Prs mellan yerawizardthea & syrup

Varför rodnar han också? What is this?
"Men du, jag har aldrig sett någon gå in i den här kupén förut. Hur kommer det sig? Du verkar ju som en sån människa som alla borde gilla ju!" säger jag, bara för att säga nåt.

Vilken fråga. Ställer man verkligen sådana frågor? Varför ingen går in i denna kupén?
"De ger mig väl inte chansen antar jag. Eller så är det tvärtom, att jag itne ger dem chansen. Jag vet inte riktigt. Har aldrig vågat släppa någon för djupt inpå, så de flesta har väl dragit sig undan antar jag." Det var någonting som jag aldrig hade tänkt på innan. Hade jag något liv utanför Hogwarts? Vad gjorde jag egentligen annars? På sommarloven, på rasterna? Har jag någonsin umgåtts med någon, på riktigt?
"Ursäkta frågan, men varför sitter du itne med dem från din klass för? Ni har ju inte träffats under hela sommarlovet? Eller vad vet jag, ni kanske har umgåtts varje dag i och för sig" säger jag och ser fundersamt upp mot taket och fortsätter diskussionen inuti mitt huvud istället.

Jag inser nu hur förolämpande den frågan lär. Men sagt är sagt och han gjorde iallafall ingenting.
"Men du. Du är ju stentuff, jag lovar att alla skulle gilla dig!
Alltså, i min klass så ska alla vara på samma ställe hela tiden, och stora folkgrupper är inte min grej. Jag blir nå så sjukt nervös då. " Säger jag samtidigt som jag drar i min tröjärm ännu mer.

Jag fnyser och himlar med ögonen. "Troligen inte. Dessutom har du endast pratat med mig i drygt tio minuter och det kan ju inte säga mycket. Det enda jag vet om dig typ är att du går ditt tredje år i elevehmmet Hufflepuff, heter Thea, är väldigt cool men också urgulli- Ojdå. Det kanske jag itne skulle säga. Det var inget!" avbryter jag mig själv och rodnar nu med hela ansiktet, men även halsen, och ser ner på golvet. Ungefär klockan 11:15, 1 september: Jag gör bort mig totalt.

Jag börjar prata nästan direkt efter att han avslutat sista ordet.
"Tio minuter är faktiskt ganska länge ers fnysiga högh, vänta va? Vad sa du?" Jag började meningen med att läta självsäker och avslutade den med att låt förvirrad och nästan lite rädd. Det är säkert någon som har fått honom att säga så, bara för att se min reaktion. Är det enda jag hinner tänka innan hela jag blir till en tomat och händerna automatiskt åker in i tröjan och upp till kinderna. Åh gud vad han är gullig. Jag drömmer, Thea nyp dig själv i armen!

JAg vet itne hur det är menat att jag ska tolka det där, om man ens ska tolka det på något sätt. Istället tar jag ett djupt andetag och kliar mig löst i nacken. För att undvika att nämna allt det där igen går jag tillbaka till det första hon nämnde i sin mening.
"Jo, tio minuter är väl ganska länge antar jag. Fast inte om man ska lära känna någon, då behövs minst tre dagar" säger jag lite mumlande, då jag fortfarande inte vågar möta hennes blick då jag är rädd att jag fortfarande ska vara röd som en paprika. Hennes beteende får mig faktiskt att undra hur hennes tankar går just nu. Hon måste vara extremt förvirrad... precis som jag.

"Ja tre dagar. Då känner man väl varandra till ytan" mumlar jag fram. Hur ska jag hantera detta? Jag tycker ju att han är extremt söt, men det kan jag väl inte säga? Nej.
Han ser så röd ut, gud nästan rödare än mig...
"Men du ska vi starta en tomatklubb?" skämtar jag lite lätt

"Men vem var det som sa att tio minuter var ganska länge då?" svarar jag och tycker att hennes sätt att tänka är lite annorlunda. Fast allas sätt att tänka är ju annorlunda på något sätt egentligen.
En tomatklubb? Det var nog det festligaste jag hört på länge. Vad sjuttsingen ska man göra i den? Menar hon att min rodnad sticker ut så mycket ändå? Jag tar ett djupt andetag, som för att lugna ner blodet i kinderna, och vågar höja blicken och möta hennes. Det borde jag inte ha gjort, för precis då går det som en massa ilningar genom kroppen. Som ett slags pirr.
"Ja, det gör vi!" svarar jag med lite mer entusiasm än planerat. Hon kommer att tro att jag är värsta tönten nu, precis som alla andra...

Ojdå nu blev jag sådär tvetydigt igen. Skit ockdå!
"Ehm men jag ändrade mig!" Sa jag medans jag fick fram ett solskens leende igen. Jag hade inte satt mig på någon av stolarna i kupén än, så jag måste se orolig ut. Jag var orolig, men inte tusan tänkte jag låta det skina igenom. Så jag satte mig lite lätt på stolen framför honom. Fy tänk om han inte vill att jag sitter här.
Jag blev förvånad över hans entusiasm. Vem tusan blir entusiastiskt av en tomatklubb? Men det var ändå extremt gulligt!
"Ja men då får vi antingen se till att skaffa tomater, eller så får vi vara såhär röda hela tiden." Sa jag med liter leende. Ett riktigt ett den här gången. Tusan också, mina leenden är fula. Le lite mer fejk bara så blir det fint! Och det gjorde jag..

Så nu ändrar hon sig mitt i allt också? Tja, viserligen kan man göra det då och då. Jag ändrar mig med att jag inte vill ha sagt att jag tyckte att hon är urgullig, men den här gången skyller jag på sömnbristen. Det var den som var för ivrig just nu, säger vi. Jag skakar lätt på huvudet åt hennes ändrade kommentar och skrattar kort åt det. "Okej, visst. Alla får väl ändra sig någon gång.
Jag tycker att vi skaffar den tomatröda färgen själva istället. Det är så omständigt att skaffa tomater, när man själva kan bli det så himla lätt! Det är ju bara att- Eh, ja. Det är bara att... rodna!" säger jag och kom av mig mitt i meningen, för det var inte precis det som jag skulle säga riktigt. Från början skulle jag säga att det bara var att se på henne så skulle jag börja rodna. Speciellt när det där leendet dök fram. Leendet ändrade sig sedan i sista stund, men det bryr jag mig inte om. Mina gör också det ibland så.