War of the Nations - Hogwarts 1915 [SV]

Wonderfulllll!

det kan bli lite långt att läsa kan jag tycka... Då är det nästan roligare att få kanske hälften lite oftare

Ok, kan försöka korta ned kapitlen lite ^^

Du kan väl då ha (om du hinner såklart) lite kortare kapitel, som kommer kanske lite oftare?

Förlåt att det tagit sådan tid... Har haft fullt upp. Nu kommer det i alla fall!! Kanske inte så långt och inte så bra, men i alla fall något. ^^

OBS!! I detta kapitel är det något våld! Inte särskilt mycket, men jag vill ändå varna ut ifall att någon är känslig.

Kapitel 4: Horace

De följande veckorna gick snabbt. Mabel ägnade nästan hela sin tid åt skolarbetet. Hon umgicks med sina vänner så mycket som det bara var nödvändigt, skrattade och skämtade som om allt var normalt. Hon var med när Terese och Pamela gick till Hogsmead för att Pamela skulle (äntligen) klippa sitt hår kort, hon diskuterade den antågande Höstbalen med dem och klagade högljutt på professor Binns under rasterna. Utåt var allt normalt, men inuti var det som om hon iakttog någon annan. Hon var en betraktare i sin eget kropp. Ett skal.
På lektionerna med Gryffindoreleverna pratade hon så mycket hon kunde med Minerva och Albus. Särskilt Albus. De tre diskuterade drömmarna, och profetian (även om Minerva inte var helt övertygad), men det var alltid Albus och Mabel som verkligen försökte komma med nya teorier och idéer. Minerva kunde aldrig riktigt förstå, det var inte hennes drömmar.
Allt eftersom tiden gick övergav Mabel sina forna vänner mer och mer. Först märktes det knappt, en liten ursäkt här och där, sedan växte det sig större tills det uppslukade hela Mabels väsen. Pamela och Terese, Tania och Elena märkte det självklart. De låtsades bara inte om det. De lät Mabel sjunka undan, snart var hon bortglömd förgått. Under bara ett par veckor gick hon från att vara bland skolans stjärnor till att hetsigt diskutera profetior och analkande krig med två näst intill osynliga elever. Hon blev bortglömd, bortkastad. Ingen brydde sig längre om henne. De viskade om henne bakom hennes rygg och mitt framför hennes näsa. Plötsligt hade ett flertal fel med henne upptäckts. Varför hade hon inte bobbat håret, till exempel? Och hur kunde hon gå runt med sådana skor? Vem som helst hade blivit driven till vansinne, men Mabel hade aldrig varit lyckligare.

"Hej, Albus!"
"God morgon."
Hon skyndade fram, puttade upp en av böckerna som höll på att glida ur hennes famn och lade tillbaka ett par hårslingor bakom örat. Hon sneglade på Albus - som som vanligt inte hade mer än sin förtrollade lilla portfölj med sig till lektionen.
"Var är Minerva?"
"Jag vet inte. Jag har inte sån koll på henne." Han log smått och svängde runt hörnet.
Mabel följde efter.
"Har du gjort uppsatsen?"
"Mm- hm."
Deras samtal var alltid så här. Stela och lite tillbaka dragna. Det var som om någon kilat fast något hårt och orubbligt mellan dem. Hur Mabel än försökte gick det inte att komma runt.
"Har du skrivit drömdagbok för professor Huxley?" frågade Mabel med betoning på dröm. Ofta ville hon inte säga rakt ut 'har du drömt vår knäppa, gemensamma dröm igen?'. Det var mycket lättare med omvägar som denna.
"Ja. Och... Det har ändrats," svarade han lågt. "Jag skulle berätta det direkt, men jag hittade dig inte igår."
Hon stirrade häpet på honom. Hennes bruna ögon glänste i skenet från en fladdrande fackla på väggen.
"Åh...Jag var i Hogsmead. Ändrades det för länge sedan? Jag har inte drömt på länge..." Hennes röst dig bort när ett par högljudda fjärdeårselever kom in i korridoren. Under deras oväsen fortsatte Albus:
"Igår natt."
"Hur då ändrats?"
"Ett ord till. Ett enda. Gisslan. Fast det låter som om det kommer något efter... Som om jag vaknar innan allt är klart."
Mabel nickade fundersamt. Hon rynkade ögonbrynen och såg stint på honom.
"Kanske finns det en fortsättning. Kanske vi bara inte har hört den än."
Han ryckte på axlarna. Samtalet dog bort och drömmarna var glömde för ett litet tag. Mabel tog fram sin uppsats, lektionen började och dagen flöt på som vanligt.

Horace vaknade, varm och svettig som efter ett Quidditchpass (även om han aldrig varit med om ett). Hans andning var plågsamt snabb och djup. Hela kroppen skakade våldsamt. Han drog ett försök till ett djupt andetag för att lugna ner sig själv och satte sig skakigt upp i sängen. Ingen av de andra var vakna.
Det hade varit drömmen igen. Drömmen om dikten, eller orden eller vad det nu var. De skrämde livet ur honom. Ströp alla andra känslor än den bittra skräcken och lämnade honom där - ensam med den. Det kom oftare och oftare nu. Senaste gången var bara någon dag sedan nu. Han hade aldrig hört talas om något liknande. Drömmar som återkom regelbundet. Drömmar som kändes så verkliga och betydelsefulla att man knappt vågade tänka på dem. Och orden sedan, de verkade ha en mening, men han kunde inte för sitt liv förstå vad. Död- det var det enda han egentligen förstod. Om det betydde att han skulle dö var det enligt honom alldeles för tidigt, han gick bara sitt femte år på Hogwarts.
Horace gned sig i ansiktet med sina svettiga händer. Han borde verkligen gå och duscha eller något. Imorgon skulle han stinka som en gris. Han borde, men det fick vänta. Han kunde göra det på morgonen, Slytherines badrum brukade ändå Inge vara använt så dags. Han lade sig ned igen och rullade över på sidan för att falla in i en drömlös sömn.

"Skriv nu då!" Mannens brytning var kraftig, men omöjlig att placera. Han riktade hotfullt sin trollstav mot kvinnan.
Hennes händer darrade när hon fumlande drog bläckpennan över papperet. Handstilen liknande mest en kråkas fotavtryck, men mannen verkade ändå nöjd. Kanske visste han inte skillnad på handstil och handstil.
"V-vad mer ska j-jag skri-iva?"
"Skriv vad du brukar göra! Lite av ditten och lite av datten, det spelar ingen roll, bara du nämner resan!"
Hon nickade och fortsatte brevet med skakig hand. Det var ämnat för hennes dotter, Mabel. Hon gick på Hogwarts - en märklig skola som Edith inte visste särskilt mycket om. Hon visste att det där fanns... En annan sorts människor. Trollkarlar. Och häxor. Hon visste att mannen också var en sådan, men varför han kommit till dem och gjorde det här, det förstod hon inte alls.
Åh, som hon önskade att Lillian hade varit här. Hon var den enda förutom Mabel som någonsin befunnit sig på den där skolan. Lillian var själv en...häxa... och hade säkert vetat varför mannen var där.
"Är du klar då?!"
"Ja.. H-här.." Hon räckte honom brevet i sitt kuvert.
Hans grova händer tog emot det och knöt fast det på ugglans ben. Den flög iväg, ut genom fönstret och till Mabel.
"Upp med dig!" skrek man en med sin hårda brytning. Han slog henne - hårt, det brann i huden - och drog upp henne i håret. "Din fula kärring! Slyna! Hora!" Orden daskade henne i ansiktet för varje stavelse. Aldrig hade hon känt sig så förnedrad, eller så rädd. "Kom! Upp!" Han slog henne åter igen. Hennes huvud slog i bordskanten och hon kände hur världen utanför ögonen slocknade.
Innan mannen och hans barska röst dog bort kom hon att tänka på en sak; han hade skickat brevet med en uggla. Edith använde aldrig ugglor.
Kanske hade de en chans i alla fall. Kanske, kanske skulle hennes dotter förstå. Kanske kunde hon rädda dem.

Fantastiskt!!

Tack ! ^^ ♥