The Troubles In Paradise [SV]

Åhh, jag blir så nyfiken när jag hör gammal efternamn!
Men det är helt awesome like: asfljghdterksndjsld.

SJUKT BRA!

Jättebraaaaa!!!
Jag tycker om att du gör det lite roligt att hon är ledbisk.

LOVELY!!♥ Meeeeeeeeeeeeeeeeeer tack...

Detta kapitel var uuuseeelt men jaja.
TACK för era uppmuntrande kommentarer, det hjälper mig verkligen ♥

4. What doesn’t kill you makes you weaker
Victoria
Jag såg Seth öppna dörren till Slytherins uppehållsrum, han ramlade och försökte stödja sig mot väggen, men misslyckades och föll ihop på golvet. Jag ville bara gå fram till honom och kasta ut honom härifrån för gott. Kunde han inte ta lite ansvar ibland? Lite, ynkapynka lite bara? Nej, varför skulle han, han går och super, istället för att tänka på mig – hans flickvän som skulle bli tvungen att ställa in alla sina planer för kvällen för att ta hand om honom.
Jag hade faktiskt också ett liv, jag hade planerat att se på film tillsammans med Rebecka, Clara och Siena – men det skulle nog inte hände ikväll. Nej, istället för att umgås med mina vänner skulle jag vara tvungen att ta hand om min otroligt oansvarige pojkvän.
Jag gick med bestämda steg mot honom där han patetiskt nog låg och skrattade, jag ignorerade alla de nyfikna blickarna jag fick när jag marscherade genom rummet. Jag stängde ut alla viskande röster.
Seth tittade förvånat på mig när jag gick fram till honom med vreden i ögonen. Han såg nästan rädd ut. Jag kvävde ett skratt och höll min bestämda min. Han var så feg.
”Seth, vi måste prata. Nu” Jag tog tag i hans underarm och drog upp honom, och sedan (medan alla som var i uppehållsrummet chockat såg på) nästan släpade honom upp för trapporna till sovsalarna.
Uppe i pojkarnas sovsal för årskurs 4 var två av Seths kompisar, utan vidare tanke bad jag dem att få vara ensam. De nickade och gick tyst ut ur rummet.
Jag vände mig mot Seth, som verkade piggna till lite.
”Seth, det här kan inte fortsätta så här. Du måste sluta drick. Nu. Eller så kan vi inte vara tillsammans mera” sa jag bestämt medan jag stadigt mötte hans blick. Seth verkade till en början inte ens reagera på mina ord, det tog någon minut innan det sjönk in.
”Du kan inte lämna mig. Du skulle inte våga” fräste han mot mig. Plötsligt kom en helt annan sida av Seth fram, en sida som jag inte hade sett förut, en sida jag inte heller ville se. Hans ögon blixtrade av ilska ”Du skulle inte klara dig utan mig. Du stannar med mig tills jag säger att jag inte vill ha dig mera” fortsatte han ilsket.
Jag kände skräcken komma krypande och jag var väldigt nära till tårar. Men jag kunde inte ge upp nu. Om han inte tänkte sluta dricka skulle jag gå iväg från honom, det hade jag lovat mig själv.
”Du vet inte hälften till vad jag kan och vågar göra. Om du inte slutar drick blir jag tvungen att göra slut” sa jag svagt, rösten svek mig. ”Snälla, Seth. Gör inte det här” lade jag till när jag såg att han verkade bli ännu argare – om möjligt.
Sedan gjorde han något jag aldrig trott om honom. Något som jag aldrig skulle ha föreställt mig. Om någon sagt åt mig att killen jag känt så länge jag kunde minnas, skulle göra något sådant här, skulle jag skrattat den rakt upp i ansiktet.
Seth höjde sin hand. Jag stelnade av chock och kunde inte röra mig. Skulle han verkligen göra så här mot mig? Hans enda och första flickvän. Skulle han verkligen förstöra hela förhållandet vi byggt upp?
Sedan gjorde han det. Utan skymten av varken ånger eller medlidsamhet i ögonen, smällde han handen rakt över mitt ansikte med en sådan kraft att jag tappade andan.
I flera sekunder efter att det hänt kunde jag ännu inte förstå det. Killen som varit ”the one and only” för mig hade slagit mig. Vi hade snart varit tillsammans i två år. Han hade myst med mig. Han hade hjälpt mig genom svårare perioder i mitt liv. Jag hade gråtit hos honom. Låtit honom trösta mig. Han hade kysst mig, sagt att han älskade mig. Jag hade också sagt det, och menat det.
Men han hade slagit mig.
”Vic… Victor…” Seth försökte att klämma fram orden, men misslyckades. Han tog ett tvekande steg mot mig och sträckte ut handen mot mig. Handen han nyss hade slagit mig med. ”Victoria snälla…”
Jag backade undan från honom, sprang ut från rummet, nerför trapporna, genom Slytherins uppehållsrum - som tystnade när jag kom in, sprang genom slottet, ut på gården bort från alla blickar.
Jag sprang ner till trädet där jag och Micke brukade sitta. Där orkade jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag lät dem strömma ner för mitt ansikte, och förstöra min make-up.
Jag visste inte hur länge jag satt där – men det måste varit ungefär 20 minuter. Sedan hörde jag glada och högljudda röster komma närmare. Utan att bry mig om att de såg mig, utan att bry mig om att kolla vem det var – fortsatte jag att låta tårarna strömma ner okontrollerat.

”Hej” jag vände mig förskräckt om för att se vem det var som talade till mig – jag hade varit försjunken i min smärta. När jag såg vem det var visste jag inte om jag skulle gråta ännu mer eller le – så jag satte uttryckslöst kvar, och stirrade på henne med stora ögon.
”Hej” svarade jag och vände sedan blicken mot trädet framför mig istället. Trädet var stort och starkt, och jag kunde tänka mig att det någon gång i tiden hängt en gunga i det. Det var ganska gammalt, men det var absolut inte ruttet. Det hade en brungrå ton på barren, och uppe i grenarna hängde det röda och friska äpplen, blandat med limegröna blad. Det var verkligen vackert om man tittade efter noga.
”Hur mår du?” frågade Kim och granskade mig. Jag blev plötsligt väldigt blyg och generad – det var första gången någon av mina vänner sett mig se ut som jag gjorde nu – maskaran hade sprätt ut sig runt mina ögon, läppglansen hade smetat ut runt munnen och snoret rann.
Istället för att svara på Kims fråga började jag gråta igen. Jag kunde inte stoppa det. Ingen hade någonsin frågat mig hur jag mådde förut, om man inte räknade med någon från min familj. Ingen hade brytt sig om hur jag kände, allt alla brytt sig om var hur jag såg ut. Alltid utseendet för insidan.
Jag kände hur Kim satte sig ner bredvid mig, och sedan drog hon in mig en snorig kram. Jag andades in doften av jordgubbe från henne, och njöt i hennes famn.
Så där satte vi i vad som kändes som en evighet. Jag grät och hulkade, utan att kunna kontrollera det. Inom mig kändes det som en storm, ett kaos. En del av mig var så arg att jag ville slita i något, en annan del av mig tog emot känslor som smärta, svek och kände mig sårad, och den sista delen var otroligt glad över att jag befann mig i Kims famn.
Jag var så arg att jag ville slita i något, jag ville känna något gå sönder i mina armar. Det var nära att jag började slita i mitt hår. Han hade förstört mig. Om så bara för en stund, jag var förstörd. Hur kunde han göra så här mot mig? Varför skulle han göra något sådant här? Jag förstod bara inte, och det gjorde mig arg! Vi hade varit tillsammans i nästan ett år snart, och han var tvungen att förstöra allting så här?
På samma gång var jag ledsen och djupt sårad. Mitt hjärta värkte, kändes svullet – som om någon hade försökt dra det ur min kropp. Min kropp kändes onaturligt tung, som om alla känslor började växa och försökte ta över mig. Tårarna strömmade som en flod ner för mitt ansikte – det verkade inte som om tårarna någonsin tog slut.
Men en liten del av mig kändes lycklig, som om jag funnit ro. Jag visste inte riktigt vad som hände, eller varför jag kände så, men jag var definitivt lycklig. Jag var lycklig för att det var just Kim som kommit till mig, inte Rebecka eller han. Det var Kim, och hon höll om mig och viskade tröstande saker till mig – även fast hon inte visste om vad som hänt mig.

Åååh I just LOOOOVEEE this!! Du skriver jättebra!!! Och kapitlet var inte alls uselt!!^^

Wow. Du har en ny bevakare!

Nawiiie
mermermermer ♥♥♥♥

Uselt? Skämtar du eller? Hur skön får man va...
PERFEKT skulle passa bättre...♥♥

Nejnejnej INTE uselt, snarare underbart ♥
Naww vad söta de är, skulle också vilja gråta ut i Kims famn ^^ Och Seth förtjänar inte Victoria, man SLÅR INTE sin flickvän.
Längtar efter mer 83