Nästa Generations Krigare

När de kommer fram till träsket hör han Zóiline hoppa upp i träden, han ser upp och ser henne hopaps förbi honom. Ett litet leende leker på hans läppar, eller, inte ett leende men det rycker lite i hans mungipa. Sedan skakar han på huvudet och hoppar upp i trädet på motsatt sida av trädet Zóiline hoppade upp i. Han ser henne landa graciöst på stranden på andra sidan och att hon vänder sig om för att leta efter honom. Han hoppar ner från trädet och landar en meter framför henne.

Han lägger armarna i kors och ser på flickan, månljuset dansar mot hennes hår.
- Zoíline, kommer du? Frågar han roat. Zane kryper runt och lägger sig om hans nacke i skydd av huvan som täcker Macons huvud.

Zòiline rycker till när Macon landar bra en meter framför henne. Han låter lite road, som om hon hade gjort något lustigt.
"Vad?" Zòiline sätter händerna i höfterna och höjer högra ögonbrynet. "Varför tittar du på mig som om jag gjort något... Oväntat?" Han hade ju hoppat över i princip lika snabbt som hon så han var antagligen inte imponerad. Så vida han inte underskattade henne. Det är sent och månen står högt på himmelen, Zòiline tittar Macon i ögonen en kort sekund, förvånad över likheten.

Macon ser på flickan och skakar på sitt huvud och suckar.
- Kom nu Zoiline. Säger han med dyster röst, "hon beter sig som min syster gör, klättrar bland träd och beter sig mer som en pojke än en flicka. Detta kan nog bli en av de roligare vandringarna jag gjort de senaste åren... Men att se henne i ögonen, det påminner mig verkligen om Lolina..." tänker han när han börjat vandra vidare. Längre in i skogen och det är mörkare nu, även om månen står högt på himlen så stänger de täta trädkronorna ute det mesta av det vita ljuset.

Så många tankar snurrade runt inuti Zòiline's huvud just då. Tankar på stjärnklara nätter i hennes barndom, hennes mors mjuka hår, den gången kokerskan givit henne en kaka med glasyr, Macon's silvriga ögon och den långa vägen till kung Ander's hov. Zòiline drog sina fingrar genom sina mörka lockar och blundande i två sekunder, medan hon samlade alla tankar som virvlade likt en tornado i hennes huvud.
"Ja, jag kommer!" Sa hon till Macon och tillade sedan med en röst så låg som en bris. "Jag kommer alltid att vara på väg någon stans, men jag kommer antagligen aldrig att hitta hem igen."

Macon vandrar med sina ögon spejande från sida till sida, hans mjuka steg avger knappt något ljud alls. han tänker inte på det, det är bara så han går efter flera år av lönnmördande, spionerande och gömmande. Han låter skogen tala till honom genom syn, smaken av luften, ljuden som omger dem och känslan han får. "Många har passerat denna vägen den senaste tiden, skuggor, människor, vexar... Vi får se till att vi inte stöter på en Vex, även om vi är två så skulle jag gissa på att vi inte skulle ta oss levande från ett sådant möte. Deras kraft är för stor och vi har inget vi kan döda den med." Tänker han och då och då smyger sig en tanke på Lolina in bland alla andra tankar.

Skogen ligger tyst, djupt i sömn, alla djur och varelser vilar inför nästa dag, endast några få varelser som lever sina liv i skydd av mörkret och sover när ljuset stiger upp håller dem sällskap. En mjuk vind blåser förbi, Macon sniffar lite och slutar att gå.
- Hallon, vanilj och... Den där söta doften... Lolina... Mumlar han och ser sig hastigt omkring. Vinden kommer från stigen de lämnar bakom sig, den blåser dem framåt och han vänder sig om för att se på Zóiline.
- Känner du doften? Frågar han med låg röst.

Zòiline gick med nätta, tysta steg på armlängds avstånd från Macon. Han verkade fundersam. Plötsligt stannade han och mycket lågt mumlade han ett namn. Lolina. Zòiline drog snabbt en dolk, mest för att vara på den säkra sidan, medan hon funderade på vem Lolina kunde vara. Kanske hon var Macon's fästmö. Tanken fick en konstig känsla att spridas i Zòiline's mage och hon sköt ifrån sig tanken. Varför hade tanken på att Macon hade en fästmö känts så konstig? Det gjorde ju inte henne något!

"Känner du doften?" Mumlade Macon. Zòiline lyfte huvudet mot himmelen. Det doftade skog. Men det var nog inte den doften som Macon syftade på. Nej, han hade nog menat den andra mycket svagare doften. Doften av hallon, vanilj och... Något som var mycket likt rosor, Zòiline tänkte på att hennes mor vid speciella tillfällen alltid hade doftat av rosor och björnbär.
"Ja, det påminner mig om min mors parfym. Um... Vem är Lolina?" När Zòiline ställt frågan fick hon en plötslig ingivelse att dofta på sitt eget hår. Försiktigt, så att det skulle verka naturligt, tog hon en mörk hårslinga och luktade på den. Den luktade sött och varmt, som plommon och sol.

Macon stirrar på flickan en kort sekund och sedan söker han snabbt av den närliggande skogen runt om dem. Hans ögon landar på Zóiline igen, hon luktar på sitt hår. Macon ser på henne med förvånade ögon, men han går fram och tar tag i samma lock som hon luktat på och sniffar på den försiktigt. Hans näsa rynkas lite åt den söta doften.
- Det är du som doftar... säger han och släpper taget om hennes hår och vänder sig om.

"Jag tänkte väl att den där söta doften inte riktigt stämde ihop med Lolinas doft. Hon brukar lukta hallon, vanilj och ha en mjuk underton av söta bär." Tänker han och sedan börjar han att vandra igen, hans tankar fyllda med Lolina, hur mycket han saknar henne och hur mycket det tynger hans hjärta att han inte kunnat för fylla sitt löfte till sin syster ännu. Men han tänker aldrig sluta att söka efter henne, varje plats han kommer till, varje nytt rike, varje berg, skog och träsk. Han kommer alltid söka efter henne, tills hans hjärta slutat slå.

Han ser bakåt mot Zóiline och hans ögon glimmar magiskt i månens enkla sken, de få strålarna som lyckas leta sig in genom de täta trädkronorna.
- Säg till om du behöver vila... Säger han och sedan sätter han igång med att gå i sin normala takt, hans långa ben gör det enkelt för honom att ta sig fram snabbt och enkelt i den täta terrängen av buskar, snår, vattenpölar, högt gräs och annan vegetation.

Zòiline stelnar till när Macon tog upp hennes hårslinga och luktade på den. Sen rynkade han på näsan och det brände till i Zòiline's hals. Hon hade tyckt att hennes hår luktade ganska gott, okej i alla fall! När han börjar gå följer hon efter honom utan att ge ett ljud ifrån sig. Han hade inte svarat på hennes fråga om vem den där Lolina var. Skulle hon fråga igen? Eller kanske inte.

Efter någon timme blev Zòiline trött på tystnaden. Eller inte på tystnaden i sig hon var trött på den besvärade tystnad som verkade hänga som ett åskmoln över henne. Hon började, först med nästan ohörbara toner som med tiden växte sig starkare, sjunga en sång om regn och sommarbriser. Det var som om något lossnade inom Zòiline medan hon sjöng och stora klara tårar gled ner för hennes kinder. Inte en enda gång sedan hennes mors bortgång hade hon ens känt behov av att gråta. Men de stora dropparna fortsatte obevekligt att rinna ned för hennes kinder, men hon var fortfarande vacker och inte det minsta rödögd. Zòiline slutade plötsligt att sjunga när hon blev medveten om tårarna. Hon tvär stannade och drog med ena handen över kinden. Ett klingande och överraskat skratt gled över hennes läppar.

Han hör hur Zóiline börjar att sjunga, först nästan ohörbart men sedan starkare, inte högt, men så att han enkelt kunde höra vad hon sjöng. Men hans utomordentliga hörsel bidrog nog mycket till att han kunde höra henne, men det var som om hon hade en annan ton denna gången, "det låter nästan som om..." mer hinner han inse tänka innan han hör att hon stannar och sedan börjar skratt. Han vänder sig långsamt om för att se på henne.

Han kan se att hennes kinder är våta och att hon drar med sin hand under sina ögon. "Flickor... De bara gråter hela tiden och sedan skrattar de och sedan är de sura, sedan glada... Kisses..." tänker han och suckar lite medan han skakar på sitt huvud. Han kan omöjligen veta att hon inte gråtit på flera år och han dömer de flesta ganska fort, även om Zóiline är svår för honom att läsa korrekt jämt.
- Vad är det? Frågar han sedan med en likgiltig, nästan helt ointresserad röst medan han ser på henne.

Zóiline vände sig mot Macon med ett överraskat leende. Sen tvekar hon hur ska hon förklara för den här mannen att hon inte gråtit på nio år.
"Jag vet faktiskt inte varför jag gråter. Men jag har inte gråtit på nio år, inte..." Zóiline tvekade. "Inte sedan jag förlorade min mor. Så, förlåt mig om jag beter mig konstigt, men jag är lite... chockad! För jag har ingen aning om varför jag gråter!" Hon strök tårarna ur ögonen och skakade på huvudet.
"Jag började faktiskt tro att det var omöjligt för mig att gråta, någonsin igen!" Zóiline vände sitt ansikte mot månen som lyste som silver genom trädkronorna.