Efter kriget

Han kom fram till något som liknade på en öppning i skogen, en krans av träd omringade en öppen plats. Om solen inte hade gått ner skulle det ha lyst upp platsen på ett väldigt vackert sätt, likt en saga.
Sly kunde nästan slå vad om att ingen av soldaterna hade hittat hit, det var alldeles för djupt inne i skogen och berget var alldeles i närheten och dit kom de sällan.
Han var inte säker på vad tiden var, men det var definitivt bättre att han stannade och sov under nattens timmar istället för att fortsätta. På det sättet kunde han ta sig snabbare vidare i ljuset nästa dag. Så han klättrade smidigt upp i det närmaste tjcoka trädet och satte sig på en av kvistarna med ryggen lutad mot stammen.

[Får man joina?]

Bara göra mall och komma med

Namn: Cora Blu
Kön: Kvinna
Utseende/Kläder: Hon har blont, lockigt hår till axlarna, men har det ofta uppsatt i en tjock fläta, och ljusblå ögon. Hon ser ofarlig och svag ut, men är egentligen modig och kaxig. Klär sig i mörka jeans och en blå, kortärmad tunika, som hon har försökt att kamouflera genom att smutsa ner den.
Ålder: 15 år
Vapen/Utrustning: Har en brun läderryggsäck med lite mat och en liten dolk i ett bälte runt midjan.
Övrigt: Rollaz
Rollare: 5_lollipop_5

Kim satt helt stilla och siktade revolvern mot killen, med fingret på avtryckaren. Sakta började hon inse att killen inte var ett hot, och ännu mindre en soldat. Hans slitna kläder och kurrande mage tydde på att han flydde, precis som Kim själv. En snabb tanke flög igenom Kims huvud. Killen hade en väska, kanske hade han något användbart? Kunde hon ta ifrån honom den? Med våld eller hot med hjälp av revolver? Kim ångrade genast tanken och skämdes över sig själv. Hon sänkte revolvern och tog av fingret från avtryckaren, men en tydlig misstänksamhet hängde kvar över henne. Hon hörde inte ingen annan, så hon sträckte ut sig lite. Hon behövde inte gömma sig för ögonblicket.
"Hej?" sa Kim misstänksamt. Det kändes fel att säga det i läget hon nu befann sig i, men vad skulle hon annars göra? Springa? Faktum var att hon gärna skulle vilja ha någon att prata med.

Coles hjärta skenade okontrollerat i hans bröst. Inte en enda tanke kom till hans huvud utan han stod där som om han frusit till is. Han kunde inte ens förmå sig att springa men det skulle inte varit någon ide, det skulle säkerligen lett till att han snubblat eller fallit ihop av utmattning. Han såg hur den unga kvinnan öppnade munnen och hörde hur ljud kom ut ur den även om det inte riktigt var som om hans hjärna ville registrera orden som kom ut. Eller hade hon talat ett annat språk ifrån hans? Näe, så kunde inte vara fallet. Eller varför inte? Men så långsamt verkade hans hjärna forma ljuden till ett ord.
Först kunde han bara stirra rakt fram. Han öppnade sin mun. Det var så länge sedan han hade talat med någon över huvudtaget. Han kunde knappt minnas en tid innan han var ensam och de människor han träffat på sedan dess hade inte alltid varit någon han velat tala med, eller de med honom.
”Hey.” Hans ord var klumpiga. Rösten var skrovlig. Lätet kändes så fel i hans mun men samtidigt kändes det som en befrielse. Befrielse ifrån tystnaden.
Så såg han på hennes revolver igen. Det bästa för honom var att ta sig så långt ifrån den här personen som var möjligt. Hon bar på ett skjutvapen. Det behövdes så lite för att ta hans liv och han skulle göra precis allt hon ville ifall det skulle komma till det att hon hotade honom. Hans liv var honom för kärt för att förlora. Han ville inte dö. Och många gånger förut hade han enkelt bara gjort vad andra sagt till honom och det hade slutat med att han fått behålla livet.
”Så…” Han tvekade och bet sig hårt i kinden innan han fortsatte med samma skrovliga röst som inte verkade vara hans. ”Så, vad nu?”
Hon hade sänkt sin revolver men det betydde ingenting och han ville veta vart han stod. Särskilt då han inte skulle orka hålla sig själv uppe mycket länge till. Benen var svaga under honom och han kunde känna hur de darrade, precis som hans händer även om han försökte att inte visa hur svag han egentligen var. Hans blick gled iväg, ifrån den unga kvinnan för en stund innan han gav sitt huvud ett skak och koncentrerade sig, fokuserade på kvinnan igen.

Cora flög fram igenom skogen. Hon snubblade över tuvor och skrapade upp knäna, men hon reste sig snabbt och sprang vidare. Efter ett tag kastade hon sig in bakom en stor sten och hämtade andan. Hon kikade försiktigt fram för att kolla om hon hade skakat av sig förföljarna. Till sin lättnad hade hon det, soldaterna sågs inte till. Cora smög försiktigt vidare, beredd på det värsta. Det var då hon såg den unga mannen och den unga kvinnan stå vända mot varandra, kvinnan fingrandes på en revolver. Var de vänner eller fiender? Cora vågade inte chansa och gömde sig bland buskarna som omringade platsen. Hon var säker på att de skulle höra henne ändå, så högt och hårt hennes hjärta bankade mot hennes bröst. Skulle de hinna ikapp henne om hon sprang? Kanske kunde hon komma närmare och höra vad de sa... Hon tog sig ljudlöst från buske till buske, men med fasa hörde hon hur en gren knäcktes när hon satte ner den sista foten. Tystnaden bröts av det ekande, knäckande ljudet.

Ebony tittade upp ifrån elden när en gren knäcktes en bit bort, hon drog kniven och backade en bit bort ifrån elden för att se om någon kom närmare henne, men inget hände.
Ebony förstod att det inte var säkert här längre, även om det inte var soldater som var i närheten fanns det andra människor. Hon reste sig upp, slängde på sig jackan och hissade upp väskan på ryggen. Hon tittade på elden och vände sig sedan om emot berget och började klättra upp för det. Hon ville se vad hon kunde se därifrån. Hon lät elden brinna för att se vilka det kunde dra dit, skyddet mörkret gav henne var det bästa.

[De två personerna jag menade var Aia och Angelinaa, men är lite förvirrad var alla är egentligen... XD]

(Alla är lite var stans, vet heller inte var alla är xD)

Tasha hade tagit sig genom skogen, att hålla sig på rörlig fot var för henne att hålla sig undan. Skulle hon möta soldater skulle hon inte ha en chans nu. Kanske det ändå vore det bästa? Att ge sig till dem, då skulle hon bli botad men sedan förslavad hela sitt liv. Hon hostade till djupt och rosslande men visste att den andre i grottan med elden redan upptäckt henne. Hon hade varit dum nog att inte gå så tyst som hon brukar men hennes steg blev darrigare med tiden. Hon ville ha mat, värme och ja helst bli botad, men det kunde ju inte ske. Men personen hade det andra. Sakta tog sig Tasha fullt synlig mot grottan, on kunde likagärna dö nu, för henne vittade de faktiskt.

(Det är du som är där Cara Riddle visst var du i en grotta om jag inte missinner mig? xD)