Skinny Love [SV]

Ååh Erica, jag har saknat dina fanfics! Du är så jäkla begåvad, du ska aldrig sluta skriva :' jag har läst allt nu och det är helt amazing, du är bäst! Fortsätt såhär ♥

åttan dödar mig, och jag har inte varken haft tid eller inspiration att skriva på två veckor nu, men det går nog. det måste ju gå.

Kapitel VI.
”Just remember that sometimes the way you think about a person isn’t the way they actually are” – John Green.

Madam Pince hade inte haft fel, både Draco och Harry fick straffkommendering tre kvällar i rad. Det verkade som att lärarna hade beslutat sig för att ju äldre man blev desto hårdare ”straff” skulle man få om man uppförde sig illa.
”Potter jag är mycket besviken på dig, jag hade förväntat mig mer än att du skulle försöka dig på att duellera med Draco Malfoy. I bibloteket dessutom, där det är speciellt förbjudet att inte använda sig av förhäxningar.”
”Draco du måste förstå att du och Mr. Potter uppförde er båda illa, du vet mycket väl att man inte kastar ickeverbala förtrollningar mot någon annan, även om denna har uppfört sig illa. Du måste försöka förstå varför jag och Professor McGonagall resonerar såhär.”
Draco hade inte använt Levicorpus mot Harry, det var Pansy. Men han försökte inte ens att säga emot. Ett, varken McGonagall eller Snigelhorn skulle tro på honom. Två, det var bara Pansy, Blaise, Granger och Draco själv som visste vem som egentligen stod i skuld till förhäxningen. Och han trodde inte precis att någon av dem skulle backa upp honom om han sa att han inte hade gjort någonting. Tre, han hade faktiskt ingenting emot straffkommendering för tillfället, då fick han en anledning att inte vistas lika mycket i Slytherins uppehållsrum tillsammans med hans ”vänner”.

Potter och Malfoy fick börja på måndagen. Med att sortera ingredienser i Snigelhorns förråd (jag kan lova dig att det inte var litet). Snigelhorn kanske inte såg så ut, men han hade förfärligt svårt att hålla ordning efter sig. I och för sig så kan trollkarlar och häxor enkelt utföra några trollformler och sortera och städa sina förråd. Men tydligen hade det gått Professor Snigelhorn helt förbi.
Låt mig förtydliga: Under följande måndagskväll var Malfoy och Potter ensamma tillsammans i ett förråd i tre timmar.
Det kommer att bli kul för oss.
Inte lika kul för Draco och Harry.
Harry, (som inte alls var tacksam till att få straffkommendering eftersom han låg efter med en mängd läxor och skulle missa quidditchträningarna) tittade inte ens på Draco när de blev insläppta i förrådet av Snigelhorn klockan åtta på måndagskvällen.
”Seså, pojkar, jag tror att ni förstår hur ni ska göra”, Professor Snigelhorn harklade sig och gick fram till ett stort skåp. När han öppnade for det ut ett stort dammoln som fick alla de tre männen att hosta och ögonen att tåras. Snigelhorn viftade med handen framför näsan och rynkade ihop ögonbrynen, ”Ni kanske kan börja här med att sortera ingredienserna, utan magi!” han tittade från Draco till Harry och kände sig lite obekväm när ingen av de båda pojkarna sa någonting, ”Se till att inte börja bråka bara, jag kommer tillbaka vid klockan elva. Och juste, öppna ingen flaska eller burk, man vet aldrig om de ger ifrån sig giftiga gaser”, Snigelhorn utförde ett litet ljud som man kunde identifiera som antingen ett nervöst skratt eller en hostning innan han vände på klacken och gick ut genom förrådet. Draco tittade på Harry medan han också försökte vifta bort dammet som fortfarande var tungt i luften.
”Ska vi börja kanske?”
”Um, jag antar det?” svarade Draco och vände sig om och tittade in i skåpet. Han fick lust att stöna högt, ”Det här kommer ju ta oss tio år!”
”Det kanske du skulle ha tänkt på innan du och dina ’vänner’ kom och störde mig och Hermione?” snäste Harry tillbaka och satte sig på huk framför det väldiga skåpet där det åtminstone förvarades 500 olika glasflaskor och burkar med olika etiketter och innehåll. Harry tog upp den första burken han såg, man måste ju börja någonstans liksom. Han läste högt på etiketten, ”Arcomantulaögon?”
”Vad tusan är en Arcomantula?”
”En jättestor spindel med åtta ögon som kan tala. Typ.”
”Är du säker?”
”Ja.”
”Hur kan du veta det, Potter?” Harry suckade och ställde burken åt sidan. Han undrade om det var Aragogs ögon som Snigelhorn hade tagit när Hagrid begravde monstret som fick honom relegerad. Han kunde inte riktigt föreställa sig att Snigelhorn skulle våga sig på att döda något av Aragogs barn.
”Um, Ron och jag råkade typ ut för… några av dem… en gång”, sa Harry och tog upp en ny burk (trollsnor). Draco, som hade börjat plocka bland flaskorna på översta hyllan, gav ifrån sig en liten fnysning som kunde uppfattas som ett skratt i vissa öron.
”Inte nog med att du besegrade Mörkrets Herre, du har också stött på magiska djur som ingen annan elev på Hogwarts någonsin har hört talas om.”
”Du känner mig inte så väl som du tror, Draco”, sa Harry och ryckte på axlarna. Han ställde flaskan med varet från en Bubotuberplanta bredvid bruken med Arcomantulaögon.
”Vadå, du kan inte ha gjort så mycket mer än det där, du har letat rätt på alla horrokruxer och dödat den farligaste trollkarlen av alla tider? Men du gick helt vanliga år på Hogwarts precis som alla andra.”
”Jag räddade De Vises Sten”, sa Harry och försökte hålla tillbaka ett leende.
”Visst”, svarade Draco och räckte Harry en burk med gälgräs. ”Vad har superhjälten Harry Potter mer gjort då, ätit det där… gälgräset eller vad det är?”
”Faktiskt så ja, under…”
”Du måste skoja med mig.”

Under de följande tre timmarna sorterade Draco och Harry flaskor och burkar i bokstavningsordning. Under tiden så hade de något av en normal konversation. Eller, Draco frågade hur om Harry hade stött ihop med vissa ingridienser när han ”hade varit upptagen med att rädda världen” och förvånansvärt nog hade Harry inte ens tänkt på hur mycket han hade upplevt. De pratade om det mesta som hörde den magiska världen till när det kom till djur och växter. Allt från grindyloggar och gengångare till troll och enhörningar (även böjsvansar och dementorer kom på tal). De pratade om Mandragoror och Giftiga Tentaculor. Harry blev förvånad över hur lätt det var att ha en konversation med Malfoy när de båda pojkarna inte behövde titta på varandra. Draco tog ner burkarna och flaskorna från skåpet och Harry ställde dem på golvet i bostavsordning. Förvånansvärt bra sammarbete för några som hade hatat varandra under sju års tid. Egentligen det enda de gjorde var att prata om deras straff, men på något sätt så drog deras konversation in på helt andra vägar och när Snigelhorn kom tillbaka klockan elva hade Harry berättat allt från hur Hagrid gav honom hans första brev från Hogwarts och hur hans morbror hotade med att skjuta halvjätten (Draco hade faktiskt skrattar åt detta innan han snabbt blev tyst igen) till hur han hade brutit sig in på Ministeriet för att få tag i Umbridge. Han hade berättat om hur han tog sig till Hogsmeade för första gången och hur hans första möte med Malfoys före detta husalf hade varit. Och Malfoy hade varit intresserad, frågat saker, kommit med följdfrågor. Någonting man aldrig kunde tro om honom. Under hela den här tiden hade Harry inte mött Dracos blick mer än två eller tre gånger. Det var på något sätt lättare att prata med Slytherinaren om han inte behövde stå öga mot öga mot honom och invänta hans reaktioner.
När de väl hade blivit utsläppta ur förrådet så vände sig Draco mot honom och gav honom något som kunde påminna om ett leende. Däremot föll ”leendet” lika snabbt som det bildats. Men det var där i alla fall.
”Ja du, Potter, jag antar att det blir min tur att prata imorgon då?” sa han och innan Harry hade chans att svara hade Malfoy sagt, ”Godnatt, professorn”, till Snigelhorn och vänt på klacken och börjat gå genom den mörka korridoren med händerna i byxfickorna.

Can we start all over?
Can we be strangers again?
Let me introduce myself.
We can laugh and talk.
And relearn what we already know.
And create new memories.
And give each other.
A second chance.

---

pls give me feedback on this shitty chapter and i'll marry you

Beautiful. Allvarligt, skitvackert skrivet.

Men åh. Det här är så bra. Jag vet inte vad jag ska skriva. Tack. Tack för att du ger mig detta♥

Ååh Erica, det här är helt fantastiskt underbart ♥ Du är så bäst!

oh gosh det där kapitlet var så bra på riktigt jättemegabra ♥

helt otroligt fint och levande och bindande och fantasifullt och helt PERFEKT ♥
Längtar efter mer 83

Jag gillar egentligen Dramione mer, men du skriver verkligen sjuuuuuukt bra.
Du har ett väldigt fräscht språk och lägger till roande kommentarer på rätt plats.
Skiiiiiit bra!

A/N: Det här kapitlet är mer eller mindre bara utfyllning och personligen så tyckte jag att det sög men anyway.

Kapitel VII.
”Det bara blev. Och ibland bara blir saker, och ibland så vet man inte hur eller när eller varför det blev. Men det blir ju ändå.”

På tisdagskvällen fick de i uppgift att pusta gamla provglas och glasbägare och sedan placera dem i storleksordning på olika hyllor. Det var en ganska lugn arbetsuppgift, och det gav dem tillfälle och tid till att prata med varandra. Det är ganska otroligt vad mycket två personer som alltid hatat varandra kan ha mycket att säga och dela med sig av när de väl får chansen att utnyttja varandras uppmärksamhet. Deras samtal kunde vara lättsamma och roliga, som när de pratade om saker som den gången då Blaise hade kallat Snape ”pappa” under deras fjärde år eller om när Draco sparkade ner Mrs. Norris från marmortrappan i entréhallen och fick det hela att se ut som en olyckshändelse. Harry berättade om hur han hade lurat Peeves att han var Blodiga Baronen. De skrattade tillsammas och Harry kom på sig själv med att han strålade som en sol mot sin före detta fiende när Draco lade handen för munnen för att dämpa sitt skratt (detta kan ha varit anledningen till att Malfoy tappade en glasbägare i golvet så den sprack, inte vet jag). De kunde också prata om saker som var mycket mer personliga än så, Harry nämnde hur han hade haft det innan han ens hade vetat att han var en trollkarl och hur hans kusins favoritlek hade varit att slå honom. Draco fann sig själv prata om vilken otrolig press hans föräldrar hade satt på honom under hela hans uppväxt, alla de sjuka saker de sa till honom och hur de aldrig var stolta.
”Tack”, sa Draco plötsligt, när det hade varit en tystnad mellan dem i några minuter. Harry skulle just ställa upp en bägare på en hylla men frös mitt i rörelsen och vände sig om mot Draco. Draco själv var lika förvånad över vad han hade sagt och bet sig i läppen innan han upprepade vad han sagt.
”Tack”, och när Gryffindoraren bara tittade ännu konstigare på honom tog han ett djupt andetag och sa det som han hade velat säga enda sedan dagen på Quidditchplanen, ”Tack, för att du vittnade för mig, att jag inte ville vara dödsätare. Och för att du, Granger och Weasley räddade mig och Goyle från Vid- Behov-Rummet.”
”Jag-” Harry visste inte vad han skulle säga, han trodde inte att Draco visste vad han sa heller. Han bara tittade på Slytherinaren, som hade mobbat honom i så många år, som nu tackade honom för första gången någonsin.
”Du behöver inte säga någonting”, sa Draco snabbt och vände sig om för att plocka upp en ny glasbägare, han kunde inte titta in i de gröna ögonen längre, ”Jag ville bara säga tack.”

Onsdagskvällen flöt på som föregående natt, Harry kom till Snigelhorns förråd med inställningen att inte tänka så mycket utan bara prata med Draco som om ingenting hade hänt, kanske för att ingenting hade hänt. Draco hade bara sagt tack. Det var sådant som människor sa till varandra när de ville visa sin uppskattning.
Problemet var bara att det inte var sådant som Draco och Harry sa till varandra. Inte förrän nu, och Harry undrade varför saker och ting hade ändrats. Han undrade varför de betedde sig som gamla vänner istället för att tjafsa med varandra som de alltid hade gjort under föregående år när de haft straffkomedering tillsammans. Eller när de inte hade haft straffkomedering tillsammans också för den delen.
Draco var redan där när Harry kom ner i fängelsehålorna den kvällen. Just i det ögonblicket höll Gryffindors quidditchlag på att träna inför matchen mot Slytherin som skulle vara på lördag. Och deras lagkapten var inte där. För att en dum Slytherinare hade vänt honom uppochner i luften. Och den Slytherinaren fick inte ens något straff själv. Harry hade hört en femteårselev i korridoren tidigare samma dag säga till sina vänner, ”Jag lovar er, Potter brukar missa träningar och sedan dyka upp på matchen och låtsas att han är någon form av hjälte, så har det alltid varit”, och Hermione hade behövt ta tag i hans arm och dra honom därifrån så att han inte skulle hoppa på femteårseleven och slå ner honom (”Det skulle bara leda till ännu mer straffkomedering och det är inte vad du behöver just nu”). Så låt mig bara säga att Harry inte var på världens bästa humör när han öppnade dörren till förrådet klockan åtta. Draco höll på att plocka bland böcker i en (jättestor) bokhylla i ett hörn av rummet. Han tog ut en bok och blåste av ett tjockt lager med damm innan han lade ifrån sig den i rätt hög.
”Hej”, sa Harry trevande och körde ner händerna i byxfickorna. Draco, som inte hade sett att Harry kommit in, vände sig om och gav honom någonting som kunde uppfattas som ett försök till ett leende.
”Hej.”
”Vad gör du för något?” frågade Harry och gick närmare bokhyllan. Han kunde väl precis som alla andra se att Draco sorterade böckerna, så det var en ganska idiotisk fråga egentligen.
”Äh… jag kom för fem minuter sedan och Snigelhorn släppte in mig och sa åt mig att sortera de här efter namn och ämne, han skulle på ett brådskande möte eller vad han yrde om”, Harry nickade bara och drog fram en stol och satte sig bredvid högarna med böckerna Draco hade börjat lägga upp efter ämne och började sortera dem i bokstavsordning. Det föll en tystnad över dem, en bekväm tystnad. De hade haft sådana ibland under deras hittills sex timmar tillsammans i förrådet. De behövde inte säga till varandra vad de skulle göra, de bråkade inte. Efter ungefär tjugo minuter bröt i alla fall Draco tystnaden.
”Jag är ledsen för att mina ’vänner’ gjorde så att du missade träningen”, sa han och gjorde citationstecken med händerna vid ordet ”vänner”, men det undgick Harry eftersom han inte tittade upp förrän två sekunder senare, ”Och jag med för den delen”, han bet sig i läppen och vände sig om och tog fram en ny bok. Harry sa ingenting på några sekunder, han var inte van vid den här sidan av Draco som sa tack och visade någon form av medlidande. Men han tänkte att Draco kanske försökte ändra på sig, och Harry kunde helt klart vänja sig vid en snällare version av Malfoy.
”Att jag missar träningarna resulterar ju bara till att det är en större chans att Slytherin slår oss på lördag”, sa han och ryckte på axlarna.
Det visade sig bli ett bra samtalsämne, eftersom de inte hade diskuterat quidditch än och det var någonting som de båda var väldigt insatta i. Draco hade turen att inte behöva missa några träningar, eftersom hans var mycket tidigare på kvällarna än Harrys, men han kände en liten bit medlidande, för han visste att det skulle bli en tuff match, och att Harry egentligen borde träna med sitt lag och inte ha straffkomedering med Draco.

Klockan elva låstes dörren till förrådet upp (som hade med en förtrollning låsts så fort Harry stängt igen den bakom sig) och de båda pojkarna kunde båda gå tillbaka till sina respektive uppehållsrum. Draco själv skulle behöva vara vaken i ytterligare några timmar eftersom hans lektion i Astronomi började vid midnatt.
”Jaha, Malfoy”, sa Harry när de kom ut i korridoren, ”Det var det, jag antar att jag ser dig på någon av våra tusen lektioner tillsammans”, hans röst var inte varken elak eller snäsig, som den kanske skulle ha varit om han hade varit om han hade sagt det en vecka tidigare. Draco gav ifrån sig en fnysning som kunde uppfattas som ett skratt.
”Du behöver inte låtsas som att du inte kommer sakna mig, det vet jag att du kommer göra, Potter”, sa Slytherinaren och skrattade på riktigt när han såg Harrys ansiktsuttryck.
Sedan hände någonting som Draco skulle ångra så, så länge. Han tänkte inte ens på vad han gjorde när han lutade sig fram och lade sina läppar på Harrys kind i en och en halv sekund. Däremot insåg han väldigt snabbt vad han höll på med och drog sig tillbaka som om han hade bränt sig. Han stammade fram ett ”God natt, Harry” över axeln när han försvann fortare än kvickt ner för trapporna till Slytherins uppehållsrum.
Fan.

---

ångest.
ångest över skolan. ångest över skrivandet.
bara massa ångest hela tiden.

Kapitel VIII

Isisishsisbi. Jag tycker... Det är bara så himla knasfint.
Hah. Nu kommer Harry säkert berätta för alla vilken bög Draco är. Det skulle inte riktigt förvåna mig.

Men känn ingen stress. Ta allt i sin ordning/en bra ordning och bara var lycklig över hur duktig på att skriva.
Är citatet i början från Ursäkta att man vill bli lite älskad?