Prs(Elinthemagicwitch)

"Du har inte hundra guldmynt, kräk!" viskade Lei sötsliskigt tillbaka. Hon slet sig loss, tog mannens hand och började gå. Hon behövde honom. Tanken på att han kunde ha fått henne att missa båten fick henne att springa, med honom inte långt efter. De kom snart fram och Lei drog efter andan. Skeppet var stort och ståtligt. Det var vinrött och hela aktern pryddes av guldfärgade krumelurer. "Jag visste det!" mumlade hon. Hon kramade mannnes hand lite. "Jag sa ju det!" viskade hon upprymt till mannen.

Texas suckade och lät sig själv att följa med henne. Han visste hur illa det kan gå för unga tjejer på kvällen.
Han tänkte precis vända om innan han fick syn på den enorma guldskulpturerna.
"wow, utbrast han. Varför sa du inte att det var ett skepp som är byggt delvis i guld?!

Han tog några steg närmare henne.

"Men ingen bryr sig om det! Märker du inte, främling! Det är skeppet från historien!! Tänk om de torterar folk där?!?! Tänk om sagan är på riktigt!!!" Leis röst var gäll av upprymdhet. Hon stannade plötsligt upp. "Vem är du ens? Vad kallar du dig?"
Hon såg nyfiket på honom. Hur gammal var han? Inte särskilt gammal kunde han vara, det var rätt svårt att se så bra ut om man var över trettio...

" Jag struntar i om dem torterar folk där, jag ska ha det där guldet, mumlade han.

Han vände sig mot henne. Hon frågade om hans namn.

" Jag berättar ingenting för främlingar, fräste han tyst.

Han vände sig om och började gå åt andra hållet.

"Äsch var inte tråkig!" muttrade Lei och stack honom i sidan med kniven. "Okej, vi gör såhär: du hjälper mig om jag hjälper dig. Du får ditt guld, jag får veta om berättelsen är sann."
Lei började gå mot skeppet med säkra steg. Hon fick syn på kvinnan som klättrade upp för repstegen - precis som i drömmen. Hon vinkade ivrigt åt killen att komma dit.

Tjejen gick närmare skeppet och vinkade åt honom att komma. Texas skakade lungt på huvudet. Han fortsatte gå med tunga steg bort från henne. Han lämnade henne ensam.

Efter ett tag ångrade han sig. Hon kunde bli misshandlad eller våldtagen, inte för att han brydde sig. Men ändå.

Han småsprang fram tyst till henne och tog tag i hennes arm.

" Är du inte klok?! du kan inte gå ombord på det där jätteskeppet med några futtiga knivar!! vi måste ha en plan, fräste jag.

Lei himlade med ögonen, "Det ligger liksom i min natur att vara ogenomtänkt, okej?" muttrade hon buttert. "Kolla! Sagoberättaren!" väste hon och pekade upp mot kvinnan som klättrade ombord just då.
Hon rundade skeppet. "Det är bra byggt, men man kan klättra upp." log hon och pekade på ett få par plankor som stack ut. "Har du dina vapen? Vi kan behöva dem.."

" Nej dem är kvar hemma, sa Han lungt. Och jag ska gå hem nu och planera. Jag kommer tillbaka inatt.

Jag fortsatte gå.

" Hejdå gullet, det här får du klara själv, skrattade han.

Lei såg ilsket efter honom. Efter en stunds tvekan kastade hon en kniv i hans axel. "Hejdå gullet, det här får du klara själv!" härmade hon med fånig röst. Hon lipade åt honom och började klättra upp på skeppet. Vilket jävla yngel han var!, tänkte hon surmulet. Hon tog tag i en planka. Den var lös och Lei föll bakåt, ner mot marken.

Texas kände kniven tränga in i hans axel. Det brändes till. Fast han var van med att bli både stucken, rispad och slagen. Med ett kraftigt tag om kniven drog han ut den och slängde den på marken. Blodet rann ner för hans axel. Han knäppte upp sin skjorta och drog av sig den. Ilsket lindade han skjortan runt axeln. Han tittade bort mot tjejen, precis då såg han att hon ramlade bakåt. Han skrattade elakt och gick sedan vidare.