När Minerva gick på Hogwarts

Bra!

Den är rolig och spännande!
Jag gillar den värkligen!

(en bild beskriver mer än 1000 ord)

Hej allihopa, den här ff:en har blviit försummad. Den handlar om när Minerva McGonagall som elvaåring anländer till Hogwarts, intelligent och annorlunda, van att vara utanför. Hon placeras i Gryffindors elevhem men är övertygad om att sorteringshatten gjort fel, hon förväntar sig Ravenclaw (även om hon i sitt inre känner en slags längtan som hon inte kan förklara till Gryffindor). En snabb sammanfattning av vad som hänt hittills, helt enkelt. Rektorn tar med henne till sitt kontor för att diskutera vidare när Sorteringen är färdig.

Taggar några vänner som varit snälla mot den här berättelsen... 9 3/4 hermioneemma Paulina Black Cho 4ap

Här kommer nästa kapitel:

Rektor Dippet tittade vänligt på henne över skrivbordet i sitt kontor, och erbjöd henne att sätta sig.

Men hon kunde inte. Hon var trött och slut och uppstressad och från alla väggarna stirrade tidigare rektorer på henne från sina tavelramar. Det var för många intryck, för många blickar, för mycket funderingar.

Rektorn log vänligt mot henne och erbjöd henne istället en jordgubbe ur en skål han hade på bordet. Hon tog emot den och stoppade in den i munnen snabbt och ofint, tuggade den som om hon inte fått mat på flera dagar. Hon önskade att det varit en bit choklad, mer mättande och mer uppiggande. Men det var något. Och det var en vänlig gest. Tröstande.

Rektorn betraktade hennes tuggande, och det borde ha fått henne att känna sig nervös, men det gjorde det inte. Hon kände sig tryggare, lugnare. Armando Dippet sänkte graciöst sina armbågar mot skrivbordet och lutade sig fram emot förstaårseleven.

-Såååå... min tolkning av situationen är i korthet den, att du tycks tro att du inte passar i Gryffindor? Att Sorteringshatten skulle ha misstagit sig? Att Sorteringshatten antingen analyserat fel, eller uttalat sig felaktigt? Det är en fascinerande tanke, fascinerande, men också en... hans läppar bets ihop medan han funderade... en nydanande idé. Värd eftertanke, naturligtvis, men nydanande.

-Snälla professorn, förlåt. Jag förstår att man inte skall ifrågasätta Sorteringshatten, men jag... jag... alla vet att jag är alldeles för... min förra rektor sade att jag var EXCENTRISK. Och då hade han ändå inte sett när jag fick vår katt, Renata, att klättra upp på taket och valsa - och vissla.

-Remarkabelt, sade rektorn, vist. En skicklig konst för någon så ung och outbildad. Själv kunde jag i min ungdom få två små möss att sjunga skotska visor - men jag skall återvända till vårt samtaällsämne. Så du tror att du inte kan passa i Gryffindor för att du är excentrisk?

-Jag är ju för... hon mötte hans ögon och något - tröttheten eller ett plötsligt förtroende för rektorn - kom över henne. Hon kunde tala sanning. Snälla rektorn, jag vet att jag är intelligent. Överintelligent till och med. Jag har accepterat mitt öde. Jag skall vara i Ravenclaw. Så... jag...

Rektorn tittade på henne med en märklig blick. Han öppnade munnen för att tala men hann inte förrän dörren öppnades och transfigurationsläraren, professor Dumbledore, kom in.

-Ah... sade professor Dippet, något förvirrat. Albus, Albus, ja, jag kallade hit dig för att hjälpa den här unga damen tillrätta.

-Den unga damen som inte ville hamna i Gryffindor, log professor Dumbledore.

-Jordgubbe, Albus? frågade professor Dippet milt. Den yngre professorn tog en, blinkade mot Minerva, och förvandlade den blixtsnabbt till en chokladkaka som han gav Minerva medan professor Dippet grävde bland några papper i en hylla bakom sig.

-Jag var själv Ravenclaw, förkunnade professor Dippet för Minerva, och trivdes där mycket bra. Kära hjärtanes, ja, jag trivdes där mycket bra. Professor Dumbledore här var i Gryffindor. Jag tog hit honom så att du skulle få tala med en representant för varje elevhem. Informerade beslut är alltid bästa tänkbara beslut och jag värnar alltid om elevernas rättigheter.

Minervas blick flackade när den mötte professor Dumbledores. Skulle han tro att hon inte gillade Gryffindor? I själva verket var det ju tvärtom, hon längtade dit, längtade, kände intensivt och starkt att hon ville höra till där, men kände samtidigt också en medvetenhet om att hon var en typisk, lättbegripligt självklar, Ravenclawelev.

Professor Dumbledore tittade på henne med ögon lika milda som professor Dippets, men som hade något mer i sig också. En intelligens, en kunskap, en --- hon visste inget bättre ord för det hon såg där än "självmedvetenhet" även om det inte riktigt fångade hennes känsla. Hon kände vänskap i hans blick.

Hans röst knarrade lite vänligt när han ställde en fråga till henne:

-Tror du att Sorteringshatten kan ha gjort sitt första misstag ikväll? Det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt. Och vi är inte här för att övertyga dig om att acceptera ett utlåtande som du känner är felaktigt. Men några synpunkter vill jag, som professor och gammal Hogwartselev, få ge dig.

Han lade sin trollstav på bordet och vände sig direkt till Minerva.

-Vi har aldrig förut stått inför att en elev ogillat Sorteringshattens beslut. Vi vet inte i vilken utsträckning detta är en fråga som kan lösas utav eleven själv. Men jag tror att det kan vara möjligt att - efter samtal och om rektor Dippet anser idén god - att konsultera Sorteringshatten igen. Jag har en liten känsla - nu glimmade hans ögon mot Minerva - att Sorteringshatten kan bry sig om vad eleverna har för egna önskningar. Jag har inga bevis för det, men jag har en känsla. Och känslor, Miss McGonagall, är viktiga. Känslor är vad vi nu vill tala med dig om.

Altså, detttA går inte att beskriva med ord. Dessa fantastiska meningarna gjorde nyss min dag

Super!

Jättebra!

Bevakar

SUPERBRA! Det går inte att beskriva med ord! Du är SUPERDUKTIG på att skriva!! En frågs bara...jag fattar varför hon tror att hon ska vara i Ravenklaw och så...men borde hon inte ändå vara glad över att hamna i Huffelpuff??

BRA! MEEEER NU! DU ÄR JÄTTE DUKTIG!