The rich man's daughter(PRS)

Mona reste sig upp då kvinnan knöt loss repet från trädet och hon försökte sträcka lite på sig, stel från att ha suttit så länge.
Hon nickade sedan tyst, hon hade sett en flicka och minns att hon frågat sin far om varför ett barn tog hand om allt. Hon mindes inte svaret hon fått. "Jag minns...." sa hon tyst och vek undan från hennes blick.

"Då minns du mig." sa Hilde med glödande blick och började gå och drog Mona med sig, men inte så hon skulle snubbla eller göra sig illa. Hilde ville inte tänka på de minerna hon ville inte minnas sin skräckfyllda barndom orsaken till varför hon var som hon var. Hilde var inte ond eller elak, världen hade bara behandlat henne orättvist.

Mona gick på tyst. Redan efter en stund kände hon att hon började bli trött, hon var inte van att gå såhär, speciellt inte i skogen. Efter ännu en stund snubblade hon plötsligt till på en rot och föll handlöst mot marken. Darrigt satte hon sig upp och borstade bort mossbitar och barr från sina händer som blivit lite uppskrapade.

Hilde vänder sig om för att se på henne men gör inget för att hjälpa men hon drar inte mer utan väntar tålmodigt.
"Du borde lära dig att ta emot dig bättre om du tänkt att snubbla mer." säger hon kort men har något roat i blicken.

Mona borstade bort mer barr från sina kläder innan hon fortsatte gå och nickade tyst. "Det är det att jag aldrig gått i skogen nästan bara" mumlade hon tyst, mest till sig själv och hon fortsatte.

"Se detta som en viktig lektion då." sa Hilde kort och gick vidare men stelnade till vid ljudet av ryttare. Snabbt drar hon ner dem båda och håller för Monas mun, de letade nog efter henne.

Mona såg upp och såg hoppfull ut då hon hörde ryttare. Hon hade tänkt ropa på hjälp då kvinnan drog ner henne och höll för hennes mun. Hon kunde inte få fram ett ord. Hon hörde hur ryttarna red förbi en bit bort och snart ekade ljudet av hästarnab ort.

Snart släppte Hilde Monas mun och hjälpte henne upp på fötter.
"Gick det bra?" undrar hon och något av den vänliga flickan syns skymta fram, den som hon aldrig fått vara. Den flicka som ändå alla hånat och kastat sten efter, som aldrig fått lagen på sin sida.

Mona tog sig upp med hjälp av Hilde och nickade sakta. Hon visste inte varför hon var så snäll nu, hon kanske bara försökte vagga henne i någon slags falsk trygghet? Mona gick på igen.

(Bara så du vet ändrar jag hennes ålder till fjorton istället för femton*enligt mig kan det skilja väldigt mycket mellan de åldrarna xD* för som jag tänkte mig henne är hon mer flicka än kvinna)

(Okej xD)

Hilde nickade bara och tog dem vidare men nu saktare så att Mona skulle hinna med. De gick vidare i timmar, Hilde var outtröttlig och tog sig vant genom skog och mark.