Lovegood?

Jättebra!! Love it♥♥ Just love it♥♥♥

6.
Jag och Ginny gick tillsammans till quidditchplanen. Första matchen för säsongen skulle vara. Gryffindor mot Slytherin. Jag skulle självklart heja på Gryffindor. Det gjorde alla Ravenclaware. Det hade nu gått en månad sen boken öppnade sig och jag kom fortfarande ihåg alltihop. Det var inte särskilt svårt, med tanke på vad jag sett. Ginny hade blivit chockad när hon fick reda på det, och det kan man gott förstå. Jag var också chockad. Jag hade bestämt mig för att lägga allt bakom mig. Inte leta efter sanningen, trots att jag var nyfiken.
Matchen började. Jag såg hur Harry graciöst flög fram på kvasten medans den där Malfoy vinglade ostadigt. Jag fnissade. Det här skulle bli en lätt match.
Spelet var igång. Lee Jordans röst ekade över planen.
"Bell tar klonken, rusar fram i otrolig fart... Aj, en dunkare i skallen! Klonken hamnar hos Marcus Flint, han kör tufft fram mot målstolparna... Wodd tar den! Wood tar den!"
Jag jublade tillsammans med de andra. Bara Slytherinarna buade.
"Spinnet fångar klonken, och... Nej, hon tappade den! Flint fångar den, flyger fort fram, men... YES! Bra, Weasley!"
Mera bifall från publiken. Alla verkade otroligt laddade.
Efter en halvtimma:
"Ställningen är nu 70-20 till Slytherin!"
Jag suckade. Harry måste fånga kvicken nu!
"Vänta lite, POTTER HAR FÅTT SYN PÅ NÅGOT!"
Mycket riktigt. Harry verkade otroligt koncentrerad på något där borta. Malfoy såg det tydligen, för han rusade direkt efter. Men Harry var snabbare. Vad klarar inte en Åskvigg?
"JA!!!" ropade Lee. "Potter har den! Potter har kvicken!"
Då bröts spänningen av ett enormt jubel. Alla elever ställde sig upp och skrek allt vad de var värda. Inte Slytherinarna förstås, de satt och tjurade. Jag sprang fram till Harry. Ginny också. Jag såg Ron och Hermione komma bortifrån läktaren. Alla vi fyra kramade Harry så hårt och länge att han såg ut att kvävas. Jag skrattade och släppte honom.
"Du var fantastisk!" skrek Ron i örat på Harry. "Jag har aldrig sett något liknande!"
"Ta det lungt!" skrattade Harry.
Vi gick in alla fem för att äta lunch. Jag hade ingen aning om att den här lunchen skulle bli en ganska speciell lunch.

Helt sjukt bra!!

Kanske Alice Weasley vill läsa den här?

själv klart!!!!! Love it!

Skriv mer

7.
Jag satte mig brevid Simon och Luna och vi började äta. Som vanligt. Alltid lika gott. Jag pratade en lång stund med Simon om dagens quidditchmatch, och det var ganska intressant. Han hade också hejat på Gryffindor, vilken inte var en överraskning. Jag hade ätit hälfen av lunchen när jag såg Hermione resa sig från Gryffindorbordet. Hon hade med sig något. Jag kisade för att se vad det var. Å nej! BOKEN! Jag sprang efter henne för att fråga vart hon fick tag på den.
"Hermione" flämtade jag. "Var fick du tag på den där boken?"
"Hittade den" svarade hon.
"Vart?"
"På golvet. Här i salen."
Sen gick hon.
Jag stirrade. Hade någon burit hit den under matchen? Nej, ala var och tittade och dessutom är salen alltid låst under quidditchmatcher. Jag fick fundera på det där senare. Jag sprang efter Hermione och jag frågade om jag kunte ta boken. Det kunde jag, och sen öppnade jag den.
Jag sögs in i den direkt.

Jag låg i Ravenclaws sovsal och tänkte på saken. Vad hade jag sett nu igen? Mrs Weasley, den jag trodde var min far och Percy. Det hade sett ut att vara länge sebn. De hade stått vid Ktråkboert och min far hade lämnat mig som bebis. Han sa inte så mycket bara "ta henne." Det gjorde familjen Weasley och min far gick. Jag tänkte igenom det om och om igen. Jag skulle berätta för Ginny, fråga mrs Weasley på jullovet, och fråga Percy idag, nu. Jag reste mig upp för att prata med honom.
Jag såg honom utanför biblioteket tillsammans med någon Ravenclaware jag trodde hette Penelope Clearwater. De stod och kysstes. Jag ville inte störa men det här var viktigt.
"Eh... Percy?" sa jag.
"Irma!" sa Percy förskräckt. "Säg inte det där till någon, okej?"
"Visst" sa jag. Jag hade inga planer på att berätta. "Percy, kan jag få prata med dig själv en stund?"
"Visst" sa Percy och följde efter mig.
"Percy" sa jag igen. "Vad hette min far i efternamn?"
"Det... kan jag inte säga" sa Percy.
"Snälla?" sa jag. "Jag vill det."
"Nej" sa Percy. "Kanske en annan gång, Irma."
Jag gick därifrån med tårar i ögonen.

Skriv mer

Meeer

Jättebra!! Meeeeeeeer!