Magic hunters (Prs)

[ingen fara C: hade missat att jag inte skrivit innan. (a) ]

Anneli ser den unga kvinnan mellan henne och Jonathan. Vad i hela friden håller hon på med?! Jonathan har ju ett vapen riktat mot soldaterna. Vilken sida är hon på egentligen? Anneli hinner inte tänka mer innan allt blir svart.

[Sorry för kort inlägg...]

[Hej, ingen fara. Tänkte mig att de kan ha tagits till ett "robin hood" liknande läger fast med magi människor som kanske flyr undan lagen? Eller något liknande. Vad mannen, Jonahtan har med dem att göra har jag ingen aning om. Vet inte om Anneli är där eller inte? Men hon skulle ju kunna befinna sig på samma ställe som Alayne iflall du vill. Lämnade därför väldigt mycket öppet eller vad man ska säga. C: Hoppas din påsk varit underbar. C: ]

Alayne hör ett ljud bakom sig men vänder sig inte om utan försöker att stirra ned mannen med armborstet. Något i hans blick. Något vilt, något desperat är det enda som förvarnar henne och hon slänger sig själv till marken. Handleden fick en smäll till och Alayne flämtar till då smärtan bränner i henne igen. Den hade aldrig riktigt försvunnit men smärtan får henne åter igen att se svart. Alayne kämpar emot det svärta och är vagt medveten om hur soldaten som hållit den unga kvinnan är död och för en stund tror Alayne detsamma om kvinnan men ser sedan hur hennes bröstkorg höjs och sänks.
En man kvar nu. Och Alayne såg hur soldaten for emot mannen med armborstet. Soldaten som får en stund glömt Alayne och den andra unga kvinnan. Båda troligtvis helt värdelösa i ett slagsmål i det tillståndet de båda verkade vara i.
Alayne känner hur skräcken grabbar tag i henne, inte för första gången den här kvällen, säker på att det här skulle komma att bli hennes död, precis som hon sett.
Då ser Alayne något som hon inte trodde var möjligt. En värme sprider sig genom henne där hon ligger på golvet. Hon ser hur mannen med armborstet misslyckas ladda om men innan soldaten nått honom ser hon hur någon annan, ännu en man men dock äldre än han med armborstet och yngre än soldaten. Han var medelålders och Alayne såg mannen grabba tag i soldaten och smälla hans huvud emot en av trästolparna som häll uppe taket. Ett otäckt, ihåligt ljud hörs av in pakten och Alayne ser soldaten falla till marken innan allt blev svart.

Ljus. Solens strålar väcker Alayne och hon hör ljudet av fåglar kvittrandes. Hon känner sig hemma och för en stund tror hon, nej vet hon att hon är med sin mormor. Alayne kan känna av sin mormors närvaro precis som då hon fortfarande var vid liv. Så stark, så ljus, så… Så minns hon och sätter sig upp med ett ryck men rörelsen får hennes ögon att tåras. Eller så berodde det på något annat.
Först kan hon inte orgentera sig, inte ens efter ett tag. Hon befinner sig i säng av sorts. En bädd av löv och någon har stött upp hennes skadade arm i slags slänga gjord av tyg och stabila pinnar. Det är ett bra gjort inser hon efter att ha kontrollerat arbetet. Inte förrän då inser hon att någon måste ha tvättat av henne blodet, soldatens blod och även ha bytt hennes kläder. Istället för sina vanliga kläder hade någon klätt henne i en ljus skjorta i något slitstarkt tyg och ett par byxor, inget mer. Hon hade inte ens sina skor kvar. Tanken på vad som kan ha hänt henne medan hon varit medvetslös skrämmer henne för en stund men rädslan som bubblar upp i henne blir avbruten av en obekant röst.
”Så, det är dags att vakna nu.”

[Tack hoppas detsamma!]

När Anneli vaknar ligger hon på en lövbädd. Omkring henne ser hon bara bruna tältväggar. Hon gnuggar sig i ögonen och reser sig sakta upp till sittande ställning. Hon är helt ensam i tältet, men hon hör röster utanför. Med bultande hjärta smyger hon sig fram till tältöppningen och kikar ut. Vid en lägereld sitter Jonathan och en man Anneli inte känner igen. Jonathan vänder sig om och möter Annelis blick. Han ler mot henne och Anneli känner en värme bubbla inom henne. Hon går tyst fram till elden.
"Hej!" mumlar hon.
"Hej!" svarar Jonathan.
Sen säger de inget mer. Anneli sätter sig bredvid Jonathan och kikar blygt mot den främmande mannen. Mannen ler och presenterar sig vänligt. Sen reser han sig och går mot ett annat tält.

Alayne sätter sig hastigt upp och ger ifrån sig ett ljud av smärta då hon känner hur hon stöter i armen. Just typiskt. Innan hade hon bortfärdat sin skada men nu… Nu var den inte så liten. Inte om man tänkte på vilket trubbel hon hamnat i. Vad dum hon hade varit.
Rösten tillhörde mannen i värdshuset. Mannen som räddat dem, även om han inte borde gjort det. Hon hade inte sett det och för en stund undrade hon hur det kom sig att han hade ändrat sig. Det måste varit något som ändrat hans beslut.
”Var är flickan som var med mig?” Alayne överaskars av känslan att behöva beskydda den unga kvinnan även ifall det var tydligt att hon kunde ta hand om sig själv. Kanske berodde det på att det var på grund av henne att hon inte hamnat i soldaternas händer. Alayne kom på sig själv med att inte ens veta den unga kvinnans namn.
”Lugn”, säger mannen och Alayne känner hur hennes puls motvilligt saktar ned. Hon känner hur adrenalinet som vilt börjat pumpa runt i hennes kropp försvinner och med den känner hon hur otroligt trött hon är. ”Hon är vaken och hon mår bra. Jonathan håller hennes sällskap.” Hans ord dör ut och han rör sig sakta emot Alayne med händerna uppe i en avväpnande gest.
Jonathan? Alayne drar in ett djupt andetag och minns den unga mannen som skjutit en av soldaterna. De var alla dömda.
Ett leende sprider sig över mannens ansikte. Och Alayne betraktar honom närmare. Han har små, gråa ögon. Kalla, trots leende på hans läppar som om något roade honom men samtidigt som om han var tyngd av något mer, något som inte tillät honom att känna glädjen sprida sig. Munnen, smal och hakan markerad. Ett kort skägg prydde hans kind i samma silvriga färg som hans hår som hängde i tovor ned till hans axlar.
”Vad?” Frågar Alayne. Fientligheten i hennes röst är tydlig och får mannen att rycka till. Nästan som om hon huggit honom i ryggen med en kniv. Leendet på hans läppar dör.
”Inget”, svarar han snabbt. Och slår sig ned intill hennes bädd i en smidig rörelse som inte verkar höra ihop med den äldre mannen. ”Mitt namn är Saer och vill du vara så vänlig att följa mig ut till de andra två.”
Vid hans sista ord räcker han fram handen emot Alayne som stirrar blint på den innan hon förstår att det inte var menat som en fråga utan en order.
Med en suck låter hon mannens hand hänga i luften och tar sig mödosamt upp på fötter. Varför är hon så öm i kroppen? Vad hade egentligen skett? Alayne känner hur världen omkring hennes snurrar och en stark hand stadgar henne. Med kontakten till Saer känner hon hur en syn tvingar sig på henne och i nästa stund befinner hon sig inte längre i tältet.
Ett fält omringar henne. Ett grönt fält. En man utan ansikte står under en stor ek, det enda trädet hon kan se hur långt hennes blick än faller. Mannen har en huva över ansiktet men Alayne har en känsla av att det inte skulle spela någon roll ifall han haft det eller inte. Hennes syner var inte alltid klara och det var inte ens alltid hon såg något över huvud taget utan endast hade en känsla.
Framför sig ser hon hur mannen har två vägval. Åt det ena hållet ser hon en framtid. Grönska som ängen omkring dem, barn, även dem utan ansikten och en kvinna. Längs den andra vägen ser hon död. Mörker och ännu mer död. Förstörelse och Alayne kan inte hindra den kalla kår som sakta vandrar uppför hennes ryggrad. Hon följer vägen till dess ände och skriker ofrivilligt till då hon möter ett par röda, brinnande ögon. Alayne kniper ihop sina egna, hon vill inte se mer och då hon väl öppnar dem igen befinner hon sig åter igen i tältet.
Mannen håller henne i sin famn för att hindra henne ifrån att falla till marken och Alanye rycker undan kroppskontakten. Hon tar två steg ifrån honom innan hon finner balansen. Hans ögon ser nyfiket på henne men Alayne undviker hans blickoch till slut verkar han ge upp och går före ut genom tältet med Alayne i sina hälar.

Anneli rycker till vid skriket och gör ett försök att resa sig upp, men Jonathan lägger sin hand på hennes axel och trycker ner henne på stocken igen.
"Din vän är skadad, men hon kommer att bli bättre." säger han lugnt.
Anneli tvingar fram ett leende mot mannen som räddade hennes liv och stirrar in i elden. När hon hör hur någon kommer ut ur tältet vänder hon sig om och ser den andra mannen komma ut med den unga kvinnan.
"Vem är han, den där mannen?" frågar hon Jonathan.
"Han heter Saer. Mer vet jag inte..." svarar Jonathan stelt.
En pinsam tystnad lägger sig över eldplatsen.
"Hon är min mor..." börjar Jonathan tyst. "Kvinnan du mötte i värdshuset."
För en sekund möter Anneli hans bruna ögon, innan han vänder bort blicken. Saer kommer fram till dem och sätter sig bredvid Jonathan. Han ler mot Anneli, men ändå känner hon sig kall inuti.
"Jag känner igen dig!" utbrister han.
"Jag kommer inte ihåg att vi har setts förut..." svarar Anneli, darrig på rösten.
"Du påminner mig om någon... Tyvärr kan jag inte komma på vem."
Anneli pustar ut, men är ändå orolig. Saer har sett hennes fars efterlysningar på henne. Kan hon lita på honom? Har andra känt igen henne? Vilka är vänner och vilka är fiender?

Alayne slår sig sakta ned jämte de andra. Hon drar en hand genom sitt röda hår och reder sakta ut en tova medan hon lyssnar till de andras ord. Vaksamt.
”Två häxor och en pojkvasker”, säger mannen och stirrar in i elden. Alayne ilsknar till av hans ord och biter sig hårt i läppen för att inte säga något. Häxor var ett påhitt, trodde hon. Ifall inte alla med magiska förmågor räknades till häxor. Men hon höll inte på med någon svart magi eller gjorde andra något ont. Ifall inte de förtjänade det.
”Hej, är du okej?” frågar hon istället den unga kvinnan och försökte på sig ett litet leende innan hon gav Saer och Jonathan misstänksamma blickar. Nej, de litar hon inte på. Inte för fem öre.

Anneli ler tillbaka mot den unga kvinnan, som har satt sig bredvid henne.
"Jag har aldrig mått bättre." svarar hon. "Hur mår du? Jag hörde att du skrek förut."
Hon tänker på vad Saer precis sa. Har den unga kvinnan också magiska förmågor? Vilka i så fall? Hon bestämmer sig för att hålla sig på sin vakt, men lite vänlighet skulle väl inte skada. Förresten är hon trött på att tänka på den unga kvinnan som just "den unga kvinnan".
"Jag är Anneli förresten." säger hon tillslut. Efternamnet kan hon låta bli.
Hon kastar en blick på Jonathan, som är mitt i en livlig diskussion med Saer. Hon gillar honom, men kan hon lita på honom? Som ett svar på hennes fråga tittar han upp på henne och ler.

Alayne känner hur hennes ansikte hettar till vilket inte är vanligt för henne och en rodnad sprider sig över hennes kinder. Skammen att de hört hennes skrika att hon visat sig vara svag var något hon alltid fått duellera med. Alayne pillar lite längst hennes brutna arm.
”Ja, jag är okej.” säger hon tillslut, vilket verken är en lögn eller en sanning. ”Du kan kalla mig Alayne.”
Alayne vänder sig ifrån lägerelden. Dess värme tillsammans med solen var för mycket för henne.
”Så vad vill ni?” avbryter hon Jonathan och Saers livliga diskussion. Hon hade försökt att tjuvlyssna men inte hört mer än några enstaka, osammanhängande ord.

Jonathan och Saer tittar upp och en pinsam tystnad lägger sig åter igen över eldplatsen. Jonathan försöker att säga något, men får en sträng blick från Saer och tiger. Han verkar ha en stor respekt för honom.
"Ni vet att vi är... häxor." mumlar Anneli. "Vad tänker ni göra med oss?"
Jonathan suckar, kollar på Saer och spänner sedan ögonen i Anneli.
"Tänk på någonting! Vad som helst!"
Anneli flämtar till. Har Jonathan också magiska förmågor? Kan han läsa hennes tankar? Har han gjort det hela tiden? Frågorna far runt i Annelis huvud. Vet han att hon gillar honom? Ånej! Nu tänkte hon ju på det. Hon blir röd som en tomat och vänder snabbt bort blicken. Jonathan blinkar med ena ögat mot henne, innan han vänder ut blicken mot de andra två. Anneli blir rädd. Hur många här har egentligen magiska förmågor? Har Saer det?
"Så många frågor!" utbrister Jonathan och skrattar.
Anneli försöker att inte tänka på någonting, men hon kan inte motstå att gilla Jonathans skratt.