kampen mot umbrigd

- Han är någonstans, jag vet inte riktigt? sa jag lättsamt, nästan skämtsamt.
Kunde jag skämta? Tydligen. Det hade jag inte kunnat förut, till och med inte med min föräldrar.

- Okej, sa jag glatt.
Dörrarna öppnades och in kom Harry.
- Hej, sa jag glatt.

-Harry? utropade jag chockerat.
Han såg förvirrad ut, för senaste gången han träffat mig var jag så blyg att jag inte kunde få fram ett ord.
- Ja, det är jag, sa han lite tveksamt.

Jag kollade på Bella med vänlig blick.

När Alex gav min den vänligaste blicken i världen tappade jag behärskningen totalt.
- Bill du sitta med oss, Harry? frågade jag upphetsat. Eller ska du sitta med några andra? Förresten, du tar väl dina GET-betyg det här året?
Vilken dum fråga!

Jag bara satt där på Hogwarts expressen och kollade ut igenom fönstret helt själv, jag blev väldigt deprimerad av den resan, men det hade hänt så mycket det senaste året. Jag kan fortfarande se i huvudet när jag gick igenom hallen i mitt hus och så såg jag min mamma och pappa gräla. Jag stod där och kollade på dem i säkert tio minuter och så slog pappa mamma i hennes ansikte och efter det så gick bara pappa där ifrån och jag har inte sett honom sedan dess. När jag väl tänker på det så skulle jag inte vilja träffa honom igen.

Jag kollade på Bella med en road blick.

- Ehum, ja! sa Harry, och Alex gav mig en road blick som jag aldrig hade trott skulle hända.
Jag kände att jag tycke om Alex. Mycket. Hon var min vän.

- Så någon som har gjort något roligt i sommar? frågade jag.

- Inte så mycket, svarade jag. Haft näsan i böckerna!