To be or not to be pure [SV]

Goodish :3

OMFR du taggade mig♥ Lite efter men jag ska självklart läsa!

Nu börjar det hända saker... Tack för era kommentarer och sorry för dålig uppdatering!

---

7. Vadet

Jag spenderade ett par timmar till uppe i sovsalen; pluggade och läste på om hur jag skulle gå tillväga med brygden. Receptet hade jag hittat i en gammal, gulnad bok som jag lånat på biblioteket under misstänksamma blickar från bibliotekarien och brygden i sig verkade inte särskilt svår. Inte för att jag skulle ha haft några problem med den ändå. Jag menar, jag hade inte högsta betyg i trolldryckslära för att Snigelhorn tyckte om min personlighet precis...

En timme innan middagen skulle serveras var jag så rastlös att jag inte kunde ligga kvar i sängen utan lämnade sovsalen för att rensa tankarna i det fina vädret. Det var dagar som denna som jag önskade att sovsalarna haft balkonger så man slapp gå genom halva slottet för att ta en nypa frisk luft. Dessutom skulle solen antagligen redan ha hunnit gå ner när jag hunnit dit. Jag satte av ut ur sällskapsrummet och ner för spiraltrappan, men hann knappt ta två steg i riktning mot entréhallen när jag fick syn på en bredaxlad kille som vankade av och an en bit ner i korridoren, till synes djupt försjunken i tankar. Jake?

Jag kom till ett stopp och rynkade på pannan samtidigt som jag övervägde ifall jag skulle säga något. Han hade ännu inte sett mig och jag skulle säkert ha kunnat smita förbi honom utan att han skulle ha gjort det i heller, men - "Ehm, eh, Presley?"

Han ryckte till vid mina ord och slutade med ens vanka. Under ett par väldigt långa sekunder stod han bara där och stirrade på mig med något egendomligt i blicken, sedan marscherade han över till mig och sade med bestämd röst, "Du och jag måste prata", varefter han fattade tag i min arm och började dra med mig ner för de sista trappstegen.

Genast ryckte jag åt mig min arm. Vad var det med alla och att dra mig i armen idag? Jag var ingen liten flicka som de kunde köra runt med som de behagade. Jake vände sig om och såg irriterat på mig. "Vi kan prata här", sade jag envist och lade armarna i kors. Just då passerade några Slytherinare oss och såg nyfiket åt vårt håll och jag kunde bara föreställa mig vad de tänkte. "Vad gör Ashtons syrra med mugglarfödde Presley? Vänta bara tills vi kan berätta detta för de andra i elevhemmet..." Jake såg menande på mig, men jag hade redan hajat vinken. "Visst, jag följer väl med", muttrade jag, följde efter honom in i ett tomt klassrum en bit bort och så fort jag stängt dörren om mig utbrast Jake,

"Är det något du vill berätta för mig eller?"

En aning överrumplad rynkade jag på pannan och tänkte på det växande barnet i min mage. "Nej, inte som jag vet", ljög jag och lade armarna i kors över bröstet.

"Är du säker?" envisades han och höjde på ögonbrynen åt mig.

Jag hajade till. Visste han...? Nej, hur skulle han kunna det? Ingen förutom Sarah och jag visste att jag var gravid - jag hade till och med bränt upp provstickan. Han kunde omöjligen veta. "Ja, jag är säker och nu, om du ursäktar, tänker jag gå härifrån innan solen går ner", sade jag och vände mig om för att gå, men just som jag fattade tag i handtaget hörde jag hur Jake sade, "Jag vet att du är gravid, Gaspar. Med. mitt. barn."

Boom. Hela mitt inre frös till is och jag blev stående där med ryggen vänd mot honom, handen om handtaget och hans ord ringandes i öronen som efterdyningarna av en explosion. Mitt grepp hårdnade och jag kände hur all färg rann av mig.
"Hur?"

"Det har inte med saken att göra", sade Jake bryskt och jag vände mig sakta om. Hela hans sett att stå på, att se på mig på, chockade mig. Han var så bestämd, så seriös.

"Jaha, okej, så du vet, vad tänker du göra?" sade jag en aning trotsigt.

"Jag tänker be dig att behålla barnet", sade Jake tvärt och tog ett steg närmre mig.

Detta chockade mig till den punkt att jag glömde bort hur man formulerade ord. Tillslut fick jag fram ett kort, "Varför?" trots att tungan och halsen var torrare än Sahara.

"Är det inte uppenbart?" sade Jake, men jag tyckte verkligen inte att det var uppenbart så när jag inte sade något, fortsatte han, "Det är mitt barn."

Jag gick genast i försvar. "Och? Varken du eller jag är redo att ha ett barn! Dessutom känner vi knappt varandra, det vore inte rätt mot någon av oss. Dig, mig eller det!" Jag gestikulerade mot min mage.

"Nej, det rätta vore att ta ansvar för vad vi gjort, istället för att ta den enkla utvägen och ta död på barnet!" Jake hade börjat höja rösten nu och det gjorde mig arg. Vem var han att komma här och säga åt mig att jag skulle behålla barnet när det var jag som skulle behöva gå igenom skammen och smärtan med graviditeten?

Jag fnös och skakade på huvudet. "Det kvittar vad du säger. Jag kommer inte behålla det och som den som måste gå igenom graviditeten så är det jag som bestämmer", sade jag och satte punkt för samtalet genom att vända mig om för att gå för en andra gång, men just som jag öppnat dörren smällde Jake igen den. Jag hoppade till av smällen och såg mig förskräckt om på honom. "Vad fan håller du på med? Lyssna--" började jag men han avbröt mig.

"Nej, du ska lyssna på mig", började han argt. "Jag har lika mycket att säga till om som du i det här beslutet. Det är lika mycket mitt barn som ditt och jag borde vara arg för att du inte ens hade tänkt berätta för mig, men det ända jag vill är att du lyssnar på vad jag har att säga och försöker tänka på någon annan än dig själv, om det nu är möjligt."

Jag fnös och lade armarna i kors. "Om du tror att förolämpa mig hjälper så har du fel". Jake gav mig en bedjande blick och jag suckade. "Visst, jag lyssnar."

Han satte sig tacksamt ner på en av bänkarna och klappade på bänken mittemot honom för mig att sätta mig där. Motvilligt gjorde jag som han ville och slog mig ner, men inte på bänken utan på stolen intill den med ryggen rak och benen korsade. Jake suckade uppgivet åt min motsträvighet och skakade lite på huvudet.

"Jag lyssnar", upprepade jag otåligt och gestikulerade mot honom med handen. "Börja prata."

Jake tog ett djupt andetag och såg sedan rakt på mig. "Jag vet varför du inte vill behålla barnet, jag förstår. Vad vi gjorde var en engångsgrej, vi är inte gifta och vi har inte ens gått ut skolan, men det här är vårt barn - vår dotter eller son - och även om vi inte planerade detta så är det ett liv vi pratar om. Jag skulle inte kunna leva med mig själv och veta att jag tagit död på mitt ofödda barn. Vad som är gjort är gjort."

"Fast du har glömt en viktigt grej - min familj. De kommer göra mig arvslös, för att inte nämna att de aldrig kommer prata med mig igen, och de skulle antagligen ha dödat dig för att du gjort mig gravid, i alla fall min bror. Dessutom vill jag inte ha ett barn som ska behöva växa upp i en värld av krig och rasfientlighet..." Jag suckade och ställde mig upp med en bestämd skakning på huvudet. "Jag är ledsen, Presley, men jag kan inte behålla det."

Jake märkte att jag var påväg att gå min väg en tredje gång vilket fick honom att hastigt hoppa ner från bänken och lägga sin hand på min axel samtidigt som han såg mig djupt i ögonen. Att se desperationen i hans blick gjorde nästan ont i mig och jag slet bort blicken.

"Alexis, jag kan hantera din familj och kriget kommer inte pågå för all framtid", sade han men jag hade bestämt mig. Han visste inte vad han sade. Det var inte han som hade växt upp med min familj. Jag visste hur de var. Hade han också vetat det hade han tagit tillbaka sina ord, det var jag säker på. Så jag skakade bara på huvudet och tog ett steg mot dörren, när Jake hasplade ur sig, "Ett vad!"

Jag vände mig om och såg förvirrat på honom. Om det var något jag förväntat mig höra så var det inte det. "Va?" sade jag.

"Ja, ett vad. Du har arton veckor på dig innan abortbrygden slutar fungera, korrekt?" Jag nickade och Jake fortsatte, "Okej, så ge mig då fram till vecka arton att få dig att ändra dig. Vill du fortfarande göra abort då så ska jag inte protestera. Deal?"

Jag såg ner på Jakes utsträckta hand och sedan upp i hans hoppfyllda ansikte. Rädd att han skulle börja lipa fattade jag tag i hans hand och skakade den. Jag såg upp på Jake som log brett. "Men inte ett ord om mitt tillstånd för någon, okej?"

Jake låtsades låsa sina läppar och kasta bort nyckeln och jag himlade med ögonen. Det här skulle jag så får ångra...

Bra!

Nästa kapitel snälla!!!!

Jättebra ju!