SciFi City [PRS, Moik & Spenc]

"Snälla, kan du släppa ut Jackie? Hon känner doften av något, det verkar som om vi svävar i livsfara!"
Benjamin såg osäker ut.
"General Golder kände på sig att du skulle be mig att släppa ut henne, men han gav stränga order om att inte hjälpa dig", sa han, "Så tyvärr, jag kan inte göra det."
"Hörde du inte vad jag sa alldeles nyss?" fräste jag och flammor bildades i mina händer.
"Okej, okej!" skyndade sig Benjamin att säga och drog upp axlarna till öronen. Hans kroppsspråk utspelade skräck och jag skämdes över mitt ilskna handlande. Det var inte mening att göra honom rädd.
Hastigt knappade han in koden i den tunna plattan och dörren gled upp. Jackie tog ett skutt ut ur rummet. Ett ilsket morrande låg långt ner i hennes strupe och hon spanade med sina smala, lysande ögon.
Jag rynkade på ögonbrynen, vad var det hon kände som jag inte kände?

Jag stelnade till.
Lät inte morrandet högre nu?
Jag kastade en snabb blick runt hörnet och undslapp en skrämd flämtning.
Hunden var ute!
Jag hade inte tid att bara sitta omkring,
dags att fly! Med handen för munnen för att inte avslöja mig, började jag springa.
Jag kunde höra hunden flämta bakom mig och förväntade mig hela tiden att känna en skärande smärta i benet och få en stor hundkropp över mig.

"Jackie!" utropade jag när hunden rusade iväg samma håll som jag kom.
Utan att slösa en sekund till kutade jag efter henne. Hon var mycket snabbare än mig och det dröjde inte längre förrän hon försvann från mitt synfält.
"Jackie, HIT!"
Hon betedde sig som om hon jagade en kanin eller något. Det var jakt, inte försvar. Det var en ny sida hos henne jag bara skådat få gånger förr.
Jag stannade vid en korsning, flåsande och med hög puls.
"JACKIE!" skrek jag, ursinnig över hennes olydnad. Vad var det som fått henne att gå igång så? Det var något som hade blockat hennes logik, något som fått hennes spärr att försvinna.
Jag fortsatte framåt, skulle general Golder få reda på det hade han slängt ut oss utan att tveka. Jag skulle aldrig få vara med i soldatstyrkan under det här kriget.
Plötsligt stannade jag av chock. Där var hon, Jackie, ilsket nafsande efter något hon fallit omkull. Jag skickade ett varnande eldklot efter henne, som jag visste inte skulle träffa henne eller offret under henne, och hon hoppade ylande åt sidan. Hon slokade med öronen, hängde med huvudet och drog svansen intill kroppen. Hennes spärr hade kommit tillbaka, hon drog sig hastigt tillbaka och placerade sig bakom mig.

Jag flämtade andfått och skräckslaget och vågade inte röra mig en centimeter.
Ett varmt eldklot hade susat förbi mitt huvud och plötsligt hade det skräckinjagande hundansiktet försvunnit. Varför hade den slutat?
Jag borde ha varit död vid det här laget,
men något hade hindrat hunden.
Darrande lyfte jag huvudet en aning och stirrade rätt in i Jodi's brungyllene ögon.
Hunden gömde sig bakom henne med slokande svans, men morrade ilsket när jag lyfte huvudet. Jag lade snabbt ned det igen.

Jag satte mig på huk jämte Harluinen med en bekymrad min.
"J-Jag... Gick det bra?" frågade jag, omtumlad över scenen, "Förlåt, jag vet inte vad som flög i henne, jag..."
Jag såg efter på hans kropp om han hade fått sår.
"Är du skadad?"
Jag reste mig till min fulla längd och tog tag i hans hand för att hjälpa honom upp.
Jackie morrade ogillande men tystnade när jag sa till henne på skarpen. Jag skulle aldrig skada Jackie, men hennes beteende var oacceptabelt.

Jag svalde nervöst med ett blekt ansikte och tog tacksamt emot hennes hand.
"Jag... Nej, det gick bra",
svarade jag hest och reste mig upp utan att slita blicken från hunden.
"Det är ingen fara, alla hundar blir sådär i närheten av oss", sade jag.
Jag vet inte varför, men jag tyckte att hon förtjänade att veta.
Jag ryckte till när hunden morrade och tog ett steg tillbaka. Trots anfallet verkade det ändå som om Jodi hade ganska bra pli på hunden.

"Verkligen? Varför?" frågade jag i en förvånad ton. Det hade jag faktiskt ingen aning om. "Åh.. Jag får väl se till att det beteendet försvinner, annars kanske hon slåss mot fel personer under en strid." Jag skrattade lite lätt och kliade mig på armen. Skämdes över vad Jackie hade gjort.
Plötsligt krängde skeppet till som om den blivit träffad av något och jag var nära på att tappa balansen. Jackie ställde sig bredbent för att inte välta och tystnade av det plötsliga.
"Wow... vad hände?" mumlade jag för mig själv, och sen slocknade lamporna. En varningssignal ljöd ut i korridoren och kort efter sattes nödljusen igång för att vi skulle kunna se.
"Varning, skeppet är under anfall. Varning", ekade det över varningssignalerna. Jag flämtade.

Med mina mjuka, darrande ben föll jag som en planka när skeppet krängde till och slocknade. "Vad händer?"
hann jag fråga innan jag fick svaret av en röst i taket. "Ett anfall!"
ropade jag över varningssignalerna.
Ännu ett? "Vad blir vi attackerade av?"
frågade jag Jodi och tog stöd mot väggen för att hålla balansen. Bara det inte var Salarierna! Jag var inte redo! Vad fan,
jag hade aldrig ens dödat en myra!

"Det får vi nog reda på snart!" ropade jag över varningssignalerna, "Jag tror vi är träffade på maskinerna längst bak så att vi inte kan åka framåt. Sen kommer de komma ombord, antingen underifrån eller ovanifrån... Jag gissar på underifrån!"
Ännu en krängning av skeppet och nödljusen slocknade.
"Japp, definitivt Salarians...", konstaterade jag, "Andra skulle inte brytt sig om att blindfolda sina fiender, men Salarians behöver ett sådant övertag för att vinna."
Jag tände en flamma i min hand för att trycka undan mörkret och såg ner på Harluinen.
"Kom igen, vi måste hitta de andra."

Jag började svettas.
Det här var typiskt min tur.
Vänta lite... Om Salarianerna anfaller underifrån och vi är på den lägsta våningen...
Det betyder att de komma att attackera oss först! Definitivt dags att sticka!
"Mm!" nickade jag och reste mig upp.
"Kom då!" ropade jag och tog,
utan att tänka, tag i Jodi's andra hand och började springa mot hissen.