An Unknown Task

Talia stönade högt och vände dem alla ryggen. Hon tänkte i alla fall inte bara stå där. Men vart skulle hon gå? Hon hade ingen aning om hur långt ängen sträckte sig, eller om det fanns farliga djur i skogen. Och vart fanns närmaste vattenkälla? Det skulle definitivt behövas. Något tveksamt började Talia gå mot mitten av ängen, där hon förut tyckt sig skymta något svart och stort. En sten kanske. I värsta fall något skumt, människoätande monster.
Talia ville både skratta och vråla åt sig själv. Ett monster, really? Hur fånig fick man vara! Klart det inte fanns några monster, det vore ju helt absurt!
Å andra sidan var det rätt absurt att vakna upp mitt på en äng och sedan träffa en engelsk kändis nära ett skogsbryn, allt inom loppet av fem minuter. Men nej, gränsen gick faktiskt vid monster.

Det långa gräset kittlade skönt mot Talias armar och fötter (eller snarare gapet mellan skorna och byxorna) då hon trampade allt mer bestämt mot det där svarta. De andra kunde bajsa på sig om de ville, Talia tänkte dok ta reda på vad som höll på att hända. Synd att hon var så ovetandes om att svaret stod nedskrivet i ett brev som Fox hade i händerna...

Fox var inte säker på vad han skulle säga eller göra, hans val hade alltid varit i händerna på någon annan och han hade aldrig fått tagit egna initiativ. en del av honom hatade tanken på att ta hand om sig själv, en annan del av honom var mer inspirerad på att få prova på det. Så länge som han höll sig vid liv det vill säga.
"Tydligen ska vi göra någon form av uppgifter och skickas vidare till världar om vi klarar dem", svarade han Arielle medan han kliade sig i nacken. "Om vi inte klarar det så dör vi."
Fast den mest intressanta frågan var väl vem som hade skickat dem och varför just dem?
"Jag föreslår att vi letar upp väskorna som det stod i brevet att skulle finnas i närheten och efter det försöka hitta några människor?" föreslog han innan han backade några steg i gräset för att leta efter väskorna.

Idun gav brevet till Arielle som ännu inte läst brevet och ser undrande på Fox.
"Så du tror på det?" fast allt verkade ändå alltför märkligt, märkligt för att vara en dröm för där skulle inte Fox ingå. Visst hon hade sett dem på Youtube och hört dem på radion men inte mer än så. De andra två kunde hon väl drömma om de kunde vara dessa människor man ser men inte lägger märke till och sedan drömmer om.
Men hon följer Fox förslag och börjar leta efter ryggsäckarna det där med döden gjorde henne inte så mycket då hon var likgiltig för det hela.
"Här." ropar hon sedan åt dem, fyra ryggsäckar i militärgrönt med deras namn i svart tryck på, hon tar den som står Idun på.

Arielle läser ointresserat, låter som en dålig sci-fi film eller en förutsägbar äventyrsfilm. Det kan också vara en relativt bra gjord thriller där alla dör utom en, Arielle tycker om den sortens filmer. Det känns udda, vad har hon att förlora om hon dör? Det här är första gången hon är utanför sina ägor, hennes föräldrar vet väl knappt om att hon existerar och med tanke på att hennes enda vän blir betald för att stanna så är det nog bara något av en lättnad för de hon har kontakt med att hon dör. Fast hur ska hon annars kunna förstöra livet för de som hennes gudfader vill signa till sitt skivbolag? Hennes gudfar är det enda som faktiskt vet att hon finns egentligen, så han kommer väl bry sig? Det känns bra att ha en som faktiskt kommer göra det. Arielle viker ihop brevet och lägger det i sin ficka innan hon går bort till Idun och plockar upp den väskan som har hennes namn på sig. Hon hissar upp den på sina axlar och trycker per automatik fast bandet som sätter fast den över midjan.

Talia kom tillslut fram till det där svarta. Det var svårt att se vad det var faktiskt, det såg liksom ut som en hög svarta i hopskrynklade kläder samtidigt som det såg ut som ett hål och en pöl med blod. "EY!! KOM HIT ETT TAG! JAG HITTA NÅGONTING!!", skrek Talia över axel innan hon gick lite närmare. Vad var det där egentligen?
Ivrigt sjönk hon ner på marken och kröp fram sista biten. Långsamt, långsamt sträckte hon ut en hand mot saken. Då sög det till. Bokstavligt talat.
Det var som om någon satt på en dammsugare mot Talias hand så den sugits in men sen stängts av så handen åkt ut igen. När det hände skrek Talia. Högt och gällt. Väldigt gällt.
Så fort Talia kunde röra sig igen kom hon upp å fötter och backade undan.
"Vad fan var det där för något!?!" utbrast hon både ilsket och skrämt.

Kvickt hade Fox sprungit fram till ryggsäckarna och plockat upp den med sitt eget namn på. Han var inte säker på hur en väska fylld med hans egna grejer skulle kunna hjälpa till, han ägde ingenting som var speciellt värdefullt för överlevnad då det aldrig hade varit en fråga för honom.
Då Talia skrek åt dem visste han inte om han verkligen skulle springa mot den riktningen eller inte. Men eftersom de var här av en orsak skulle de ändå behöva samarbeta för att klara av uppgiften. Uret på hans arm var tidsatt på sju timmar, om sju timmar skulle alltså en av dem dö om de inte hade klarat av uppgiften.
Fox gav de andra två en snabb trött blick innan han började sakta jogga mot det håll som Talia hade försvunnit. Vad det än var som hon hade hittat kunde de väl inte vara alldeles för farligt.

Idun tog sin och Talias ryggsäck, hennes på ryggen och Talias i hand och kom åt det håll Talia var. Hon var imponerad av Fox, verkligen, för något tag sedan verkade han vara en irriterad snobb och nu faktiskt tänkte han hjälpa till, hjälpa en tjej han inte visste något av. Om detta med uppgiften var sann och man fick väl ta brevet på dennes ord skull någon av dem dö om de inte klarar uppgiften. Det lät ungefär som en barnsaga att alla lärde sig något, eller som en skräckfilm att en efter en plockades de bort från livet. Vad Idun tyckte så spelade det ingen roll om hon var död eller levde, hon kunde lika gärna dö så slapp hon livet, fast detta lät kul det med, tänkte hon och kom till Talia gav henne ryggsäcken och såg på det svarta.

Arielle joggar, fast snarare halvt om halvt studsar, iväg mot Talia men går faktiskt förbi både henne och det svarta objektet och ställer sig bakom det. Arielle letar reflexmässigt i sina fickor och drar upp sina nycklar som skramlar. Kommer hon behöva dem igen? Aja, hon lägger ned dem igen, det finns ingen anledning till att använda dem nu. Uppgift, de hade någon uppgift. Åh, gud, hon hatar sånt här. Hon vill sparka på den, hon vill verkligen, verkligen sparka på vad nu än det svarta är. Fast samtidigt vill hon inte bli... skadad av det. Det, den? Ah, hon vet inte vad det är så hon kan inte sätta ett passande pronomen, synd. Hon saknar sina böcker nu, hon läste igenom en hel ordbok en gång bara för att hon inte hade något bättre för sig. Fy vad tråkigt det var, men hon gjorde det. Hon lärde sig ord som vanlottad och svulla när hon väl läste igenom den... men usch så tråkigt det var!
"Så vad ska vi göra med den här prylen?" Frågar hon och sträcker på sig. Hennes ena arm klickar udda när hon gör det dock och hon lägger armarna i kors.

Talia tog emot ryggsäcken med sitt namn på en kort nick och en uppskattande blick. Hon, liksom flickan vid namn Idun, såg ner på det svarta med fundersam min.
"Kan det där möjligtvis ha att göra med vart vi ska eller vart vi är?" sade hon prövande till Idun.
Efter att nästan ha knäckt Foxs ben antog Talia att intrycket hon gett nog inte var särskilt bra. Å andra sidan var det precis så hon var... Men, som folk omkring henne alltid sagt till henne, man skulle vara snäll och söt mot andra.
"Ugh, så inte min stil!" muttrade Talia för sig själv och himlade med ögonen.

"Vad är det där?" Fox stirrade blint på den svarta grejen, han vägrade gå i närheten av den, men ville inte att de andra skulle tro att han var en liten mes. Han var ingen mes, han klarade sig gott själv om han så ville. Han hade gjort det en gång i tiden så varför inte igen?
Han tog ett prövande steg närmare den men stannade sedan igen, han ville inte röra vid den.
"Kanske vi bara borde lämna den här", muttrade han och plockade sedan upp en pinne som han petade den svarta klumpen med. Den gav ifrån sig ett högt sugande ljud och pinnen gled ur handen på Fox och försvann in i klumpen.
Skrämt hoppade han bakåt och var nära på att falla. "En sak är klar, vi ska inte röra vid den!"