Divergent

Sol hinner gömma undan skorna innan kvinnan med det blonda håret kommer. Blondie så var hennes namn ja, att hon kunde glömma bort det. Men hon står klar då hon kommer och har på sig sitt mildaste leende, hela hennes gestalt utsprider mjukhet och vänlighet, även de svarta ögonen. Det var ett spel hon tidigt fått lära sig spela, att gömma sitt verkliga jag i en meningslös fasad. Som hon förväntat sig verkar det vara enkelt att komma in här och då de går håller hon upp dörren till dem alla. Fjäsk skulle säkert vissa kalla det, vilket det var med. Eller ja för sin egen del, dessa ungdomar kunde gärna göra det själv om hon fått bestämma.

Kai började gå efter Blondie medan hon småpratade med flickan från de ärliga. Alicia trodde sig Kai minnas att hon hette. De hade setts och bråkat ett fåtal gånger under sin skolgång och det kändes som om det inte riktigt var över ännu. Marken de gick över var ren och lyste svart i den svaga solen, inte alls som i kvarteren runt skolan. Där var allt gråt och nertrampat. Antingen var det få som gick på gatorna, eller så gick man väldigt försiktigt här. för det såg nästan nytt ut.
Blondie stannade vid ett grått tegelhus. Det var litet och fyrkantigt, nästan exakt som alla andra hus i kvarteren. Men där fanns en skillnad. I fönstren hängde gardiner med små rosa och blå blommor på, och taket var rött istället för gult.
"Här!" utbrast Blondie med överdrivet stolt min och slog ut med händerna mot huset, "Här bor högste representanten för de osjälviska! Han får ha gardiner även när han inte ha gäster, och jag har till och med hört att hans soffa är grön!" log hon upprymt.
Kai fick lust att skratta. Det var verkligen synd att Blondie tyckte att saken var så stor. En soffa liksom? Nej, här kunde väl ändå ingen bo? Han började allvarligt begrunda vilka som kunde tänkta sig att bo här frivilligt.

Sol utbytte ett roat ögonkast med de andra då inte Blondie såg. Hela hennes hem skrek av färg och avsaknaden av färg var sorglig. Hon tyckte att de förvisso hade förmycket men detta blev bara för lite, fanns det inget mellanting? Men hon visade inget utan hade fortfarande ett vänligt utryck och Blondie tog dem vidare. Men det var inget att visa, tråkiga byggnader, inget att roa sig med, inget att läsa inget. Varför hade hon valt detta? Hon kände förtvivlan i bröstet. Enkelt att inte bli falanglös, men ville hon detta? Nej hon ville inte det.

Tillslut hade de sett allt och ingenting. Vilket var ungefär samma sak. Kai borde verkligen ha stannat i de tappra. Han kände sig förtvivlad när han försökte komma på ett sätt att byta tillbaka. De kom fram till en liten park. Kai suckade tyst. Tyvärr hörde Blondie det och såg frågande på honom. Kai log och skakade på huvudet.

I parken fanns det varken bänkar eller lekplats, endast en grön gräsmatta med några buskar. Sols blick verkade frånvarande men hon försökte hålla humöret inom kontroll. Ut i parken är det tomt förutom några fåglar, gråsparvar trodde hon det var.
Sol sträckte på sina smala armar, orsaken till att hon inte valt de tappra var nästan tydlig. Hon var smal, tunn och muskler hade hon knappt, hon skulle aldrig ha klarat det.

(Vad ska deras prov stå i? xD)

(Vet inte.... I boken står något om att tvätta nåns fötter i början typ...)

Kai sneglade på Sol. Hon såg tunn ut, och var mindre än honom. Hon hade dock klarat sig rätt bra i de tappra, då hon hade spetsiga armbågar och knän. Det var användbart på många sätt. Bara hon använde dem för det. Alicia, den andra flickan, var lite rundare och kraftigare byggd. Hon hade snaggat brunt hår och ett vackert ansikte. Hon hade nog också klarat sig. Fast det berodde ju på hur stark man var psykiskt egentligen så man kunde aldrig riktigt veta om saken. Blondie styrde stegen mot mitten av parken.

(Okej, vi kör på det xD)

Sol gick mellan de båda tvillingarna Troy och Tom från de ärliga, lika långa och gängliga var de då de tog sig till parkens mitt där ett par falanglösa befann sig. Ett par osjälviska delade ut mat och kläder. De stank, var smutsiga, trasiga och magra. Sol fick anstränga sig för att inte ta ett steg bakåt vilket Blondie säkert skulle ha sett. En osjälvisk skulle inte tänka så intalade hon sig själv då Blondie såg på dem, leende. Detta verkade vara deras prov, men vad skulle de göra? Riva av sig kläderna och ge till dem?

"Idag ska vi tvätta falanglösas fötter." sade Blondie. "Det är ett sätt att visa att vem man än är så respekterar vi dem. Där borta finns baljor, ni hämtar vatten och verktyg där borta och handdukar där. Varsågod att börja."
Kai hämtade ett par saker och satte sig hos en liten flicka. Hon såg trött och smutsig ut. Kai funderade en stund och ställde sedan ner baljan och en tvål framför henne. "Du borde bada hela dig, så kom igen." mumlade han buttert. Flickan såg storögt på Kai. Hon bugade djupt. "Tack!" sa hon och drog av sig sina skor och strumpor och resten av saker som hon nog kallade kläder. Hon var tillräckligt liten för att få plats i baljan och började skrubba sig själv. När hon steg upp virade Kai en handduk runt den lilla flickan och hon log ett stort, halvt tandlöstleende mot henne. "Tack" sa hon igen. Blondie kom fram till Kai och kramade honom. Hon luktade som mynta. "Det där var en sann gest av osjälviskhet. Må du leva länge Kai." sa hon glatt. Kai hade ingen aning om hur han skulle tolkka hennes ord men nickade oh log.

Sol såg på de falanglösa och visste att detta var hennes skräck att hamna bland dem. Detta var orsaken till att hon inte valt de tappra. Hon tog balja med vatten och tvål, den tydliga motviljan eller snarare rädslan syntes i hela hennes kroppsspråk. Trotts detta tog hon sig till en gammal man och knäböjde vid honom. Vad skulle detta hjälpa för? De blev knappast gladare om de fick rena fötter. Men hon snörde upp skorna och bet ihop för att inte vända bort ansiktet. Hon sneglade på Kai och den lilla nu rena flickan, det var en synd att sätta på henne de äckliga kläderna igen.
"Hon borde nog kunna ha min klänning även om den är lite stor." sa hon, ty den röda klänningen var en kort klänning till henne och smal var hon nästan mager var Sol själv så alltför stor skulle den inte vara.
"Den ligger på min säng om du vill." sa hon till Kai men gav honom ett ögonkast att inte snoka bland hennes saker, då skulle han hitta de röda skorna. Det var motbjudande att tvätta mannens fötter och det var ingen lätthet för henne.

Kai nickade, precis som Blondie, som kvittrade glatt om att två av falangbytarna redan lärt sig att samarbete. "Detta kommer säkerligen belönas stort!" sa hon upprymt och gick iväg för att hjälpa Troy som fått vatten spillt över hela sig. Kai flinade, mest åt Blondies så främmande beteende och räckte sin hand åt den falanglösa flickan. "Kom." sa han. Hon tog hans hand och de började vandra mot det sandfärgade huset i tystnad. Då och då sprang den dalanglösa iväg bara för att komma tillbaka med en bukett ogräs eller något i den stilen.