Skogen

Jo, men det är hennes andetag som är kalla. Hon e död liksom... XoX

(Isse's karaktär är ju typ ett spöke, så det är sommar, fast spöken är ju typ kalla)

[Jaha, då fatta ja Cx]

Jag låg i gräset på en äng bland en massa blommor i olika färger och tittade upp på de vita fluffiga molnen som flöt förbi med den varma sommar vinden från öst. Min flock hade nyligen splittrats och det var bara jag och 13 andra som hade valt att stanna kvar på samma ställe. Flocken hade fått bud om att flytta. En profetia hade sagt att det skulle bli krig, men jag och de andra som stannat hade valt att kriga, om det nu blev krig, alla profetior behöver ju inte alltid ha rätt.
Jag blundade och drömde mig bort. Jag tänkte på mamma som travade någonstans i norr tillsammans med den övriga flocken och började nästan ångra att jag hade stannat.

Jag suckade när min mage plötsligt kurrade. Eftersom jag redan rensat buskarna på bär, antog jag att jag var tvungen att gå till marknaden i den närmaste byn. Jag tog tag om mitt hår och vred ur så mycket vatten som möjligt innan jag gick upp. Jag hade hängt min gamla klänning på en gren och tog nu på den. Den var verkligen obekväm, men det ansågs knappast passande att träda in i byn naken. Jag rättade till klänningen lite innan jag begav mig mot marknaden.

Jag var snart klar med det lilla jag beställt och lutar mig åter igen tillbaka i stolen. Folk går förbi mig, lyckliga själar passerar och det känns bra ett tag.
Jag ställer mig upp och börjar går planlöst över gatorna.

Många människor stirrade på min svans där jag gick längs gatorna. Folk trängdes och jag var tvungen att hålla upp min svans med händerna för att den inte skulle bli trampad på. Jag skulle just till att skälla ut en kvinna vars barn plötsligt dragit mig i svansen, när en underbar doft av nybakat bröd sökte sig in i min näsa. Jag glömde genast bort barnet och skyndade bort till ståndet doften kom ifrån. En stor man med en buskig, svart mustasch stod bakom bordet med frallor, limpor och övrigt bröd. Eftersom jag var van vid att leva i skogen och var allt för stolt för att skaffa ett jobb hade jag inga pengar. Min svans viftade svagt längs gatan samtidigt som jag tittade upp på mannen. "Skulle du kunna undvara några limpor åt en svältande kvinna?" frågade jag oskyldigt. Mannen skulle just svara när han fick syn på mitt ansikte och svans. Han rodnade och log nervöst. "Självklart. Ha en trevlig dag fröken", sade han och räckte över ett par limpor. Jag neg tacksamt och gick vidare.

Keiron?

Jag reste mig upp och skrittade bort till alla andra. Jag kännde på mig att det skulle bli oväder och då började molnen började mörkna och en regndroppe föll ner på min kind.
- Typiskt... Mumlade jag tyst för mig själv och torkade bort regdroppen med baksidan av handen.
Solen sken, trots att molnen var mörka och regnet nu öste ner. En färggrann regnbåge brädde sig över himlen.

((Ursäkta, men jag lyckas inte så bra med jag-perspektiv så, hehe, ändrar lite här... Ni kan skriva som ni vill men jag är inte så bra på det. ^^))

Zitch kände en regndroppe falla ner och suckade djupt. Det här var ju toppen!
Snabbt knuffar hon undan en alv som ramlar i gyttja. Själv hamnar under taket av ett hus. Utan att veta riktigt vart hon är på väg, går hon in i dörren.

Det är inte så att hon är allergisk mot vätskan men hon är något av en hydrofob. Det är rätt konstigt egentligen, men hon gissar att det är på grund av att vatten är det som kunde ha rättat hennes familj, och henne själv. Men när hon behövde det som mest fans det inget.

Hon inser att hon kommit till en krog med en massa fulla personer av olika raser. Zitch går längre in till ett hörn och sätter sig besegrat ner. Inte för att hon ville vara här, utan för skräck av vattnet.

(Oj, verkade som om Keiron tagit bort sig själv...)

(Hm...)