PRS [Darkbells och Amaanda]

[Förlåt att jag inte skrivit på ett tag! Har saknat det här rollet </3]

Macy lyssnade på varenda ord främlingen, nej, hennes bästis, sa. Hon tog in uttrycken hon använde sig av när hon pratade och försökte desperat att pussla ihop dem i sin hjärna.
Men inga bitar passade. De svävade runt och hånade henne tills de försvann helt och hållet.
"Jag fattar det inte", sa Macy när flickan, Hazel, slutat att prata. "Ingenting går ihop sig i mitt huvud. Jag önskar att jag kunde minnas. Men allt är tomt. Raderat."
När hennes egen röst dog ut tog hon ett djupt andetag. "Är det sant att du vaknade samtidigt som jag?" Frågade hon nyfiket. "Det verkar helt galet."

(( Saknat det också Tänker att Hazel ska upptäcka sina krafter när hon är på sin brors begravning och hon rör honom i kistan typ ))

Hazel drog en hand genom sitt trassliga hår. "Jag håller med, det är galet", sade hon och tvingade fram ett litet skratt. Allt det här var galet. De var de enda som hade överlevt när byggnaden föll ihop. Och de hade inga allvarliga skador heller vad Hazel kunde se. Bara lite skrapsår här och där. De var nästan som om någon hjälpte dom ut. Eller något. Men Hazel skakade snabbt av sig tanken.
"Så jag antar att vi måste börja lära känna varandra igen nu när vi inte minns någonting", sade Hazel och log smått. "Jag heter Hazel och jag är..." började hon men hon avbröt sig snabbt. Hazel kunde inte berätta något om sig själv. Hon mindes ju inget om sig själv.
Hazel fick plöstligt en stor lust att gråta men stoppade sig själv så att inte Macy skulle märka. Men en snyftning kom ut men Hazel ignorerade den.
"Så hur mår du?" frågade Hazel försiktigt och innan hon hann ångra sig så tog hon Macys hand.

((Vilken bra idé. Det tycker jag du ska köra på
Jag tänkte att Macy skulle upptäcka sin direkt, men att den inte fungerar på familjemedlemmar och Hazel eftersom att det är helt sick om det gör det, haha. Eller att hennes kraft blir starkare ju "friskare" hon blir. Idk. Vad tycker du?
Sorry att det dröjt igen med svaret btw c )

Macy blev förvånad när hon kände att Hazel tog hennes hand. Men hon lät den vara, tryckte den lätt för att påminna om att hon också fanns. De hade ju varit bästa vänner. Trots att hon inte kunde minnas visste hon att de var tvungna att börja någonstans. Om de nu skulle få allt att komma tillbaka igen.
Macy mötte Hazels blick utan att veta vad hon skulle svara. För hon mådde ju bra, visst gjorde hon? På ett sätt var hon alldeles oskadd, och på ett annat så punktligt sönderriven att det inte fanns någonting kvar. Hela hennes hjärna var tom. Och hon kunde inte veta om det räknades att må bra när man inte kunde minnas vem man var eller hur man var. Det gjorde henne yr att tänka på.
"Jag vet inte riktigt", suckade Macy tillslut som svar. "Jag mår konstigt. Det här är konstigt."
Hon släppte Hazel med blicken och lät sedan den stillsamt fara runt över rummet. Allt var så sterilt, tråkigt och alldagligt, men så...
"Vad är det här?" Något litet och gult på nattygsbordet fångade hennes uppmärksamhet. Macy plockade upp föremålet och såg att det var ett märke med en säkerhetsnål på baksidan. Välkommen till den skrattande apan! stod det i svart tryckt.
Macy snurrade förvirrat märket i handen. I ljuset fanns det ett flertal repor på den blanka ytan.
"Vad är det här?" Frågade hon igen. Hon räckte märket till Hazel och betraktade henne när hon tog emot det. Kanske kunde hon förstå hur det hela hängde ihop. Kanske...
Macy klamrade sig fast vid tanken.

((Påminnelse: Märket kommer från den där klubben i huset. Jag kollade på sida 1 för att minnas det, mwhih ♥))

(( Det blir bra Hazels kraft fungerar också hur mer hon känner personen hon " upplivar " festa mindre tid lever de igen. Så när hon väcker Jordan är det bara för några sekunder ))

Hazel tog märket. Hon tittade noga på det innan hon lade ner den på nattygsbordet igen. "Jag känner inte igen det, som väntat. Men jag antar att det har någonting med byggnaden att göra, för du hittades ju antagligen med det", sade Hazel och gjorde sedan en paus för att tänka.
"Det kanske är en grupp eller något? Det var ju massor av andra ungdomar med oss i byggnaden. Jag kanske också har ett sådant någonstans."

(( Okej, förlåt att inlägget var så super kort ))

[Det gör ingenting. Ibland blir det kort, och andra gånger förskräckligt långt cx
Hazels kraft är så cool x)]

"Ja, kanske", sa Macy tankfullt. "Det skulle inte förvåna mig i alla fall. Om du också hade ett sånt här märke, menar jag."
Hon snurrade nervöst på det vita armbandet kring hennes handled, det som hade hennes namn så tydligt stämplat på sig.
"Ska vi gå och se efter?" Frågade hon impulsivt Hazel. Hon började prata fort. "Jag vet att det låter galet, det gör det i mina öron med, men tänk om det här är nyckeln till något? Vi måste gå och se efter om du har ett likadant."
Macy såg förväntansfullt på Hazel.

(( Haha, ikr Macys kraft är också cool ))

Hazel log mot Macy, om inte Macy hade föreslagit det så skulle Hazel säkert ha gjort det.
"Det låter inte alls galet", sade hon. "Vi kan börja leta på rummet där jag vaknade upp i." Hazel tvekade lite innan hon fortsatte.
"Och vi kanske inte borde berätta för någon om vad vi försöker göra? Jag vet att det låter fånigt, men jag misstänker att de inte vill att vi ska veta så mycket", sade hon och sträckte fram handen mot Macy.

(( ))

"Jag tror du har rätt", sa Macy samtidigt som hon kravlade sig ur sängen. När hon stod upp upptäckte hon att den vita nattsärken hon var klädd i nådde henne långt ner över benen. "Det här är något vi borde hålla för oss själva. Dessutom skulle ingen annan förstå."
Macy tassade fram till rummets dörr, men när hon lyfte handen för att putta upp den vände hon sig om mot Hazel.
"Jag tror det är bäst om du visar vägen", sa hon. "Jag hittar ju inte till ditt rum."

Hazel log försiktigt mot Macy och gick ut igenom dörren. Till hennes lättnad stod inte deras föräldrar där, utan det gick bara förbi några förbi passerande sjuksköterska som inte änngnade en blick på dom. Hazel försökte minnas vart hennes rum låg innan hon vände sig mot höger. Hon försökte övertyga sig själv över att de inte gjorde något dåligt, men det var svårt. Det ända de gjorde var att leta efter några svar. Hazel vände vänster i slutet av gången och gick en bit till. Och sedan såg hon rummet. Hon pekade på dörren för att visa Macy. "Där", sade Hazel och gick bestämt mot dörren. Där knackade hon försiktigt för att efter en stund öppna dörren. I rummet var det tomt och det såg precis ut som Hazel hade lämnat det. Förutom en sak som Hazel inte hade lagt märket till innan.
I en av stolarna stod det en svart axelväska med ett smiley klistermärke fast klistrat på ryggen, och en namnlapp med Hazels namn på.
Hazel gick fram till väskan och öppnade långsamt upp den. Kanske det fanns svar i den? Men där låg det ingenting av värde, utan bara extra kläder och lite smink. Hazel lade ifrån sig väskan och gick fram till nattygsbordet. Och där låg ett likadant märke som Macy hade hittat bara några minuter tidigare.

"Det här är ett samband", sa Macy och vände och vred Hazels gula märke, som var exakt identiskt med hennes. "Det kan inte vara någonting annat. "På ett eller annat sätt måste det betyda något. Men vad..?"
Hon insåg att hon tillslut pratade mer till sig själv än till Hazel, eller snarare mumlade.
"Fanns det något i väskan?" Frågade hon. Utan att vänta på svar plockade hon upp den och började rota i dess innehåll. Det kanske var oartigt, men Macy resonerade så att Hazels väska var lika främmande för dess ägare som för Macy själv. Och de skulle ju hjälpas åt att förstå det här nu. Det var ju deras minnen det handlade om. På ett eller annat sätt var de ju tvungna att hitta ledtrådar.
Innehållet var tråkigt. Där fanns smink, några hårsnoddar, lite extra kläder och några hårnålar.
Macy plockade upp en av nålarna och visade den för Hazel. "Jag antar att det här inte räknas som en ledtråd", sa hon och suckade.

Hazel blev lite förvånad när Macy började rota i väskan, men inte förolämpad. "Nej, antagligen inte", sade hon och suckade. "Men vi hittade märket i alla fall. Det måste betyda något."
Hazel var tyst en stund och helt plöstligt vräcktes dörren upp och där stod Hazels mamma med gapande mun.
"Ojdå. Jag trodde ni skulle vara i Macys rum", sade hon. Hon vände sig sedan mot Hazel.
"Men det var bra att ni var här! Jag och din pappa skulle gå och äta lunch, vill ni också ha? Ni måste vara utsvultna!"