Tom Dolder och livet innan makten.

Nytt kapitel!!!

Kapitel 4.
”Dolder, vad gör du?” frågade mr Wemblie argt när de kommit fram.
”Vad gör du?” frågade Tom. ”Är det förbjudet att vara här?”
”Tom Gus Mervolo Dolder” sa mr Wemblie andfått. “Dina dumheter har skämt ut mig inför hela Storbritannien! Du måste inse att du inte kan göra vad du vill!”
”Polisen är ute efter mig i alla fall” sa Tom elakt. ”Du behöver inte kalla på de, jag kan gå dit själv utan en anmälan.”
”Du skulle bara våga…” började mr Wemblie. Sen tystnade han. Tom gissade att han inte ville ta emot fler förolämpningar. Mr Wemblie blev sådär röd om hela ansiktet som han brukade bli när Tom gjort något han inte ”tolererade”. Tom var ganska van vid det ansiktet. Det hade han mött varje dag i hela sitt liv. I 10 år.
”Ska jag gå till de nu?” frågade Tom, med en förfalskad artighet.
”Du rör dig inte ur fläcken!” skrek mr Wemblie.
”Okej” sa Tom. ”Bara om du förklarar varför jag inte ska göra det.”
”Det skulle skämma ut mig ännu mer, fattar du väl!” sa mr Wemblie irriterat. ”Ingen går till polisen självmant, det är ju idiotiskt!”
”Allt som har med mig att göra är idiotiskt” muttrade Tom.
Han hade aldrig känt sig så ensam tidigare. Polisen letade efter honom, ingen gillade honom, alla hatade honom och mr Wemblie frågade ut honom gång på gång. Vilket barn som helst hade tyckt att det var fruktansvärt. Att han var fruktansvärd. Som trotsade de vuxna, som alltid gjorde som han ville, som… allt.

”Tom! Vakna!”
Miachel ruskade liv i Tom. Tom hade suttit på stenen hela natten och somnat till. Han märkte att han var ganska stel när han satte sig upp. Det hade både varit jobbigt och skönt att sova ute. Han slapp ju i alla fall alla på barnhemmet och deras frågor. Han tittade på Miachel.
”Stick” sa han elakt, och Miachel hade inget annat val än att lyda.
Tom tittade ner i sjön. Han kastade i en sten. När han blev stor, när han inte behövde lyda alla hans ”övermän” skulle han se till att han hade makten. Han som bestämde över alla. Alla skulle lyda honom. Men det var ett bra tag kvar till dess.

”Dolder! Vad gör du?”
Han var tillbaka på barnhemmet. Han hade försökt lyfta skåpet igen. Tyvärr hade mr Wemblie sett det. Han trodde förstås inte på det. Han trodde att Tom fixat med det, och gett honom utegångsförbud. Tom satt nu på sin säng och rev sönder lakanen.
”Vad gör du?” upprepade mr Wemblie.
”River sönder lakanen, vad annars?” sa Tom stöddigt.
”Du betalar för de” sa mr Wemblie och gick.
Nova kom in i rummet. Hon såg arg ut.
”Vad är det du har gjort nu, Dolder?” sa hon.
”Du borde akta dig för mig” sa Tom elakt. ”Ska jag bevisa det?”
”Eh… nej tack!” sa Nova och sprang därifrån. Tom hörde hur hon skrek ”Dolder är ju vansinnig!” till alla där nere. Han suckade. Inte ens hon , som var så dum, ville stanna hos honom. Han sprang fram till hennes säng. Det låg en bok där. Säkert för att hon är rik, tänkte han. Han knyckte den genast och började läsa. Den var inte särskilt rolig, men den fick duga tills vidare. Den handlade om någon fånig häst, som arbetade åt någon knäpp gubbe. Tom slängde undan den direkt. Så tråkiga böcker ville han inte läsa. Han suckade igen. Vad fanns det att göra nu?
Han fick en idé. Om han kunde lyfta saker kunde han säkert låsa upp saker också…

Tom stirrade på dörrlåset. Lås upp, lås upp! Tänkte han förtvivlat. Men det fungerade inte. Han satte sig ner på sängen. Varför fungerade det inte när man verkligen vill det? Allt var meningslöst. Hade han magi i sig, kunde han väl åtminstone använda den till något vettigt? Tydligen inte.
Mr Wemblie kom in. Till Toms stora förvåning såg han inte arg ut. Snarare förstående.
”Du, Dolder, du kan gå ut nu” sa han.
”Är det sant?” frågade Tom förvånat. ”Jag trodde att jag skulle få stanna här i livstid.”
”Tro inte att jag vill det” sa mr Wemblie. ”Men Nova bad så mycket för din skull…”
”Nova?” sa Tom, ännu mer förvånat. ”Hon som sa att jag var vansinnig?”
”Eh… ja!” sa mr Wemblie.
Tom var knappast tacksam mot honom. Det är klart att det var bra att han fick gå ut igen, men efter allt som mr Wemblie hade gjort! Nej!!! Han lipade åt mr Wemblie och gick ut.

Tom satt vid sjön igen. Han kastade stenar som vanligt. Han tittade bakom sig. En snok cirklade runt stenen. Den tittade upp mot Tom. Tom försökte stampa på den, men det gick inte.
”Du var då en rolig lekkamrat” muttrade han till den.
”Tycker du det?” svarade ormen.

En liten ormviskare!! mer mer.

Awsome kapitel!
Mer nu.

Hur fantastiskt som helst!!

Vill Cho. Chang läsa? Jag såg på din profil att du ville bli taggad.

Tack så jättemycket för taggningen Harry-Potter-bokslukaren, det vill jag mer än gärna ♥♥

Vad kul!!!

Skriver du varje dag eller när du orkar?

Den bli bara bättre och bättre i första inlägget skrev du läsarna, Jag följer din serie bara så du vet

Superbra!