Catch the Flag (öppet rollspel!)

Håller med Dragon Fantasy! ^^

Moahahaha!

Men usch vad taskiga ni är som tvingar mig att börja… :c (just kidding, det går hur bra som helst)


Castor:
När Castor vaknar är det mörkt. Väldigt mörkt. Försiktigt sätter han sig upp och väntar på att ögonen ska vänja sig vid dunklet. Han befinner sig i ett stort, cirkelrunt rum, upplyst av ett par svaga facklor. Runt väggarna finns öppningar, och bakom dem kan han se massor av långa gångar som tycks fortsätta i oändlighet.
Castor tar sig upp på fötter, och det är först då han märker att han inte är ensam. På det jordiga golvet runt omkring honom ligger ett par andra ungdomar, alla i mer eller mindre hans egen ålder.
“Eh…” börjar Castor tveksamt. Varför befinner han sig i vad som verkar vara en underjordisk labyrint, och vilka är människorna framför honom?
Plötsligt upptäcker han armbandet, som är rött och sitter på hans vänstra arm, och som visar sig vara omöjligt att ta av. När han försöker lyser det istället upp likt en ficklampa, och en liten röst – som tycks komma från självaste armbandet – berättar något mycket underligt för honom.
“Ärade person”, säger den. “Du har blivit utvald att delta i detta spel, men innan du kan börja måste vi gå igen reglerna. I den här labyrinten finns en teleportör, i form av en knapp. Du och sju andra ungdomar är uppdelade i två lag – de vita och de röda. Om en spelare hittar teleportören och trycker på knappen kommer alla i den spelarens lag att teleporteras ut och få återvända till sina vanliga liv, medan de andra kommer få stanna här i labyrinten för all framtid. Bara ett lag kan ta sig ut, bara ett lag kan överleva. Lycka till.”


(Tänkte att rummet de vaknar i ser ut ungefär så här:


Och nu kan ni alla få beundra min fina teckningsförmåga också )

Erin vaknade av en röst som hördes. Den lät lite robotlik och verkade komma från en högtalare.
Något kliade på hennes arm.
Hon öppnade ögonen och kunde se några andra ungdomar liggandes eller sittandes på något golv som såg ut som ett grotttolv.

"Vilka är ni och vad har ni tagit mig"? Skrek hon högt utan att bry sig om rösten som pratade. Hon reste sig upp och backade mot en av gångarna. På armen hade hon ett rött armband också.
"OCH vad har ni gjort med min arm"? Frågade hon skrämt när hon såg att armbandet inte gick av.

Som om dagen innan aldrig existerat vaknade han upp omringat av mörker. Var detta döden? Hade han dött av köld och kramper? Hade han tagit överdos? Himlen kunde han inte befinna sig i, det skulle vara alldeles för obekvämt med tanke på den hårda ytan han låg på i en smärtsam position.
Chris stönade högt och öppnade mödosamt ögonen innan han hävde sig upp på sina armbågar och tittade sig omkring. Han var i alla fall inte ensam och tydligen befann han sig i ett regelbundet, tråkigt rum. Irriterad över den robotliknande rösten stängde han ögonen igen och föreställde sig istället att han var hemma i sin säng med dynan under huvudet. Det höll endast några få sekunder innan en tjejröst börjat skrika av frustration.
Det var först då han kände hur någonting klämde åt hans ena arm och han öppnade ögonen för att se vad det var som hindrade hans arm från att kännas normal. Ett vitt armband hånade hans blick och han lade sin fria hand över armbandet i ett försök att få av det. Dock verkade det vara omöjligt och han gav snabbt upp. Istället satte han sig långsamt upp och lutade ryggen mot väggen bakom sig, hur i helvete hade han hamnat här och varför hade han ett jäkla stickande armband på sig?

Tim öppnade ögonen. Det var mörkt men man kunde fortfarande se, efter ett tag i alla fall. Han kände något hårt mot sin rygg, det gjorde ont och han var säker på att han inte kunde vara hemma. Det var ungefär då som Tim fick panik, han hade hört hur något hasade mot golvet, han hade hört andetag och han hade känt hur kylan spred sig genom kroppen. Han blev blixtstilla och tvingade sig själv att andas lugnt och långsamt. Vem var det? Kanske var det denna någon som hade kidnappat honom? Fast varför det? Kanske skulle denna någon ringa hans föräldrar och hota med att skada honom om de inte gav denna någon pengar? Eller kanske... Han tvingade sig själv att sluta tänka, han blev bara ännu räddare av alla dessa hemska tankar. Han satte sig upp och märkte att han hade legat på en vass sten. Det gjorde lite ont i ryggen men han visste att det snart skulle gå över. När han kollade sig omkring blev han förvånad. Runt omkring på golvet låg en massa ungdomar, alla i ungefär samma ålder som han själv. Han märkte även att han hade på sig ett rött armband, det var omöjligt att få av. Plötsligt var det som om armbandet började tala:
“Ärade person”, sa den. “Du har blivit utvald att delta i detta spel, men innan du kan börja måste vi gå igen reglerna. I den här labyrinten finns en teleportör, i form av en knapp. Du och sju andra ungdomar är uppdelade i två lag – de vita och de röda. Om en spelare hittar teleportören och trycker på knappen kommer alla i den spelarens lag att teleporteras ut och få återvända till sina vanliga liv, medan de andra kommer få stanna här i labyrinten för all framtid. Bara ett lag kan ta sig ut, bara ett lag kan överleva. Lycka till.”

Alfhild vaknade inte av den digitala rösten som hördes i rummet utan flickans panikslagna skrik.
"Håll tyst." muttrade Alfhild och sate sig upp med ett stön i tron att hon befann sig i sitt rum och hennes fäder hade kommit på ett nytt sätt att väcka sin sjusovare till dotter.
Då så var inte fallet utan hon befann sig i ett rum med andra ungdomar i tystnade hon och såg sig om. Ingen hon verkade känna, skönt. Fast rösten? Lag? Död? Hon såg på sin arm, vitt? Och inte gick det att få av heller märkte hon med mild förvåning.

Ella slog upp ögonen och satte sig långsamt upp. Var var hon? Ett vitt armband satt kring hennes handled och gick inte att få av. Det var andra ungdomar i rummet, alla med vita eller röda armband. Ella ställde sig upp och borstade av lite damm från byxorna.
"Ehm... Hej?", frågade hon försiktigt.

(Haha. xD Men jag troooor att the marauder inte hade tänkt så men vi får väl se vad hon säger. )

"Öh...", sa Erin för sig själv. Hon var först lite osäker om detta var på riktigt eller inte. Hon såg på alla som vaknade. Efter en stund såg hon att de flesta antagligen var lika chockade som hon var.

Snart förstod hon hur allvarligt det var. Och hon tänkte inte låta sig bli kvarlämnad. Innan folk hann bli bekanta vid varandras ansikten så hade hon försvunnit ut i en av gångarna. Hon brydde sig inte riktigt om vad som hände de andra. Det viktigaste var att hon själv tog sig därifrån.