Zombieroll

(Phew, dags att komma in i Svenskt rollspelande igen )
Jason gick under tiden försiktigt igenom en av de övergivna småstäderna i jakt efter antingen ammunition, en fungerande bil eller mat. Helst alla tre, men man kunde inte få allt här i världen. Han visste att antagligen varje hus innehöll en eller flera walkers, mest troligt flera, och han ville inte ha alla emot sig samtidigt. Även om hans hjärna hade blivit smått vrickad sedan Simon hade dött hade han inte sjunkit så lågt.
Efter ett tag nådde han ett hus som såg lovande ut, det var stort, pampigt och låg avsides från många andra, så grann-walkers skulle förhoppningsvis ignorera ljud som kom från huset, såvida de var människo-lidande, eftersom han märkt att det verkade locka de flesta inom ett område. Han drog ut en machete från sin hemsydda ryggsäck och slog den hårt mot trädörren, flera gånger tills hålet var stort nog för att han skulle kunna sticka in huvudet, vilket han gjorde.
"HEEERE'S JOHNNY!!!" skrek han igenom hålet och lyssnade efter deras fotsteg. Baserat på dem lyckades han räkna ut två, kanske tre walkers i huset, och sparkade in dörren efter att ha dragit sin andra machete. Den första kom fram ur köksdörren (vilket han såg pga skyltar över varje dörr) och hoppades samtidigt som han skar ett djupt jack i walkerns bröstkorg att den inte hade förstört maten. Innan han gick in i köket drog han sin pistol och letade upp de andra två, vilket inte var särskilt svårt då de letade efter honom också. När de kom ut i samma korridor avfyrade han två skott, rakt mot deras huvuden, och sprang sedan ner till köket för att fylla ryggsäcken med vad han än kunde hitta som fortfarande var ätbart.

"Rhiannon! Var i helvete har du varit någonstans?!" Nästan skriker Hillary när Rhiannon står med en pistol mot hennes tinning.
"Varför är du täckt med blod?" Frågar Rhiannon lika snabbt.
"Det är inte speciellt svårt att få blod på sig, Rhi." Svarar Hillary och flinar lite väl brett för att Rhiannon inte ska skjuta henne rakt i tinningen.
"Kom igen, Rhiannon. Skulle du skjuta mig? Ljudet skulle höras flera kilometer." Fnittrar Hillary.
"Jag kan slå dig i huvudet med den." Svarar Rhiannon irriterat.
"Åh, slappna av, Rhi." Säger Hillary och ser sig om på de odöda som rör sig långsamt nedför gatan. "Jag är täckt med blod för att kunna röra mig obefriat mellan husen fattar du väl?" Fortsätter hon roat.
"En dag, Hillary." Konstaterar Rhiannon och drar pistolen rakt över munnen på den andra kvinnan. Hillary tar genast stöd mot väggen men Rhiannon bara vänder sig om igen och går tillbaka från dit hon kom. Hon har hittat tillräckligt med saker för att kunna föra sin byteshandel för idag. Egentligen inte, men hon orkar inte med Hillary. Satmara det är vad hon är.

Will höll händerna över de små flammorna medan hans blick for runt i omgivningen. Han var fullt medveten om att det var dumt att tända en eld men han frös så otroligt. Vätan hade trängt sig in i skinnet på honom och allt han ville för tillfället var att bli något sånär torr och varm. Men han kunde inte förmå sig själv att slappna av medan den var tänd vilket troligtvis var smart, ifall man nu kunde kalla Will för smart. Han var inte direkt något. Han var inte direkt smart men inte heller dum. Han var inte duktig på att slåss men han var inte dålig. Han var ingen och inget men ändå alla och allt.

Åter igen flyttades han blick runt träden omkring honom. Han hade fortfarande inte bestämt sig om det var klokt att slå läger med träden så tätt omkring honom men han ifall han inte såg någon, borde väl inte någon se honom och de enda ljud som kom ifrån hans lilla läger som inte var mycket till läger var lägerelden. Inte heller hade han lyckats hitta något torrt att bränna så en stor, fin rökpelare avslöjade även den hans plats men han skulle inte dröja länge. Bara en liten stund.

Då han kängor och strumpor hade torkat så drog han dem på sig för att sedan stampa ut elden. Han hade redan dröjt där för länge och började vandra åt samma riktning som han gjort väldigt länge. Om sanningen skulle fram så var han vilse. Även om han hade en karta så kunde han inte säga var någonstans han var på den och fortsatte helt enkelt att gå emot väst. Någon gång skulle han väl stöta på en stad eller något som kunde hjälpa honom men vart var han egentligen på väg? En fråga han försökte att fundera på så lite som möjligt.

Carol var glad att hon slapp borsta sitt hår, hon fann ingen mening med det och om håret var kort var det svårare att ta tag i.
"Det bästa hade varit en underjordisk bunker eller något med väldigt höga murar, men båda de alternativen känns väldigt otroliga. Finns det sådana platser är de antingen redan tagna av människor eller walkers" sa Carol och drog filten runt sig, hon tittade på Clove. "Nej jag undviker också staden, jag tog mig med nöd och näppe ut ur Atlanta och jag skulle aldrig vilja återvända till städerna om det absolut inte är nödvändigt, inte bara för att det finns fler zombies där utan också för att det är fler människor där"
Carol ville verkligen undvika människor, hon ville inte ersätta hennes gamla gäng med några andra människor, Clove var ett undantag, den unga kvinnan var en trevlig färdkamrat och hon trivdes i hennes sällskap, men större grupper betydde problem. Hon tittade ut i mörkret och lyssnade efter ljud men hon hörde inget och hon hoppades att det skulle förbli så.
"Sov du så tar jag första vakten" sa Carol och nickade, trots att hon hade satt upp fällorna vågade hon inte chansa, fällorna var inget garanterat skydd, att ha någon som vaktade var bara en fördel. Hon la den ena kniven framför sig, hon ville inte behöva dra den om de blev överfallna, hon la också filten lätt över sig så hon bara kunde kasta av den, det här var inte hennes första natt ute och hon hade lärt sig av sina misstag, det var bästa sättet att lära sig, även om det var det farligaste också. Carol höll en stadig blick på ingången, hon sökte av omgivningen utanför och lyssnade efter om någon fastnade i den första raden av fällorna, men hon hörde inget, hon hoppades på en lugn natt, hon behövde verkligen sova sina timmar senare, energi var något man behövde, utan energi kunde man inte fly, och kan man inte fly så dör man.

Jax huttrade till då blåsten tog tag i hans kläder och hår. Huden knottrade sig under tröjan, han drog jackan tätare om sig. Jax snubblade länge fram över stenar och rötter, oförmögen att lista ut vartthan befann sig. Inga andra slempåsar hade synts till, antagligen var de väl i staden. Jax stannade upp när han kände lukten av något... Eld. Vilken idiot tände en eld mitt i skogen? Det var ju som att sätta upp en skylt som sade: "KOM HIT ALLA SLEMPÅSAR, MAT SERVERAD PÅ ETT SILVERFAT! OBS! KÖTTET KAN VARA LITE SEGT OCH TORRT!" Jax tystnade och saktade ner sin andning, innan han vågade smyga sig fram under en gran där han tydligt kunde se vad som skedde utan att själv bli upptäckt. En lång, rätt tanig man satt vid elden. Jax ville bara springa fram till elden och värma sig, men mannens krokiga näsa fick honom att hålla sig borta. Varför just näsan gjorde honom så skrämmande var rätt oförståerligt - det hade varit mer logiskt om han varit rädd för det strippiga håret då Jax alltid varit väldigt rädd för smuts och liknande - men så fanns ju ingen logik i världen längre, inte enligt Jax i alla fall. Precis då mannen smart nog stampat ur lågan och fått på sina strumpor och skor, kände snarare än hörde Jax en pust i nacken. "WOAH!" utbrast han alldeles för högt och vände sig hastigt om. Där stod en slempåse och uppenbarade sina fula tänder. Slempåsen grymtade till och tog tag i Jax arm. Med ett gällt rop slet sig Jax loss och rusade ut från trädets skydd, och fann sig snart liggande över den främmande mannen, på marken. Utan att be om ursäkt kom Jax på fötter och fortsatte springa.

Clove la undan borsten och la de större knivarna vid sig för att sova bekvämare och ha dem nära till hands. Handen låg alltid nära och den slöt sig så lätt om ett skaft vid rop och ljud. Något som blivit genom att alltid försvara sig, se alla som fiende.
"Varför människor?" gäspade Clove och kröp ner under filtarna väl medveten om att Carol skulle väcka henne om några timmar för andra vakten. Clove hade varit helt själv innan Carol funnit henne. Faktum var att Clove var otroligt glad för den äldre kvinnans skull. Att ha någon att dela allt med, att prata och skratta med, något man behövde i dessa tider men Clove hade inte haft någon. Men hon hade klarat sig bra, klarat sig bra då hon flytt staden, flytt sina föräldrar flytt sitt liv.
Men snart somnar Clove andetagen ändras och ansiktsdragen slätas ut, hon såg ut att drömma något trevligt något som inte innehöll de vanliga mardrömmarna som brukade härja hennes sömn.

Trots att Will ifall han levt i ett annat samhälle skulle hållit sin blick fäst i marken för att inte snubbla över någonting så lät han den istället svepa omgivningen. Vem som helst hade kunnat se hans eld men för tillfället var han ytterst nöjd med sig själv även om all väta inte flytt ifrån honom hade han nu torra fötter vilket gladde honom, mycket.
Så hörde han ett skrik, ett skrik som kom bakifrån och var väldigt nära. Inte en levande död utan en levande levande. Bara tanken på en annan levande fick hans smala läppar bilda ett leende. Genast vände han om och började skynda sig tillbaka. Tanken på att det skulle sätta honom själv i fara att rusa emot ett skrik eller ljud övertaget slog honom aldrig. Inte då det gällde en annan levande människa. Han saknade att ha någon att prata med och framför allt att slippa ta alla beslut själv. Däremot så fanns det likaså fördelar. Ifall han kom med ett dumt förslag som att tända en eld så var det endast han själv som kunde råka illa ut. Det var annorlunda då man befann sig med andra.
Will ökade på stegen då en kropp slog in i hans och slog honom till marken. Han kände hur luften for ur honom då han landade med ryggen först i något hårt, en sten. Ett litet Uhhff kom ur honom och lika fort som människan, mannen uppenbarat sig så var han på väg bort.
”Ehyy, vänta”, ropade Will efter honom och tog sig upp på fötter något klumpigt.
För en liten stund stirrade han på stället där den unge mannen försvunnit men började rusa efter honom då han kände den ruttnande lukten.

"För att människor kan förråda än, det kan bli inre strider och man är aldrig säker på vart man har dem. De döda vet du alltid vart du har" sa Carol och tittade sedan snabbt på Clove som somnat. Hon var inte säker på vem som var tröttast hon eller de unga kvinnan. Att vara vid hennes ålder hade både fördelar och nackdelar, hon hade fördelarna att hon levt längre, hon hade kunskap om det mesta och om hon dog hade hon fått leva, men nackdelarna var att hon inte alltid såg på saker och ting ur nya synvinklar, hon kunde bli enkelspårig ibland, följa vanorna hon hade och sedan hade hon nackdelen att hon kunde minnas tillbaka på livet innan och sakna det.
Carol var inte säker på vilket som var bäst, att ha minnen ifrån den gamla världen eller inte?
Hon lyssnade åter efter ljud men hörde inget, ingen verkade ha gått in i hennes fällor, i alla fall inte än. Hon var glad över att hon hade två linjer med fällor så om den första av någon anledning inte fungerade hade hon en till. Timmarna gick innan hon väckte Clove.
"Din tur att vakta" sa hon och slappnade av när hon märkte att den andra kvinnan var vaken. "Godnatt" sa Carol innan hon somnade i en lätt sömn.

Medan han gick ner för vägen som hade lett honom ut ur den lilla staden stannade han vid varje övergiven bil för att se hur mycket bensin de hade kvar, men nästan alla var tomma. Nästan. I mitten av den långa vägen stod en gammal hippie-vagn (ni vet, en VW sak) med nästan full tank. Varför ingen hade tagit den var ett mysterium för honom, men han var ändå vaksam. Innan han gick in i bilen tvingade han upp bak-dörren, men hela bilen var tom. Det fanns dock an liten madrass i bak-utrymmet med en filt och en kudde, så han slängde in väskan och klättrade fram till framsätet, böjde sig ner och tjuv-kopplade bilen för att sedan slingra iväg mellan de andra bilarna.

(Hur länge har detta varat, hur många år alltså så alla är överens? xD)

Clove bytte plats med Carol än sömnig men snart mest tack vare den kyliga luften var hon klarvaken. Hon tänkte på Carols ord, förrådd, inre strider. Hur kunde man göra så? Colve ansåg att det inte var människor som skulle vara fiender utan några andra...
Hon kastade en blick på Carol som hade blivit som en ersättning för hennes egen mor fast mer en vän och färdkamrat. Hur det än var så var Carol mycket bättre än hennes egen mor, hon insåg det nu.
Du gryningen började komma började Clove tyst med frukosten, hon ville överaska Carol med nybakat bröd. Så hon tände elden i den lilla gropen och la på en flat sten. Det var inte mjöl, nej men mjöl gjort på bark, hon hade läst om framställningen och gjort mjölet av bark och hade lite kvar så varför inte överaska Carol? Hon blandade med vatten och la degen på stenen och snart började en ljuvlig doft sprida sig i grottan, hon hoppades att hon gjorde rätt och att det inte drog till sig något. Dock lät hon kvinnan vakna själv, hon behövd sömnen.