Light and Dark at Hogwarts

Bra!

Kapitel 5
Alices perspektiv

När jag släpar mig mot sista lektionen, Spådomskonst i det nybyggda Astronomitornet med Hufflepuff, känns mitt huvud som bombat. På en halv dag har min hjärna rört ihop saker, tankar flutit ihop, bara på grund av en enda tanke som stiger och växer sig starkare och starkare inom mig. Känslan av att något är så fel och samtidigt så rätt.

Wendy har pratat oavbrutet med den nya pojken, Timmothy, ända sedan lunchen och Rose diskuterar ivrigt med Iriz, en tjej från Hufflepuff, om uttagningarna till Quidditchlagen nästa fredag. Alla tjejer vi går förbi tittar hungrigt på Timmothy, alla verkar tycka att han är omänskligt snygg, att döma av blickarna han får i korridorerna. Men när jag ser på honom känner jag inget förutom obehag. Hans långa, muskulösa kropp får Wendys att se liten och tanig ut, och hans bruna hår är bakåtkammat. Han är bara en pojke i mängden i mina ögon. Men hans isblå ögon skrämmer mig, varje gång han ser åt mitt håll genomborrar den blå blicken mig och jag är tvungen att titta bort.

"Alice...?" Rose röst väcker mig ur mina tankar. Jag tittar bakåt på henne och Iriz, de har stannat. Wendy har slutat prata, och Timmothy syns inte till längre.
"Vad..." börjar jag.
Rose pekar framåt och jag snor runt. Jag spärrar upp ögonen när jag ser hålet i väggen. Ett stort, gapande hål som banar ut i fullkomlig svärta. Hålet ser ut att vara oändligt, inget slut syns i det kompakta mörkret där inne. Jag ser mig omkring. Inga andra elever syns till i korridoren utom jag, Rose, Wendy och Iriz. Rose, som alltid ska hålla huvudet kallt, tar ett steg mot hålet och kisar genom mörkret.
"Jag ser inget där inne" konstaterar hon, och Iriz himlar med ögonen bakom hennes rygg.
"Men..." börjar jag, "borde vi inte... säga till någon lärare?"
Rose vänder sig mot mig och höjer på ögonbrynen, öppnar munnen som för att säga något, men Wendy smiter emellan.
"Jo" säger hon och jag ger henne en tacksam blick som hon inte verkar lägga märke till. Rose suckar, men rycker på axlarna. Sedan böjer hon sig över hålet i stenväggen igen.

Hålet ger mig ett sådant intryck att världen gungar till. Den tunga svärtan, det onåbara slutet. Jag kan inte ta ögonen från det tjocka, mörka som flyter omkring där inne, som om det levde och rörde på sig. Och jag vet med ens att det här är fruktansvärt fel. Känslan överrumplar mig, så kraftfullt att jag sjunker ner på golvet. Känslan som säger fly, fly, fly. Jag lägger huvudet mellan benen, andas djupt. Men världen snurrar och flyter omkring, suddiga skepnader rör sig i mitt synfält, som om jag just snurrat runt tiotusen varv utan att stanna. Wendys röst ekar någonstans långt borta, men jag kan inte uppfatta några ord. Jag blinkar ryckigt och känner hur alla muskler ofrivilligt slappnar av. Jag sjunker ihop i en hög, omedveten om något annat än den tanke som skriker i mitt huvud. Fly, fly, fly.

När jag öppnar ögonen är världen suddig. Tusentals former och färger virvlar runt och jag hör avlägsna röster prata, mitt namn nämns, så mycket kan jag höra. Jag försöker minnas, allt är som ett tjockt töcken av ord, bilder och osammanhängande känslor. Var är jag? Jag försöker röra på mig, spänna musklerna. Försöker öppna munnen och säga något, försöker urskilja kropparna som rör sig framför mig där jag ligger. Men det är som om allt är avstängt, långt borta, i en annan värld. Wendy, försöker jag ropa. Wendy. Men det går inte, inga ord kommer, och jag känner inte mina läppar röra sig. Jag känner dem inte. Det går upp för mig nu, jag känner inte mina läppar. Jag känner inte min kropp. Jag känner mig som jag kände mig när Rose lamslog mig på en av Försvar mot svartkonst-lektionerna förra året, jag tänker, hör och ser, om än lite suddigt, men jag känner inget. Jag känner inget och har ingen möjlighet att göra något.

~~

Ledsen för kort och dåligt, men jag har haft lite idétorka...

Jättebra! Skriv MERA!! Jag längtar ... och väntar ...

Bra!,,,

Så sjukt bra!!

Här kommer nästa kapitel!
Ni får jättegärna säga till om ni tycker att det är för korta kapitel, händer för mycket i varje kapitel mm...


Kapitel 6
Wendys perspektiv
När jag får syn på det stora hålet känns det som att jag fryser till is. Mina muskler verkar ha blivit oanvändbara på bara några sekunder och en kyla sprider sig genom mig. Hålet är mörkt, stort och hotfullt, gapet på ett odjur som bara väntar tills det får en chans att sluka oss. Det alltför kompakta mörkret sträcker sig ut för att omfamna mig i sitt grepp och jag backar ofrivilligt ett steg. Jag vänder på huvudet, en förvånansvärt ansträngande rörelse, och upptäcker att Tim är borta. Jag söker med blicken överallt men han är spårlöst försvunnen. Paniken kommer smygande och hotar att kväva mig, men jag lyckas schasa undan den precis innan medvetslösheten får tag i mig. Rose säger något men det tar ett tag innan jag uppfattar orden. Jag svarar henne, det verkar ta en evighet innan ljudet ens når mina öron.
Jag ser på Alice. Hon är likblek och verkar inte medveten om något förutom det svarta hålet. För ett ögonblick ser jag hur mörkret bokstavligt talat sträcker sig ut och tar tag i henne. Jag blundar hårt i några sekunder och öppnar ögonen, lagom i tid för att se henne falla till marken i en livlös hög.
"Alice!" Rose springer fram och sätter sig på huk bredvid henne. Jag står kvar utan att kunna röra en muskel, som om jag blivit förstelnad. Det enda jag kan göra är att stå fastfrusen och på när Rose gör lönlösa försök att få kontakt med Alice. Det känns som om jag ska somna vilken sekund som helst. Bara falla ihop på marken, som Alice. Jag skulle helt klart välkomna det.
Jag hör fotsteg komma åt vårt håll. Äntligen har någon märkt det gapande hålet som förstört väggen och hämtat en lärare. Man varför går han eller hon så långsamt? Trots att jag gärna skulle vilja det orkar jag inte vända på huvudet. En till fråga som växt inom mig vågar äntligen göra sig hörd: varför kommer personen från hålet?
All trötthet försvinner tillsammans med den förlamande känslan, men de ersätts av något mycket värre. Något som får mitt hjärta att skena okontrollerat: skräck. Jag vänder mig om och ser en svart skepnad. Det är inte en skugga men jag är helt säker på att det här är samma person, eller varelse, som jag såg den där kvällen. Skepnaden sträcker upp händerna för att ta av sig huvan. Den enda tanken som rör sig i mitt huvud är dementor. Nej. Det kan det inte vara. Jag försöker skaka av mig tanken på själlösa kroppar, som tomma skal, och koncentrera mig på vad jag ska göra. När skuggan precis ska avslöja vad som finns under den mörka huvan hör jag steg bakom mig. Varelsen släpper huvan, backar flera steg och uppslukas av mörkret. Det gapande hålet sluter sig långsamt runt sin hemlighet. Skyddar den från att avslöjas.
"Mår du bra, Miss Linnh?" frågar Nalom, rektorn. Jag vänder mig förvånat om och nickar stumt när betydelsen av hans ord sjunker in. Bredvid honom sitter Rose. Hon är likblek och minnst lika chockad som jag. Vad var det där? Och en ännu större fråga, varför är det här? Eller den... Frågorna får mitt huvud att snurra och innan jag hinner märka vad som händer känner jag det kalla golvet mot min kind, men ingen smärta. Mörkret nästan kallar på mig och jag låter det dra mig med ner i medvetslösheten.

Jag springer så snabbt jag kan. Lungorna bränner värre än eld trots att jag inte rör mig ur fläcken. Så egentligen kan det knappast räknas som att jag springer mitt snabbaste.
Hela tiden dyker skuggskepnaden upp någonstans, bakom mig, bredvid mig, framför mig. Varje gång sträcker den upp ena handen mot sin svarta luva för att ta av den, och varje gång sänker den handen precis innan jag ska få reda på vad som finns under den svarta masken.

"Wendy?" Jag väcks ur min mardröm av Alice. Hon suckar lättat när jag öppnar ögonen. Jag tror att hon säger något mer, men ljudet dränks i dånet från mitt hårt bultande hjärta. Jag brukar nästan aldrig drömma mardrömmar, bara när det har hänt något riktigt läskigt. Och det har det ju inte. Rose kommer inskuttande i rummet, på gott humör som vanligt.
"Ska vi inte gå ner och äta frukost? Jag sväääälter!" Hon gör en överdrivet dramatisk gest och jag kan inte stoppa ett leende från att sprida sig över min läppar.
När jag har ätit oräkneliga rostade mackor och ett berg av gröt kommer Tim in i stora salen och dimper ner bredvid mig.
"Hej." säger jag med munnen full av gröt. Han skrattar.
"Hej på dig med." Han öppnar munnen för att fortsätta, men då kommer Mrs. Bones, föreståndarinnan för sjukavdelningen, fram till oss.
"Mår ni bra, tjejer?" frågar hon oss oroligt och sveper med blicken över mig, Rose och Alice. Jag rynkar pannan. Vadå "mår ni bra?" varför skulle vi inte göra det? "Tja jag känner mig för tillfället lite förvirrad över att du stället en sån fråga" kanskeee inte är rätt svar...Till min lättnad verkar Alice och Rose lika förvånade som jag, då har jag inte missat något viktigt.
Helt plötsligt står professor Nalmon bakom Mrs. Bones. Han säger något jag bara kan höra vissa ord av, som hål, skugga och minne. Inget som får mig att fatta någonting. Eller jo förresten, när han säger skugga påminnnner det mig om det jag såg dagen vi Hogwartsexpressen. Och ordet minne får mig att fundera på vad jag gjorde igår. Mörker, mörker och mer mörker. Vad gjorde jag igår? Tänk om jag har en minneslucka eller något sånt. Paniken klämmer smygande, men jag skakar av mig den.
Mrs. Bones stirrar på honom en liten stund, sen ler hon snabbt mot oss och går iväg så fort hennes korta ben bär henne.
"Vad var det där om?" frågar Tim. Jag rycker på axlarna och vänder mig mot de andra.
"Fattade ni något?" frågar jag. Alice och Rose skakar båda på huvudet.
"Men en sak fattar jag." säger Rose. Jag ser hoppfullt upp på henne.
"Vad?" frågar jag och Alice i mun på varandra.
"Att vi kommer för sent till lektionen om vi inte går nu." svarar Rose med ett retsamt leende på läpparna. Jag stönar och vi släpar oss alla fyra bort mot dagens första lektion, Försvar Mot Svartkonster.

Super bra! Ska bli spännande att se vad som händer! Tack för taggningen Majaluna

Jättebra!

Fortsätt skriva! Den här ff:en är awsome!

Förlåt att det tar så lång tid!
Hoppas att ni orkar vänta, och tack så jättemycket för alla fina kommentarer!