The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

Solena kved och lutade sig mot honom, än var hon sig själv, än ville hon ha tröst.
"Jag har inte berättat. Jag har brukat klarat det i årtionden." kved hon, hon hatade sitt andra jag, sitt verkliga jag. Snart måste hon be honom hålla sig undan.

David strök henne över ryggen. "Jag förstår dig...Jag skulle inte ha berättat om det varit jag" mumlade han och släppte henne sedan försiktigt. "Solena...Jag har inget kvar här...Eller någonstans, inte min familj, inte mitt jobb, inte något" sa han med sorgsen röst. Han hade inget och hade inget att leva för nu. Sakta reste han sig upp, han visste nästan vad han skulle göra.

"Välkommen till mitt liv." sa hon bittert och la sig på sängen.
"Min familj dog för ett par århundranden sedan." sa hon och såg på honom.
"Du borde hålla dig undan från mig." sa hon sedan och det hördes att hon arbetade med sig själv.

"Och jag har inte dig längre heller" mumlade David och var tyst ett tag. Han suckade djupt och såg på henne, han hade bestämt sig. "Jag älskar dig Solena...Men jag klarar inte av det här längre, det känns som jag håller på att bli galen, jag klarar inte av att leva...". Han vände sig om och började gå mot dörren.

Ett plågsamt skrik hördes från Solenas säng och vid hans första mening blev ögonen röda och tänderna växte. Han ville inte ha henne, det hörde hon.
Med ett vrål far hon upp och rycker honom från dörren och in i väggen.
"Du ska stanna." väser hon och inget av den vanliga Solena fanns där.

David skulle just öppna dörren då han trycktes in i väggen med ett stön. Han stirrade skrämt på henne och gjorde inga ansats att ta sig loss. Han nickade bara snabbt och stumt. Hans hjärta pumpade hårt igen och han bleknade.

"Bra." säger hon och drar in honom i det lilla rummet där hon hade en extrasäng, i en garderob.
"Du kan sova där, våga inte fly." blicken är hård och ingen fanns där att tala emot rösten. Den vanliga Solena var som bortblåst.

David nickade bara stumt igen och satte sig ner på sängen. Han vågade inte säga något, hon skrämde honom för mycket. Han la sig ner och kröp lätt ihop och blundade, ganska snabbt sov han.

Nästa morgon stod hans älsklingsfrukost på en bricka vid hans säng, även tabletter med smärtstillande. Som att det fanns hopp att någonstans långt bak fanns hans Solena. Solena själv var ute på jakt, på blod men hon visste m han skulle ha flytt.

David vaknade sent nästa dag och fick direkt syn på brickan. Han bara stirrade på den ett tag innan han tog tabletterna med smärtstillande och svalde de alla. Sedan högg han in på frukosten, det var hans favorit, stekt ägg, rostat bröd och rökt skinka med en stor kopp kaffe.
När han ätit klart hade tabletterna börjat värka och hans huvud snurrade lätt av all morfin så han sjönk tillbaka i sängen.