And I will try to fix you

Mer! Bevakar.
Kommer titeln möjligen från en låt av Coldplay?

^
Jepp. Älskar Coldplay. Jag lyssnade väldigt mycket på deras låtar när jag började skriva den här ff:n.

Kommer det mer snart...

Förlåt, men det har varit ganska mycket i skolan och sen har jag inte haft någon skrivar glädje. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men jag lovar att jag ska lägga ut en kapitel snart. Men ni får ha tålamod med mig.
Sorry.

Okej, trist att höra.

Men lycka till och gör ditt bästa!
För du kan verkligen skriva!

Jag är så j*vla ledsen över att ni har fått vänta så länge på ett nytt kapitel. Hoppas att ni fortfarande vill läsa.
Kapitlen kommer att komma med längre mellanrum nu, bara så ni vet.
Och än en gång, sorry.

----

Kapitel 4

Sakta gick George genom de öppna grindarna till trädgården. Det var mörkt och månen lyste upp vägen fram till huset. George såg att det var tänt på nedervåningen trots att klockan var över midnatt. Med tunga steg gick han fram till dörren och öppnade den. Mrs. Weasley kom springande mot honom och drog in honom i en hård omfamning. Hon hade väntat på honom hela natten. George kunde se att hennes ögon var rödkantade av tårar.
”Tack gode gud att du är hemma igen.” viskade hon. De stod där en lång stund och höll om varandra. Tillslut släppte Mrs. Weasley omfamningen om George.
”Kom.” Hon tog George in till köket där en skål med varm soppa stod. ”Ät.”
George satte sig ner vid bordet, men rörde inte maten. Han blev illamående när han såg den varma soppan.
”George…” Han tittade upp från bordet och mötte sin mammas blick. Hennes ögon var så sorgsna.
”Snälla-” Hennes röst skar sig. ”Snälla”, fortsatte hon, ”Spring inte iväg så där. Jag vill inte att du ska…” Hon avslutade inte meningen. Det behövdes inte.
”Det ska jag inte”, svarade George tyst. Chockad stirrade Mrs. Weasley på honom.
”Du-” Hon svalde. ”Du-” Utan att avsluta det hon tänkte säga kastade hon sig om George.
”Min pojke”, viskade hon och höll honom hårt intill sig. ”Min pojke.”
Och för ett kort ögonblick var George glad, för ett ögonblick glömde han bort all sorg, han glömde bort sorgen över Freds död.

***

”Tror du det gör ont? Att dö?”
George mötte Veronicas ögon. ”Jag vet inte.”
De stod tysta ett tag. Kyrkogården var folktom bortsett från George och Veronica. Gravstenen som stod framför de var enkel, men vacker. Med snirkliga bokstäver stod det:

Matthew Jones
Född den 28 februari 1979
Dog den 5 juni 1996
If you’d only hold on
There’s no way I’m letting go

”Han var alltid snäll. Han var alltid där för mig. Han var som en bror.” Veronica tittade upp på den gråa himlen. En tår rann ner för hennes bleka kind. Hon svalde hårt och såg på George.
”Dagen det hände-” George tog hennes hand och höll den hårt. Hon log ett svagt leende mot honom. ”Det var som att han visste. Den dagen var han så snäll, så förstående.”
Veronica tog fram ett litet fotografi från sin innerficka på sin beigea kappa. Hon visade den för George. På bilden var det en ung man med mörkbrunt, ganska långt och rufsigt hår. Han var klädd i vanliga jeans och en vit t-shirt. Bredvid honom stod Veronica. Hon var så vacker med hennes långa hår virvlande runt hennes ansikte som en gloria. Det var som det var en annan människa, hon såg piggare och lyckligare ut.
”Vad hände?” frågade George försiktigt.
”Han-” Hon avbröt sig. ”Han gick ut på gatan. Såg inte bilen som kom körande. Föraren körde för fort. Matthew dog i ambulansen till sjukhuset.”
”Jag är så ledsen.”
Veronica torkade bort sina tårar och tog ett skälvande andetag. I tystnad tog de där ett tag medan tiden gick.
”Varför just honom? Varför?” snyftade Veronica.
”Jag vet inte. Vissa skulle säga att de var ödet, men jag tror inte på sådant.”
Veronica suckade. ”Man ska inte gräva ner sig i det förgångna. Det gör ingen gått.”
”Kom, jag vill visa dig något”, sa George som precis hade insett en sak. Han fotsteg knastrade när han gick längsmed grusgången.
”Vart ska vi?” frågade Veronica.
”Kom”, upprepade han igen utan att svara på hennes fråga.
Tillsammans gick de bort från kyrkogården. De gick genom den tysta byn som var insvept i dimma som resten av landskapet. När de var en bra bit från husen stannade George.
”Det är något jag vill berätta för dig. Något viktigt.”
”Vad är det?” frågade Veronica. Hon såg oroligt på honom. ”Har det hänt något?”
”Ta min hand.”
”Va? Varför?”
”Bara ta den”, sa George och log lite. Han sträckte ut sin hand och hon tog den. Med en knall var de borta från vägen.
Veronica snubblade till och föll ned på marken. Men det var inte samma grusväg som de hade gått på tidigare. Vägen hade blivit utbytt mot lena stenar på en strand. Dimman och molnen var nu en blå himmel med små, vita moln. Solen sken starkt.
George hjälpte Veronica upp. Chockat såg hon på havet vars vågor slog upp på stenarna framför dem.
Hon tog några steg framåt. ”Hur kom vi hit? Vad gjorde du?” Skräckslaget vände hon vände sig mot honom.
George log lite mot henne innan han svarade. ”Med magi.”

Ahhhhhhh, typ fangirlade ihjäl mig när jag såg ett nytt kapitel!!!!

Jag döööör!!!
Tack någon yttre makt som gjorde att du fick tid att skriva!!

Och guuuud!!!
Du skriver som en drottning!!!
Som självaste J.K. Rowling själv!!!
Aaahhh!!!

Och jag tror att George kommer fö problem med Veronica!!!
Och AAAAAHHH!!!
Jag DÖÖÖÖR

(Ursäkta att jag upprepar mig hela tiden men du skriver som en ängel!!)

Men GUUUUUUD JAG ÄLSKAR DET SÅ FREKKIN MUCH DU SKRIVER BÄTTRE ÄN ROWLING eller iaf lika bra cx

Men asså seriöst. Du är bäst på att skriva.

... I'm pregnant... ♥