De utvalda ~Tankeläsaren

Hanna funderar lite på hur Ria kan se ut. Lite känner hon, men inte små detaljer, mer rörelser och former, precis det som gåvan hjälper henen med. Ria frågar vad hon heter och Hanna vet inte om hon ska säga sitt efternamn. Då kan man ju dessutom tro att hon är från Wester vilket hon inte är. Hanna väljer därför att bara säga sitt förnamn.
"Hanna", svarar hon alltså och kollar in lite i sina tankar.
"Vad har du för gåva?" frågar Hanna och hoppas lite på kanske stridens gåva, eller något som pricksäkerhet. Då skulle Ria kunna lära henne att använda något sådant, hon känner ju faktiskt av var saker finns, bara inte färgerna på dem.

Ria hostar till och ser på eldstaden och sedan på flickan, hon hade inte tid för småprat just nu. Hon var trött, blöt och hungrig dessutom frös hon.
"Har du något emot om jag tänder en brasa och hänger mina kläder på tork? Din med, vi får inte bli sjuka." sa hon och funderade på frågan, var människa borde gissa sig till det då hon var beväpnad upp till tänderna.
"Stridens." svarade hon enbart och fortsatte.
"Och din om jag får fråga? Du klarar dig så bra." sa hon och väntade på lov att få göra liv i brasan.

Hanna spanar runt lite i tankarna tills Ria frågar om hon får tända en brasa.
"Du kan få tända. Det är en av sakerna som är svåra när man inte vet var lågorna är. Då bränner man sig lätt" säger Hanna och blir glad över att Ria vill göra det. Hon klarar det ju ändå inte så värmen som finns i stugan får alltid räcka. Hanna vet heller inte om hon ska säga att Ria kan klä av sig eftersom att Hanna inte ser henne ändå. Det är ändå en av de saker hon inte vågar säga.
"Ja, alltså, jag kan känna vad som finns runt omkring mig på tio meters avstånd. Jag vet vad som finns runt omkring mig åt alla håll" säger Hanna som svar på vad hon har för gåva. Den är en aning svår att förklara.

"Hur gör du mat då?" sa Ria oförstående och tänder enkelt en brasa och snart sprider sig värme i stugan och Ria skrattar roat åt Hannas min.
"Jag har en filt att sno om mig och jag kan blunda medans du klär av dig och får på dig något mer." flinade hon då hon inte brydde sig särskilt. Hon klädde av sig och funderade på Hannas gåva, sedan hängde hon upp kläderna och började med mat, hon hade fångat en hare som hon rensat och satt nu på ett spett.
"Om du är hungrig delar jag med mig." sa hon leende.

Hanna funderar lite, hon brukar ärligt talat inte göra mat. Hon brukar ta sin lilla påse med de små sakerna kallade pengar, köpa något bröd och liknande och sedan gå hem, äta lite och spara lite.
"Jag brukar inte göra mat. Oftast köper jag något bröd och äter, men laga ordentlig mat gör jag väldigt, väldigt sällan", svarar Hanna och kände att det verkade vara någon fångat av kött. Det har Hanna inte ätit på länge. Hanna klär av sig lite snabbt och drar på sig nya, torra så fort det går. sådär jättesnabbt går det ju ändå inte om man inte ser var kläderna är.

Ria ser bort och blundar som hon lovat och värmer även upp vatten och blandar i örter till te.
"Förlåt om jag frågar, men var får du pengar ifrån? Var är dina föräldrar och hur klarar du dig själv?" Ria förstod det inte men hon var skyldig att hjälpa flickan som tagit hand om henne. Ria haltade fram i stugan och bet ihop om smärtan, skönt behövde hon inte gå så långt och hon hängde upp flickans kläder på tork.

Och så kommer frågan, den om hennes föräldrar.
"Ja, om man börjar med pengar så verkar mina föräldrar ha gömt en massa. Jag har hittat lite under huset när jag grävt lite. Jag kan ju känna om det finns och då har jag känt av det så jag har alltid haft lite. Mina föräldrar däremot... Man kan väl sammanfatta det hela med mina ögon..." säger hon och rösten bär inte riktigt vid det sista och försvinner ut i luften.
"Fast mest far... Det var han som började", säger hon sedan när rösten åter orkar bära. Bara inte Ria frågar mer om föräldrarna.

"Du gräver under hus men inte lagar mat?" sa Ria en aningen roat och häller upp te åt dem båda i muggar samt delar köttet mellan dem på tallrikar allt sätter hon på det lilla bordet. Hon märker att Hanna vill inte tala om det och gör det inte mer.
"Jag förstår, jag vet inte ens om mina, lämnades till slottet då de inte ville ha mig." sa Ria med ett snett leende och började äta, sa åt henne att göra detsamma.

Hanna lyssnar på vad hon har att säga. Det är skönt att inte vara den enda föräldralösa här.
"Det är lättare att gräva, jag känner av jorden mycket bättre än lågorna." svarar Hanna och vet inte riktigt hur hon ska förklara. Egentligen vet inte Hanna så mycket om sina föräldrar, men hon har hört och det är nerskrivet som en dagbok. Hon har inte läst, men en hon kände har läst för henne. Nu har hon nästan ingen kontakt i staden, efter att de får redan på att hon är blind och en särling. När Ria säger att hon kan börja äta gör hon det och märker plötsligt hur hungrig hon är. Att hon kunnat missa det.

"Och du kände av att något var där? I jorden." frågade Ria och åt samt drack och snart kände hon sig bättre, hon var torr, varm och mätt nu var det vara benet kvar och hon la upp den för att se. Det var en kraftig stukning och hon måste ha något att linda om hårt med för att kunna ta sig vidare.