För landet Uilá

Hon såg på honom och lade huvudet på sned När de kom upp i tornet såg hon ledsen ut.
"Jag känner mig som en fånge redan." Hon såg oroad ut men satte sig i sängen och lade sig ner.
"Kan jag få sova lite redan? Jag har inte sovit bra"

"Javisst... men varför känner du dig som en fånge? Ingen tvingar dig att stanna", sa tjänaren.

"Jag vet inte" Hon kurade ihop sig i sängen och såg på tjänaren. "Jag har aldrig varit i ett rum så här länge" Hon såg ledsen ut och tårarna rann ner.
"förlåt"

"Du vänjer dig nog... om inte så kom ner till kungens sal", sa tjänaren lätt och gick därifrån.

Hon somnade efter ett tag och hon hade tårar på kinderna.

Lenwë gick och la sig efter att skriken tystnat på övervåningen. Det var skönt att det äntligen blev lugnt. Han visste inte vad det rörde sig om men det brydde han sig inte längre om.

Han somnade mycket fort.

Hon vaknade till efter en timme och hon gick ner till sin far.
"Jag är hungrig" Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"vad ska jag göra?"

Kungen klappade jättehårt.

Tjänarna skyndade sig in i rummet.

"Ge prinsessan något att äta", sa kungen. "FORT! NU! NU! NU"! Sa han för att stressa dem.

De skyndade sig mot köken och började koka ihop något.

Hon gick upp till honom och tog hans hand igen och höll hans hand i båda hennes. Hon hade små ärr på händerna och hon åg på honom.
"Ska jag be någon att äta innan jag äter?"

"Nej då! Du får äta när du vill! Du är en del av mitt släkte, såklart inte", sa kungen och skrattade.