Accio Vänskap!!! Del 2

11.
"Dödsreliker?" sa Harry. "Har du hört talas om de?"
"Jag tror att jag har läst det nånstans" sa Jessica. "Men som Dumbledore sa, vi är för unga! 12-åringar kan inte förstöra horrokruxer!"
"Kan 11-åringar komma undan Voldemort kan 12-åringar göra det ännu bättre!" sa Harry.
"Det är sant" sa Jessica. "Men jag tror inte att vi ska försöka göra något nu."
De gick mot förvandlingskonstklassrummet. De skulle ha lektion där om 10 minuter.

En månad hade nu gått. Deras försvar mot svartkonst-lärare hette professor Lupin. Han var ganska trevlig och verkade vara imponerad av Jessicas magiska begåvning. Han bad henne faktiskt att träffa honom på hans kontor ikväll. Jessica såg fram emot det. Professor Lupin var en sån där person man tyckte om från första ögonkastet. Visst, han var alltid smutsig och var ganska ful, men man gillade honom inombords. Harry verkade tycka samma sak, för han var glad när de gick ifrån klassrummet.
"Vet du Jessica" sa Harry. "Den där gången på tåget. När dementorerna kom. Vad hörde du för röster?"
"Jag vet inte" sa Jessica. "Någon som sa åt sin fru att ta deras barn och gå innan... vänta lite, vad hörde du?"
"Jag hörde min mor" sa Harry. "Precis innan hon blev mördad."
"Hemskt" sa Jessica.
"Men..." sa Harry. Kan det inte vara så att du hörde dina föräldrar mördas?"
"Nej, de pratade om någon som hette Clara."
"Men tänk om..."
Jessica stannade upp. Var det som hon, och Harry, trodde att det var?

Vad spännande skriv mer

12.
Jessica kunde inte tro det. Var det så? Hette hon egentligen Clara? Hon var som förlamad. En sån chock skulle man inte glömma i första taget. Harry såg nog vad det var med henne.
"Kom" sa han. "Vi går en sväng."
"Okej" sa Jessica och de gick ut.
Jessica var så van vid att gå på den här stigen ner till Hagrid. Tyvärr var inte Hagrid där. Jessica och Harry gick ändå in.
Draken satt på bordet och lekte med svansen. Han tittade glatt upp när han såg de och sprutade en liten gnutta eld. Han var faktiskt riktigt gullig om man tittade efter.
"Hej" sa Jessica. "Min drake."
Draken flög upp en liten bit och klamrade sig fast i hennes hår.
"Sluta" sa hon skrattande. "Sluta, det kittlas!"
"Går det bra?" sa Harry, också fnissande.
"Ja då" sa Jessica. "Ner nu, din busunge!"
Draken satte sig på bordet igen.
"Kom så går vi" sa Harry och Jessica nickade.

"Gemstone! Gemstone, var är du?"
Gemstone var borta. Jessica hade letat överallt. Harry, Ron och Hermione hjälpte också till att leta.
"Hon är borta" sa Jessica snyftande.
"Nej då" sa Hermione. "Hon är här någonstans, ska du se."
"GEMSTONE!" ropade Jessica. "Hon kommer alltid när jag ropar. Hon är borta!"
"Titta här!" ropade Ron bortifrån väggen.
"Vad är det?" sa Jessica och Ron räckte henne en lapp.

Är du så dum, Xendra? Din älskade katt är i säkert förvar. Eller inte!!! Mörkrets Herre kan sina knep...

"Hon är hos... Voldemort!" stammade Jessica.
"Jessica" sa Harry. Det finns inget vi kan göra!"
"Jo" sa Jessica. "Vi måste rädda henne!"
"Han vill locka dit dig" sa Ron. "Och Harry."
"Han vill ge oss..." sa Harry, men avbröt sig själv.
"Jag vet" sa Jessica. "Jag är beredd att ta emot den."

Meeeer

13.
"Vad det nu är" sa Jessica.
"Vad är det ni talar om?" sa Ron.
"Ingenting" sa Harry. "Förlåt, men vi får inte tala om för någon."
"Nehe" sa Hermione. "Rättare sagt, ni VILL inte tala om för någon. Jag är trött på alla era hemligheter. Kom, Ron!"
Hon och Ron gick. Det var just lyckat. Ron och Hermione ville inte tala med de och Gemstone var borta.
"Jag måste gå" sa Jessica.
"Vart ska du?" sa Harry.
"Hämta Lycka" sa Jessica. "Skicka ett brev."
"Vart?" sa Harry.
"Till Voldemort" sa Jessica. "Jag ska säga att jag kommer och räddar Gemstone."
"Du har rätt" sa Harry. "Även om du riskerar livet, och om han tvingar dig att ta saken, så gör du det rätta och jag följer med."
"Nej!" sa Jessica. "Du får inte!"
"Jo" sa Harry bestämt. "Så var det med det. Ska vi skriva brevet?"
De gick mot uggleboet. De skrev snabbt ett brev på ett stycke prgament.

Vi kommer. Potter och Xendra

De gav det till Lycka och hon flög iväg. Jessica titttade efter henne. Vart fanns Voldemort egentligen? Fortfarande i Albanien?
"Harry" sa Jessica. "Dumbledore."
"Okej" sa Harry.

Meeeer

Skriv mer

14.
"Jag är ledsen" sa Dumbledore. "Jag vet inte."
De var i Dumbledores kontor. De hade precis skickat brevet och nu hade de frågat Dumbledore var Voldemort var.
"Men det är viktigt!" sa Harry.
"Jag vet inte" sa Dumbledore. "Och om det bara gäller en katt... Jessica, som du gormade undgick det inte att höra... är det inte speciellt viktigt."
"Jo!" sa Jessica. Hennes glasögon var alldeles immiga av tårar, och hennes klarblå ögon var till hälften stängda. "Ni måste hitta min katt!"
"Slutdiskuterat" sa Dumbledore. "Jessica, om det är viktigt för dig så kan jag inte hindra dig från att leta. Det enda jag vill säga är att jag inte kan hjälpa er."
"Tack då" muttrade Harry och han och Jessica gick till Gryffindortornet.
När de hade kommit in där hittade Harry något. Det var värst vad de hittade saker! Den här gången var det inte en lapp.
Det var en bok En gammal, av att döma på årtalet. Namnet som stod längst ner var sen länge bortsuddat. Jessica öppnade den och tittade igenom den. Ingenting. Tomt. Inte en enda liten bokstav. Något var fel. Jessica tog en fjäderpenna och skrev i den. Man kunde ju använda den som anteckningsbok.
Harry och jag ska försöka hitta Voldemort.
Då hände något. Med samma bläck som Jessica skrivit med dök nu upp:
Jag kan visa er till Voldemort.

Skriv mer

15.
Jessica stirrade på boken. Levde den? Var den förtrollad? Hon skrev i den igen.
Kan du? Var är han?
Inte nu. Jag kan inte berätta vart han är.
Men du sa ju det!
Jag sa att jag kan visa er.
Jessica och Harry såg hur ett hål i boken öppnade sig. Det blev större och större. Till sist sög det in de.
De befann sig i ett gammalt hus. Det såg ut att vara förfallet för länge sen. Gardinerna var sönderrivna och fönstrerna var spräckta.
De såg en pojke gå in. Eller pojke och pojke, han såg ut att vara 16 år, ungefär. Han gick runt i huset. Han såg ut att fundera. Han mumlade tyst för sig själv.
"Men vem? Någon som jag hatar. Vem som helst! Kom igen, det är inte så svårt! Bara avada kedavra och sen är det klart!"
Jessica och Harry vågade inte röra sig. De var som förlamade medans de tittade på pojken.
Då råkade Jessica nysa. Å nej, nu var allt kört! Men pojken visade inga tecken på att han hade hört något. Han bara fortsatte.
"Vad ska jag ha för föremål? Jag vill ha något från Hogwarts, som Slytherins medaljong. Eller Hufflepuffs bägare... ja kanske båda två. Inte Gryffindors svärd, nej usch! Jag kanske ska..."
Jessica hörde inget mer. Hon hade just listat ut vad det här betydde. Och vem pojken var.
"Harry" viskade hon. "Det där är Voldemort. Som ung."
"Hur vet du det?" viskade Harry tillbaka.
"Han pratar om horrokruxer" viskade Jessica. "Vart han är, men det var ju det det betydde! Han är i de där föremålen! Lyssna nu..."
"Min morfars ring är också värdefull... Den tar jag med. Då har jag 4, om man räknar med diademet. Resten tar jag sen. Men den där andra... Den där..."
Längre hann han inte förrän Jessica och Harry åkte ut ur boken.