Divergent - öppet roll

När de började röra sig ut ur salen kände May hur det spratt i bröstkorgen. Hon hade vågat! När hon stod med de andra och väntade på att ceremonin skulle ta slut, letade hon reda på sin familj med blicken, och fann dem långt bak. Hennes mamma var blek och sammanbiten och båda hennes småsyskon grät, men hennes pappa var ett enda flin. Hon hade pratat med honom flera gånger om det här valet, och han hade stöttat henne helhjärtat, och påmint henne om att det var hennes liv att leva. Hon var oerhört tacksam för det.

Hon föll in i de andras ökande takt, kände sig som ett kugghjul i ett stort urverk, en muskel i en enda pulserande kropp, och hon ville skrika av lycka, glädje och lättnad. All nervositet hon känt innan hade runnit av henne och hela hon var en bubblande kittel av adrenalin. Klart hon skulle klara det! Klart hon skulle överleva! Klart hon skulle passa in med De tappra! Hur hade hon någonsin kunnat tvivla?!

(är det nån speciell ordning här? Eller kan jag köra? O.o)

(Dunno.)

Zek tittar upp och möter sin mors blick precis innan hon slår ned blicken i golvet. Hon är frustrerad, det ser Zek direkt. Det är också det enda han ser innan han skrattar till och vänder sig om för att följa efter de resterande av sin falang. Han ångrar sig inte, han är nöjd. Han är nöjd och det är nog det första beslutet han någonsin tagit som han är faktiskt nöjd med. Han älskar sitt liv för tillfället.

Han ser sig om och fångar faktiskt upp blicken från Randall Williams som valt De Fridfulla och han höjer en tummen upp mot Zek som ruskar långsamt på huvudet och tittar framåt på de andras ryggar. Nytt liv, idag påbörjas ett helt nytt liv. Zeks nya liv som är bara hans.

(( Ingen ordning! Skriv när ni vill! ))

Michael får småspringa för att hinna med resten av ungdomarna som nu springer mot tågstationen. Det där lyckliga leendet är som fastklistrat på Michaels face där han springer, ett halvt steg efer alla andra.
Men en gnutta oro ligger och guppar i honom, kommer han klara av det här med tåget egentligen? Hoppas det...

Nu börjar det i alla fall ta sig, och Michael kommer ikapp de andra. Liten som han är kan han ekelt tränga sig förbi andra och rätt vad det är springer han först av alla uppför trapporna som leder till perrongen. I trappan blir det dock lite trögt, och Michaeel blir rätt trött efter typr halva trappan. Han saktar ner lite, men slutar inte springa, då han annars skulle hamna längst bak igen.

Tankarna snurrar vilt runt i huvudet. Hur ska det bli med intagningsprovet. Kommer han behöva slåss? Antagligen.. Vilka kommer han sova med? Kommer han få nya vänner? Hur kommer det fungera egentligen?

May, fortfarande sprättande av energi och adrenalin, satsar för fullt och kastar sig uppför trappan. Hon har börjat få mjölksyra men tränger bort tanken. En kille tränger sig förbi henne uppför trappan, och hon skrattar åt hans styrka. Benen matar uppåt uppåt uppåt, tills de kommer upp på perrongen.

Här saktar hon in, avvaktar, väntar på att få se hur de andra gör - och vad de gör. Tåget säkerligen, hon ska få åka tåget, med alla de andra.

~Faith

Jag ökade snabbt takten medan jag sprang intill tåget, pulsen hackade mot min hals och jag var nära på att spy i munnen. Det var en hemsk känsla, men ändå helt fantastisk. Jag kände mig fri för att göra vad jag ville och ingen skulle bedöma mig.
På grund av min kapacitet att göra bort mig och min klumpighet hade jag väldigt svårt att få tag på handtaget till tåget då jag sprang bredvid det. Efter ett antal misslyckade försök kastade jag mig till sist med all min kraft mot handtaget och greppade ett hårt tag om det.
Jag svängde mig in i vagnen och landade pustande på vagnens golv. Triumfen gick igenom mig och jag satte mig lätt upp innan jag putsade bort osynligt damm från kläderna.

Zek följer de so springer längs tågets exempel, han har inget större problem i praktiken att hoppa på ett tåg som inte står still... men i tanken blockerar han sig själv helt.
"Kom igen, kom igen, rör dig." Mumlar han eller muttrar han för sig själv nästan irriterat innan han tar hårt tag i ett handtag och först dras han med innan han svingar sig in i vagnen. Känslan av triumf är lik ingen annan. Han är glad, nej, fel, han är euforisk! Han älskar den här känslan! Han måste få känna det igen! Det känns som om han går på någon sorts drog eller något. Zek är glad, så fruktansvärt glad. Det är en så fruktansvärt annorlunda känsla. Hans hjärta bultar hårt och frenetisk, han har aldrig känt det. I De Lärda behöver man inte direkt göra något som det här. Någonsin. Han andas ut med glädje, bästa valet han gjort i hela sitt liv!

Michael hör snarare än ser tåget när det kör in vid perrongen, i full fart. Nu gäller det, tänker han och tar i med sina sista krafter för att kunna svinga sig upp. Han får tag i en stång som sitter i sidan av tåget men där tar det stopp, och Michael hänger där ett tag för rädd för att varken släppa eller svinga sig på. Som tur är ser en tjej honom och hjälper honom upp sista biten.
"Tack!" pustar han och ler ett soligt leende, innan han sjunker ner på det kalla golvet. Han hasar sig ut så långt ut mot kanten han vågar och låter sig sedan njuta av utsikten och vinden som drar i hans kläder.