The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

Lia verkade inte förstå orden, varför var han så vänlig nu? Vad hände egentligen? "Vilka är ni?Vad är det här för ö?" Vad ska ni ha mig till?" stammade hon fram. Hon la armarna om sig själv. Hon hade bara jeans, sina skor och en svart t-shirt på sig.

"Tre frågor du inte lär få svar på." svarar Mark kort och suckade åter.
"Säg till om du behöver något." sa han och gick. Han stängde och låste dörren efter sig. Kvinnan påverkade honom han visste inte bara att inget av detta kändes bra. Han behövde något att släcka törsten med, något starkt han hoppades de fann något på båten. Han stod lutad mot väggen och började peta under naglarna med sin kniv.

Lia såg efter mannen och suckade djupt då han försvann. Hon kröp ihop på sängen och fick tårar i ögonen, hennes mamma var troligen uppbränd, hennes far död och vad skulle hända med henne själv?
Efter en stund kom en annan man in med en bricka med mat, frukt, bär och kött, innan han försvann ut. Lia rörde inte maten, hon var inte hungrig utan bara rädd och förvirrad.

Då det började mörkna kom Mark åter in till henne, det var säkrare då alla sov. Han såg på kvinnan och något inom honom som länge varit dött började åter leva.
"Du borde äta." säger han med den vanliga hårda rösten. Men något påminner om hans syster om alla år om allt, allt kvinnorna som blev uppbrända slapp men inte denna kvinna.

Lia såg upp på mannen, hon hade intorkade tårar på kinderna och rödkantade ögon. "Jag är inte hungrig" mumlade hon och såg bort. Om nu de som stod henne nära var borta tänkte hon inte följa de skyldigas regler, hon tänkte inte vänta på att något skulle hända henne.
Lia reste sig ur sängen och såg återigen på mannen, han var muskulös och ärrad, väldigt ärrad.

"Du kommer bli hungrig." kommenterade Mark och var rädd att hon inte skulle äta, han skulle bli straffad då. Då hon reste sig tog han ett steg bak, att komma nära en kvinna? Nej, det hade varit bra om hon hade dött. En del av Mark var fortfarande den tioåringa pojke som kom till ön. Utanpå var han hård, muskulös och skoningslös och de känslor han haft var djupt begravda.

"Jag bryr mig inte" sa Lia bara och såg på honom då han tog ett steg bakåt. Dörren bakom honom var inte låst...Hade hon en chans att fly därifrån? Sakta gick hon närmare honom, samtidigt som hon gick lite åt sidan för att komma runt honom. "Jag kan lika gärna dö då min familj är borta".

Mark sa inget men tog ännu ett steg bakåt. Han fick inte göra henne illa, han visste inte hur han skulle bete sig med en kvinna.
"Tror du att du är den ända här som förlorat din familj?" säger han istället kort och hjärtlöst.

Lia såg på honom tyst en stund och rörde sig närmare dörren. "Nej...Men jag tänker ta mig härifrån!". Hon sprang den sista biten ut genom dörren men kom inte sedan långt. En annan man stod där och fångade upp henne. Han tryckte henne mot väggen och flinade. "Ser man på vad man fångade, en förrymd fågel". Han lät sina händer glida nerför henne och Lia blev om möjligt ännu räddare.

Mark morrade och slog enkelt till mannen.
"Vad i låt henne vara förstår du inte?" säger Mark kallt då han ger mannen en ordentlig smäll under hakan så han for in i väggen.
"Och du?." säger han och vänder sig om mot kvinnan.
"Ska du ha olycka över oss alla." hans blick var nu mörk och hård inget av den lilla mänsklighet han hade för tycktes skymmas då han släpade henne tillbaka in i rummet och kastade in henne där.