Keiron & ErisedStone TVD

(Något, men jag kan sätta igång igen)

När det blivit tillräckligt mörk öppnar jag dörren till det lilla huset och ser ut i natten.
Jag låter mörkret och vinden omfamna mig när jag går långsamt steg för steg mot skogen.

(Hon får väl träffa honom när hon är ute så ger han henne en ring )

Eller så tappar han ringen som han to å så hittar din karris den?... Ja bestämmd mig renn >:'
___________
Jag bestämmde mig för att ta en promenad med min hund Megan. Jag knäppte kopplet fast i hennes halsband och traskade ut i mörkret med henne tassande efter mig.
Jag märkte inte att jag hade ett hål i min jackficka och att solringen jag tog tidigare av vampyren som jag dödade föll ut på marken. Jag kisade in i skogen och tyckte att jag hörde något. Jag ryckte snabbt upp min granat med vervain och gjorde mig redo för att kasta den ifall det var en vampyr.
Man kan aldrig vara för försiktig.

Jag kikar bakom ett träd på en människa.
Plötsligt tappar han något på marken som han inte verkar hitta.
Jag står alldeles tyst och stilla för att inte bli upptäckt.

Jag gick närmare skogskanten och försökte vara tyst. Megan morrade och skällde lekfullt.
Jag fick en skymt av en tjej, som jag aldrig hade sett förut.
- Hallå? Kom fra. Sade jag aggressivt och höjede min hand med granaten.

Jag försökte försiktigt smyga undan mot huset igen.
Människan såg farlig ut, han hotade mig med något slags vapen.

- Jag känner att du är en vampyr. Sade jag.
- Om inte du kommer fram kastar jag vervain granaten på dig. Hotade jag henne och tog några steg in i skogen.

En enda tanke ploppar upp i mitt huvud, och jag springer så snabbt jag kan där ifrån.

Jag kastar granaten men vampyren hinner springa tillräckligt långt för att den inte skulle skada henne.
- Fan också. Mumlar jag och fortsätter gå med Megan. Hon tittar förvirrat in i skogen medan vi går in till det enorma huset.