Sagan (Prs)

Spectra tittade slugt på Meliot.
"Jag ger dig ingen anledning att lita på mig, men jag ljuger aldrig. Så tro mig när jag säger att följa med mig är ditt bästa val!" Försäkrar hon medans hennes ögon tittar lömskt på flickan.
Hela hennes kroppsspråk tyder på att hon är självsäker, låt oss bara säga att det inte är en överdrift.

"Hum..." sa Meliot och lade händerna över bröstet och bet sig fundersamt i läppen. "Intressanta ord, det måste jag erkänna. Du säger att du aldrig ljuger, samtidigt som du har... den där blicken." Meliot gjorde en rörelse med sin hand samtidigt som hon sa det sista. "Jag vet inte om du ljuger för mig eller hotar mig, eller helt enkelt har ett elakt ansikte." Meliot satte sin armbåge på armen hon fortfarande hade vid bröstet så hennes hand kom upp till hennes läppar, som hon fundersamt knackade på. Hon kom ett kort tag efter hon hade pratat att hennes ord antagligen inte var dem bästa. Kvinnan hade inte lovat att inte döda Meliot, hon var fortfarande i riskzonen. Meliots nya kunskaper om sig själv regnade ner på henne. Bäst att säga något mer fort.
"Jag tvivlar verkligen på att det är ett bra val att följa dig, öh, jag menar, kan ni ge mig ert namn? Jag gillar att veta folk som jag gör affärer meds namn innan jag gör några val."

Spectra suckade. Det verkade som om flickan glömt att hon pratade med någon som kunde döda henne när som helst.
"Jag har inte tid för lekar. Jag drar!" Suckade hon och började gå.
Varför hade hon ens frågat flickan om det? Det fans absolut ingen logisk förklaring.

Lekar? Var detta en lek för personen? Att plocka upp vilsna hobbitar i skogen? Antagligen, men personen var verkligen inte inne i leken. Hon hade en ovanligt enkel chans att få tag på en hobbit, och hon gick bara iväg? Hade hon träffat en annan hobbit skulle personen lugnt ha förlorat. Men Meliot var dum i huvudet. Hon började gå efter kvinnan.
"Jag följer med" sa hon, samtidigt som hon bestämde sig att sluta säga dumma saker. Det skulle bara göra situationen värre. Hon följde med en person som inte kunde sig sitt namn, även om Meliot antagligen aldrig skulle ha hört det förr. Hon kände inte till någon utanför Fylke.

Spectra verkade inte ens bry sig om att Meliot följde med, men hon hade hört orden.
De gick inte mer än någon halvtimme för efter dem tiden hade de nått sitt delmål.
En enhörning (för dem fans va?) stod där, utröstad och allt.
Det var trots allt långt till Dells och att gå dit skulle ta frukansvärt lång tid.
Spectra gick fram till djuret och klappade den på ryggen.
"Unge hobbit, tar du dig upp på Nästra själv?"
Frågade hon och ledde djuret närmare Hobbiten.

((Det kan dem göra Men det känns som om jag borde ha kommit på ett eget namn för var Meliot är ifrån... Men strunt samma XP))

Meliot hade avskytt tystnaden medan dem gick igenom skogen. Men för en gångs skulle hade hon ändå varit smart nog att hålla munnen stängd. Vilket var mycket svårt när hon fick syn på enhörningen. Hon hade aldrig sett ett sådant majestätiskt djur förr. Allt som fanns i hennes by var små feta ponnyer, som passade utmärkt för hobbitar. Tyvärr hade Meliot inte kunnat skaffa sig en egen innan hon gav sig av.
Meliot stirrade misstroget på kvinnan. Att komma upp på en ponny var svårt nog, men en fullvuxen häst? Meliot var alldeles för liten för att kunna klara något sådant. Det var faktiskt en dum fråga egentligen. Vilket Meliot inte tänkte peka ut.
"Jag skulle inte tro det" sa hon och var nära på att lägga till några dumma sarkastiska kommentarer kvinnan troligtvis inte skulle uppskatta.
Meliot gillade i ärlighetens namn inte tanken på att rida på ett sådant enormt djur. Det skrämde henne. Hon höll sig helst närmare marken. Vilket troligen syntes i hennes ansikte.

((Det blir bra!))

Spectra gav ifrån sig ett ljust klingande skratt åt Meliots uttryck.
Hon lyfte upp Hobitten på ryggen på djuret och klev sedan upp själv. De for av.
De red länge och hon kände vinden vlåsa i sitt hår, hon kände sig lugn.

Meliot satt till en början stel och skräckslagen. Hon var säker på att hon skulle falla av när som helst. Meliot hade aldrig förr rört sig i en sådan hastighet. Det gjorde hennes snurrig. Hon orkade inte ens fundera på att be kvinnan att sakta ner.
Efter ett tag kände hon sig lugnare. Trotts att hennes kropp värkte njöt hon plötsligt av hastigheten och spänningen. Det var väl så äventyr egentligen skulle vara? Kanske hade hon gjort rätt med att följa med i alla fall? Åtminstone om äventyren fortsatte såhär, och räknat med att hon skulle kunna vila upp sig ordentligt då och då.

Med Meliot framför sig och Dells likså kände hon sig lugn. Hon gillade verkligen skogen men som sagt 'Borta bra, hemme bäst!'.
Efter några timmars ridtur når de destinationen.
Spectra rider mot ett stall och hoppar av samtidigt som hon hjälper Hobbiten komma ner.

((Jag håller på med läxor, så jag svarar ganska segt, så du vet ))

Meliot hade svårt att stå på benen, hon var helt slut. Hon hade inte varit pigg innan ridturen heller. Nu ville hon helst lägga sig i en varm trygg säng och sova ett slag. Tyvärr fanns det inga löften om att något sådant skulle hända. Nej, nu borde hon i första hand koncentrera sig på att inte bli döda.
Meliot vände sig osäkert mot kvinnan.
"Vad händer nu?" undrade hon. Hon insåg att hon var rädd igen. Vilket antagligen inte var så konstigt. En del av henne förväntade sig att kvinnan skulle börja skratta ont och äta henne levande. Det var ett alternativ man skulle vara redo på när man följde med främlingar.