PRS(fashion7)

Mina kröp ihop lite av obehag då mannen såg rätt in i hennes ögon. Hon var inte så van med att umgås med de andra på slottet, hon var mest med Nash, Valeria eller de andra i sjukhussalen. Och hennes tidigare erfarenheter från kungen i Sunders slott var inte trevliga.
Tillslut gick dock mannen och hon suckade ut lätt. "Alla stirrar på mig här" mumlade hon. Pågrund av att hon var annorlunda, hade olikfärgade ögon. "Jag hatar mina ögon" mumlade hon sedan och ställde sig upp och skakade på huvudet åt Nash fråga. "Vi kan stanna här".
Hon böjde sig ner och plockade upp en liten sten innan hon vände sig mot Nash. "Jag har ingen nytta av mina ögon själv, jag har bara utnyttjas för dem". Hon vände sig mot slottsbyggnaden och såg mot ett fönster, hon siktade knappt utan bara kastade iväg stenen, den flög och träffade precis mitt i fönstret. Hon missade aldrig. Det var första gången hon visade sin förmåga också, även om det var i liten skala.
"Sen jag var tio år gammal har jag bott hos kungen, tvingats göra allt han ville" mumlade hon tyst.

"Var inte dum Mina. Du har mycket vackra ögon." skrockade Nash torrt då han såg ett par stallpojkar bråka. Bäst att låta dem hållas dock, mödrarna skulle vilja straffa dem själv. Han såg upp på Mina då hon talade åter och kastade en liten sten mot ett fönster. Först hade Nash tänkt skälla ut henne,men när han såg var den träffade, och hörde klirret från det fallande glaset kunde han bara stirra på det hela i förundran. "Fascinerande!" mumlade han och bet sig i läppen. För ett tag sedan hade Mina lärt Nash om särlingar, och berättat om olika förmågor dehade,men aldrig hade han fått veta något om just henne.
"Du kan alltså pricka rätt?" frågade Nash intresserat. "Den där kungen verkar vara riktigt smart... Men inte min stil direkt... Hm. Jag skulle kunna skriva en hel bok om dig. Det vore väl kul? Sedan, när jag lärt dig skriva och läsa kan du ju läsa den helt själv!" mumlade han vidare, nästan för sig själv. Han började gå omkring i parken, djupt inne i sitt. Han gick med rak ryg och en liten rynka i pannan, som nästan gav honom ett bittert ansikte trots att han inte var det. Händerna hade han korsade bakom ryggen - något aven vana sedan han lärt sig strida av farbroderns armé.

Mina såg lite förvånat på honom, vackra? "I Sunder, och hela landet bortom berget så är särlingar lägre stående människor, om de inte har en väldigt farlig gåva då, de hånas och behandlas illa, våra ögon skräms eller föraktas där" mumlade hon sen. Hon bröt kraftigt på dialekt och uttalade en del saker fel, om hon inte sa det på sitt språk då, men hon var rädd att Nash inte skulle hänga med då.
"Ja, jag kan aldrig missa, jag är bäst med pil och båge, jag kan visa då min arm läkt" berättade hon sedan. Hon höjde sedan på ena ögonrbynet, bok? "En bok? Men du vet ju inte allt om mig ens än...". Hon hade inte berättat om sin familj innan slottet, eller ens så mycket om slottet, bara en del saker. "Och jag kan läsa och skriva!" sa hon sedan sen.
Mina gick lite efter honom då hon plötsligt hörde ett skällande och ut ur en buske kom en liten hundvalp, den var mörkblå. Hon stirrade på den, hon hade fått sett några monster, och hon visste lite vad det var men de var så underliga. Hundvalpen kom fram till henne och slickade på den bara huden som syntes lite mellan skon och klänningen. Hon kunde inte låta bli att le och sjönk ner på knä och klappade den med sin friska hand. "Vi har inte sådana här djur i Sunder, eller något annat land jag varit i...".

Nash hummade endast tystlåtet åt vad Mina sa då något fångat hans uppmärksamhet.
Hon var rätt kort, med blondt lockigt hår och stor rund mage, som hennes små händer höll om. Kvinnan strosade fram med något fundersamt över sig, medan hon ibland drog lite i sitt hår eller klappade sin mage ibland. Hon måste vara i Nashs ålder, absolut inte äldre än 30. Hennes klänning var beige, och över axlarna hängde en marinblå mantel, i precis samma färg som den lilla knut hon hade fäst i sitt hår. Nash hade aldrig haft något särskilt för kvinnor, men de senaste dagarna tycktes ha medfört en liten förändring.

När Nash äntligen fått blicken ifrån skönheten rodnade han lätt och slog sig ner på bänken vid Mina igen. "Jag tycker det är synd." sa han tveksamt, han hade egentligen inte alls hört vad Mina talat om under hela tiden hon talat och hans svar var därför endast en gissning.

Mina märkte inte att Nash inte lyssnat på henne och hon fingrade lätt vid sin arm igen. Förhoppningsvis om några veckor kunde hon använda den som normalt igen. "Synd? Tja jag vet inte...Istället för sådana här djur har vi ju särlingar" mumlade hon och med hundvalpen i sitt knä satte hon sig på bänken igen.

(Kanske vi kan hoppa någon vecka återigen? xD Fick nyss en ide att det kanske blir en bal/fest?)

(Sure^^ Typ för att det är skördedagen eller nåt? För då är slottsportarna öppna för allmänheten och marknader och aktiviteter hålls i kungliga trädgården? Låter kul tycker jag :33)

"Mm..." suckade Nash och slängde en blick mot kvinnan igen. Till sin förfäran insåg han att hon var påväg mot dem. Han ville egentligen mest springa iväg, men samlade sig. "Jag måste göra ett besök på toa, ursäkta mig Mina." mumlade han lågmält till Mina och försvann sedan hastigast mot närmaste toalett, med kinderna brinnande heta.

(Sure, kanske någon av Nash bröder är där och det blir typ lite som i boken då kungen träffade Flamma eller något*omjagminnsrättvadsomhände* Men hoppar nu*

Det hade återigen gått en vecka, Mina blev starkare för varje dag i sin arm, men också i språket. Hon spenderade fortfarande den mesta tiden med Nash och med de andra sjuka människorna, men hon var ute mer och fick mer färg i ansiktet.
I slutet av veckan hade hon fått reda på att det skulle vara en stor fest, då alla fick komma in i slottet. Hon hade varit nervös för det, vad skulle folk tycka om henne? Hon var främlingen som talade ett annat språk. Men då dagen kom var hon beredd, hon hade fått en grön klänning som matchade hennes ena ögon, urringningen var med råge och armarna korta. Hon hade satt upp håret i sin vanliga knut innan hon gått för att söka upp Nash, hon visste inte riktigt vart hon skulle gå.

Dagarna som gått hade varit desamma som de flesta andra på senaste tid. Läsa språk, läsa bok, Mina, promenera, arbeta... Men nu "äntligen" fick han se alla sina bröder igen, som alla kom lagom till skördefesten.
Då de först träffats åter hade kramar och leenden utbytts i stallet, senare hade de som vanligt hamnat i gräl, gällande kungliga flottan och armen, som mesta dels styrdes av Joakim - Nashs 2e yngste broder. Problemet med Nashs bröder var att alla hade olika saker at tycka och tala om, och igen ville ge vika för de andras kritik och det var något som gjorde att de aldrig var sams om något. Då Mina kom till Nashs kontor stod han vänd mot ett fönster som hade utsikt över slottsgården där det orndades och sprangs förullt. Ett långt, fullt sår löpt längs nedre delen av hans kind. Klädd i blå jacka med små guldiga krumelurer klättrandes över armar och axlar såg han mycket stilig ut, liksom hans bröder. Skillnaden var att deras krumelurer gick i silver och inte i guld. Sedan var ingen av dem i lika bra form som Nash, två av dem spinkigare, två av dem tjockare än han.
Såret på Nashs kind hade kommit från Aidens diamantring, när de alla stått och käftat i mun på varandra. Inget ovanligt för dem dock, att slag utbyttes här och var.
Joakim låg uppochner i en av hörnsofforna, Aiden hade slängt sig i en av fåtöljerna oh som vanligt hade Rickard vart fräck nog ayt sätta sig på Nashs kontorsstol. Hermes stod lutad mot en bokhylla. Man kunde känna igen dem alla som bröder på långt håll, alla liknade de varandra på ett eller annat sätt.

Mina knackade lätt på dörren innan hon steg in. Hon såg alla bröder och blev för en kort stund blyg och fick inte fram något. Hon hade hört talas om hans bröder, men hon hade glömt att de skulle komma. "Goddag" hälsade hon tillslut och som vanligt bröt hon på sitt språk. Hon tog sig fram till Nash sedan och såg med rynkad panna på såret på hans kind.
"Vem har gjort det där?". Hon rörde försiktigt vid det innan hon kom på sig och tog ner händerna. "Jag vet inte vart jag ska gå Nash, vad ska jag göra under festen?" undrade hon sedan lite nervöst.

Nash såg upp på Mina och log knappt märkbart. "Åh, det är inget." svarade han lättsamt åt hennes fråga och höjde på ögonbrynen åt hennes fråga. "Det är en fest, gör vad du vill, ingen kommer minnas det imorgon ändå!" sade han med road ton. Joakim skrockade lätt, och Aiden och Rickard utbytte stora flin med varandra. "Mina, låt mig presentera dig för mina bröder; Joakim, Hermes, Rickard och Aiden.", sade han och pekade på var och en av dem. Hermes var tyvärr den ända som var vänligt nog att hälsa på andra sätt än hungriga blickar, han kom fram till Mina, tog hennes hand och kysste den samtidigt son hen bugade och sade ett lågt "Mylady!"
Nash nickade tacksamt mot honom. Hermes hade alltid varit den hövlige och vällupfostrade sonen, såsom Nash alltid varit den allvarlige och Rickard den busige.