Profetissan (prs

Emanuele rörde sig i sängen han ramlade ur sängen och vaknade till han såg sig om rösten ekade i hans huvud ett tag innan den försvann. Emanuele rös till han reste sig och la sig i sängen igen

Rösten försvann helt och tomheten slukade Amy. Det var som om hon slutade existera, sedan var hon högt uppe i luften. Tomheten var inte längre runt henne, hon flög i luften högt över marken. Det var natt och himmeln var stjärnklar. Amy hann inte ta upp särskilt mycket innan hon började falla. Amy visste fortfarande att det var en dröm och försökte göra något för att stoppa sitt fall. Hon kom inte på något. Allt hon kunde göra var att stirra förskräckt mot marken. Hon insåg att hon visste vart hon var. Hon föll rakt mot den förbjudna skogen. Hon såg ljus från slottet som var en bit bort. Amy försökte avgöra vilken del av skogen hon föll mot, men det gick inte. Hon var nära marken nu.
Med en förskräckt flämtning satte hon sig upp i sin säng. Hon var kall svettig, hon förstådd inte varför, så hemsk hade inte drömmen varit. Nu när hon var vaken hörde hon rösten igen, lågt, någonstans i bakhuvudet. Amy försökte tysta ner den, men den vägrade försvinna.
"Toppen" mumlade Amy tyst. "Nu inbillar jag mig saker." Hon lade sig ner igen och försökte somna om, men rösten höll henne vaken.

Emanuele sommnade snart om han fan snart att han stod i ett rum med speglar han såg sig om på speglarna såklart såg han sig själv. Vem ser inte sig själv i en spegel liksom? Emanuele förstod att det var lustiga speglar de speglade honom i olika former tjock liten smal och andra former. Emauele skrattade lite för sig själv han började gå i den speglade korridoren. Han suckade och önskade att han ville vakna men spegelvärlden försvann snart och ersattes av snurrade ränder av svart och vitt. Emanuele blundade han ville inte bli hypnotiserad och yr.

((Jag trodde dem skulle gå ut till skogen nu eller något?))

( Jo men det kommer snart jag vill inte skriva för långt )

Emanuele öppnade ögonen igen han såg sig om han var omringad av träd som såg ut att vara i den förbjudna skogen. Han började gå
" Halå någon här " ropade Emanuele

((Vad menar du? Ska dem ut till skogen under natten? För då kommer Amy gå nu ))

( Så vit jag förstod som du skrev så var det i en dröm allt hände för hon svävade ju och Emanuele drömmer just nu )

((Öh, såklart hon drömde, jag skrev hur hon vaknade och allting...? Hon var till och med medveten att det var en dröm. Jag förstår inte riktigt vad det har med saken att göra. Hon misstänker antagligen att rösten och skogen hör ihop, och jag har inget annat att skriva än att hon går dit. Du kanske kan skriva klart drömmen istället för att sprida den genom flera inlägg? Annars kommer vi aldrig komma någonstans ))

(Okej jag tror inte man svävar om man vaknar)

Emanuele vaknade upp igen vad sjutton var det här`? Han reste sig ur sängen och fan ingen andledning att somna om. Hörde skogen ihop med drömmen? Men han kunde inte gå ut i skogen perfekterna stod ivägen för honom.

((Asså va? Jag vet inte vad du pratar om, men har du ens läst mitt inlägg? Hon drömmer att hon faller, hon vet till och med att hon drömmer och jag skrev det. Jag skrev att hon vaknade i sin säng, vad är det du hänger upp dig på...?))

Amy suckade och satte sig upp, hon kunde verkligen inte somna. Hon steg tyst ur sängen. Alla övriga tjejer i sovsalen sov fortfarande, Amy funderade på att väcka någon av dem, hon tänkte gå på ett äventyr, och det var aldrig lika kul att göra själv. Men hon tyckte det verkade lite elakt, hennes bästa vän blev alltid väldigt trött efter resan till Hogwarts, hon både ännu längre från London än Amy själv.
Så Amy klädde tyst på sig sina mugglar kläder och smög ner i uppehålls rummet. Det var helt tomt. Det var alltid bäst så, annars skulle det säkert finnas den där personen som försökte stoppa henne, eller frågade massor frågor om vart hon var på väg. Det var inte säkert att folk skulle tro henne, när hon berättade att hon tänkte gå till skogen. Folk trodde säkert inte hon var så dum. Men det var exakt vad hon tänkte göra, hon tänkte ta sig till stället där hon drömt att hon landade.
Hon steg ut genom porträttet och började smyga ner för trapporna, hon såg ingen där heller. Vilket va tur. För varje steg hon tog blev rösten som kallade på henne högre.