På havets botten.

"Det där var det dumaste jag har hört. Hur har du räddat mig?" Huvudet bultade och hon suckade av smärta och hon gnydde till.
"Jag är så trött, så illamående." Hon kröp ihop och darrade.

"Det brukar bli så", sa han, men han var inte säker på om hon lyssnade.
"Kom"
Det var bättre om hon fick sova i en sovsal, inte här på den kalla britsen.
"Kom", upprepade han.

Hon hoppade ner från britsen och hon såg på honom och började gå mot honom. Såg ner och tårar rann ner.
"Vad ska vi?" Hon lade huvudet på dned."inte så långt jag är väldigt yr."

Han nickade, och stöttade henne lite.
"Det är inte långt", ljög han.
I själva verket låg sovsalarna i andra änden av bosättningen.

Hon såg på honom och slöt ögonen medan de gick tillsammans och hon suckade.
"Vad gjorde du?"

((Det är en stad man kan gå ut i. Det finns gräs och sådant)

"Jag fick oss att förstå varandra", sa han och väntade på att svar då han inte ville säga mer.

((Ok))

Hon var för trött för att förstå inebörden och hon grep tag i hans arm hårdare och gnydde. "Jag orkar inte mer. Jag är så gått som död. Tack att du petade på hjärnan åt mig " sa hon slödrigt och stannade upp.

Han suckade återigen när han tog tag om hennes midja och lyfte henne uppåt.

Hon gnydde medan hon lutade kinden mot hans kropp och mumlade tyst för sig själv.
"Det gör så ont kan jag få dö?" Hon öppånade sakta ögonen

"Nej", sa han bestämt.