{Prs} Cho. Chang & Lama

När jag kom fram var det en lång kö, jag suckade djupt och slog foten otåligt i marken. Tillsist fick jag nog och rusade in utan att betala, jag tittade otroligt och vilset på alla skyltar. Tillsist hittade jag den rätta skylten, jag rusade in i ett annat rum, där inte stod det fler hundra människor med kameror och papper, jag trängde mig igenom massan och tittade in i akvariet.

Och där stod han. Mitt bland alla andra landlevande stod han som hade lett mig till en stor fara. Trots att han hade gjort det vinkade jag försiktigt mot honom och reste mig. Jag simmade uppåt mot ytan, men det gick inte att komma upp. Det fanns glas ovanför mig. Jag suckade tungt och sjönk sakta ner tillbaka på bottnet igen. Jag skulle aldrig få gå fri igen. Det här var mitt nya liv.

Jag suckade och tittade medlidande på flickan. Jag tittade på min hand och tryckte den mot rutan. Det var på något sätt vårt sätt att hälsa och visa att vi var okej.
" Där är han!" Ropade någon plötsligt.

Jag gick fram till det stora fönstret.
- Kan du släppa ut mig? Frågade jag och försökte prata ganska högt för att han skulle höra mig och lade handen vid den genomskinliga väggen vid hans hand. Jag granskade honom.

Jag gav vakterna en snabb blick.
" Jag kommer tillbaka " sa jag högt och släppte min hand.
Vakterna slet tag i mig och slängde ut mig rakt ut i en taggbuske. Jag reste mig smärtsamt upp och drog ut några taggar.

Jag såg besviket efter mannen och suckade. Jag undrade vart de förde honom och jag undrade om mannen verkligen ville hjälpa och om han brydde sig eller om det somsagt bara var för att lugna ner mig? Fast jag ville nog tro på det första alternativet mer.

Jag suckade igen, hur sjutton skulle jag göra?
Jag tänkte efter länge, sen fick jag det.
Jag gick hem till mig och väntade.
När natten skulle komma skulle jag bryta mig in och prata med henne

Jag gömde mig igen bakom det lilla berget av sjögräs och om en stund började det tömmas på folk uatnför och snart var det alldeles mörkt och det var tomt. Bara en liten svag lampa lös inne i det lilla havet där jag var.
Nu när det inte fanns något folk utanför mer kunde jag se fler sjöar, men där fanns bara fiskar och liknande, inga såna som jag. Jag undrade när mannen skulle komma tillbaka.

Jag satt bakom muren, tänk att jag skulle göra inbrott. Varför gör jag detta egentligen? Låt henne bara vara! Jag slog bort tankarna när sista väktaren gick ut och låste dörren. Jag drog ner en mask och smög fram till dörren, jag satte in en liten såg och sågade sönder låset, sen smög jag in.

Jag lade mig på rygg i den vita sanden och räknade fiskarna som simmade ovanför mig. Jag kunde höra hur dörren öppnades och reste mig snabbt och gick fram till fönstret för att se till dörren. Det var mannen, han hade kommit som han hade lovat.