Kriget om Akilia

Selene står undrande i rummet och lyssnar försiktigt på vad Mikel berättar för Aragon och Driadne, hon känner inget alls när han berättar för dem att de ska få barn. Hon bara står stilla och funderar på varför Mikel känner ett sådant, het, för saknad av ett bättre ord, mot goda människor.

När Mikel kommer tillbaka in i rummet ser hon honom rakt in i ögonen, hons er att de skiftar lite, till en mörkare ton för någon sekund men sedans er de ut som hans egna ögon igen.
- Mikel...? säger hon medan hon går mot honom, hon stannar bara två steg från honom.
- Mikel, vad gjorde du med skuggan..? Frågar hon orolig och kramar nervöst sitt halsband, som hon alltid gör så fort hon är orolig. Den är som en skyddstalisman för henne. Hon står annars helt still och ser på honom med sina snälla, varma, goda ögon.

Mikel lutade sig mot väggen och lyfte huvudet mot henne, hon var väldigt nära. Han undrade varför hon oroade sig för honom, skuggan var borta, problemet löst, dagen räddad. Men sen kom hon där med sin oroliga, söta röst som ville få honom att förklara allt i världen så att hon skulle förstå.
- Jag stängde in skuggan på ett ställe där den passar bättre, i en kropp. Jag drar åt mig livskraft, känslor, själar. Allt skuggorna vill ha är en kropp. Så när jag säger åt dem att komma in i min kropp... Tja, ena sidan är bitter och vill inte det. Men å andra sidan så är allt de vill ha en kropp att få återvända till och göra sig hemmastadd i. Så de kommer in, upptäcker att det finns andra själar där, försöker knuffa ut min själ för att sätta in sig själva. När det inte går så försöker de komma ut ur min kropp. Men jag tvingar de att stanna kvar. Det är de som är den kritiska fasen när jag blir febrig. Om de skulle lyckas byta plats så skulle jag bli en helt annan människa. En gång byte jag personlighet i en hel månad. 15 kaniner, 3 hästar och en man dog. Men det löste sig tillslut. Det ända som märks när man tvingar in en skugga är oftast att man får blåmärken eller att ögonfärgen blir en aning mörkare. Men det är bra för dem, det är som en rehabilitering för skuggor. Sa han och undrade varför hans förklaringar alltid skulle bli så långa. Allt han kunde sagt var " Den åkte in i min kropp, den är borta nu. ". Men nej då, han skulle förklara allt in i minsta detalj för den här kvinnan.

Selene ser med djup oro på Mikel, "Mikel, du är så modig, jag kommer aldrig kunna bli så modig som du. men det måste ha ett pris att göra så, du kan väl inte hålla inne hur många själar som helst i din kropp? Eller?" Tänker hon medan hennes panna lägger sig i söta små väck, hennes ögon djupa och varma mot hans som nu har fått sin vanliga färg igen.
- Men.. Mikel, du, du kan ju bli riktigt skadad... Du borde inte ha gjort så, jag kunde, jag kunde hjälpt dig, jag kunde använt min kraft för att tvinga in skuggan i ljuset så att den vänder sig mot sig själv... Säger hon, "Men det skulle nog kräva mer kraft än vad jag har nu efter visionen och första gången jag avvärjde skuggan.." tänker hon efteråt.

Hon sträcker försiktigt fram sin hand mot honom för att lägga den på hans axel där han står lutad mot väggen.
- Du är så modig... Mumlar hon försiktigt och mjukt, en slinga av hennes grön-svarta hår faller ner från hennes håruppsättning och lägger sig mjukt vid sidan av hennes ansikte i en böljande lock.

- Joo, det har ett pris, men om du reagerar så här över en så liten sak skulle du väl dalta med mig... Ännu... Mer... Han avslutade sin mening och rodnade konstigt nog när hon kom så nära som hon gjorde. Det kändes så underligt när hon rörde vid honom. Hon var sval, han kände det genom tyget på sin skjorta. Han vaknade från sina tankar och puttade mjukt bort henne.
- Lek inte med elden. Mumlade han.
I samma ögonblick kom Aragon leende in i rummet och granskade dem med misstänksam blick.
- Nu när problemet är löst, Selene är uppvilad och alla är samlade, så kanske vi ska diskutera uppdraget som Mikel skickades hit för.
- Det låter som en bra idé. Sa Mikel en aning lättat och gick raskt ut ur rummet.
Det där fick inte hända igen. Det var farligt för henne, och han ville inte döda en oskyldig till. Speciellt inte kungens förste rådgivare, som var som en dotter för Aragon. Inte för att han hade så mycket emot tanken på döden... Men det skulle nog inte bli behagligt att dö under Aragons onåd.

Selene ser undrande på Mikel medan han lämnar rummet men hon har inte tid att fundera på honom just nu, Aragon kommer fram till henne med en förbryllad blick.
- Vad kan jag gör för er Aragon? Frågar hon med mjuk röst samtidigt som hon länkar sina fingrar framför sig och vilar dem mot sin kropp.
- Selene, jag vill att du tar reda på allt du kan om den där besvärjelsen du lärde dig om i din vision. Om det är sant att Morgul planerar att använda sig av en Vex behöver vi all hjälp vi kan få. Suckar Aragon fram samtidigt som han ser på Selene, hon ler mot honom och nickar. Aragon stryker bort locken och fäster den bakom hennes öra.
- Du syftar på Sanctinium förbannelsen, men jag vet inte vart jag hittar den... Mumlar Selene uppgivet.
- Du kommer nog på något, jag litar på dig Selene. Säger Aragon och lämnar sedan rummet med sin blivande fru. Selene blir ensam kvar i rummet.

Hon lutar sig mot väggen och sjunker ner till golvet medan hon begraver sitt ansikte i sina händer. Hon funderar på vart hon ska finna det hon söker, hur hon ska kunna beskydda Aragon om hon inte kan hitta den. Då minns hon sin vision,
"- Men vart kan jag finna Sanctinium förbannelsen, hjälp mig!
- Du kan finna det på platsen där allt är förlorat, där allt är glömt och borttappat. Om du måste gå vilse för att komma dit kommer du aldrig lyckas men om du vet vart det är behöver du bara följa ljuset i din själ..."

Shisuka hade gett henne all hjälp hon kunde, nu var det helt enkelt upp till Selene att finna förbannelsen. Hon reser sig efter några minuter upp från golvet och lämnar rummet, hon vandrar till andra våningen och går in genom en liten vit dörr som släpper in henne i en liten korridor med facklor på väggarna. Hon vandrar genom den i rask takt.

Till slut kommer hon fram till en dörr, en svart dörr. Hon öppnar den och stänger den bakom sig. Hon står i ett ljust rum fyllt av böcker, kittlar, burkar, askar och flaskor. En eld sprakar längst in i rummet och solen skiner in genom fönsterna som klär en hel vägg. Hon vandrar fram till en utav bokhyllorna och drar med sitt finger över de dammiga bokryggarna.

Hon stannar vid en svart bok med bara ett evighetsmärke ingraverat i guld på sig. hon tar den i sin famn och sätter sig i fönstret. Det har en fönsterbräda klädd i filtar och plädar. Några kuddar finns där också och hon kurar ihop sig med boken i sitt knä och drar ett djupt andetag innan hon tar tag i bokens omslag och öppnar den långsamt.

Mikel följde med Aragon och Driadne (Aragon ville inte lämna henne oskyddad för en sekund efter Mikel's varning) tillbaka till Aragons arbetsrum och han satte sig vid fåtöljen han suttit på förut.
- Så, kan jag få en klar plan över vad jag ska göra? Frågade Mikel en aning otåligt, han hade varit här hela dagen, men hade ändå på något vis lyckats avslöja mer om sig själv än vad han fick uppdraget förklarat för sig.
- Du får ett nytt uppdrag nu. Du får skydda Selene, om hon måste resa någonstans, får du följa med. Du sa att det var dem som skulle vara måltavlorna. Sa Aragon.
- Med det menade jag inte att jag skulle bli livvakt! Det kan väl de där rustningsfjollorna göra? Sa Mikel ilsket.
- Det är ditt uppdrag. Sa Aragon strängt.
- Du tar hand om folk för mycket, det kommer krossa dig en dag. Om inte Morgul's monster gör det först. Fnös han elakt och reste sig upp, sen sparkade han undan stolen så den föll till backen och gick ut ur rummet, han stängde dörren med en hård smäll efter sig.
- Även fast han verkar elak, så är han lojal. Sa Driadne och lugnade ner sin man.
- Jag vet. Sa Aragon och suckade, sen kysste han henne och fortsatte med sitt arbete.

Mikel's ilska dröjde kvar långt efter hans gått i slottets korridorer och lämnat dem. Atki hade darrigt informerat honom om att han skulle infinna sig i slottet samma tid imorgon bitti, om inte något annat inträffade.
Folk vek undan för honom när han gick på stan och han stannade inte för någon, inte förrns han var hemma. Han satte sig ner i sin stol och kände inte ens kylan i stugan. Långsamt lugnade han ner sig själv och somnade stilla i stolen, och drömmarna började.

Han stod på ett fält, vinden blåste kraftigt. Han kunde inte känna den, men hans kläder fladdrade och han drogs omkull. Något mjukt tog emot honom och han såg ner på marken. En kropp, blek, död. Långsamt vred han på huvudet och insåg att hela fältet var täckt med döda kroppar. Hans kläder var täckta med blod och den han landat på var Aragon. Det var hans blod han hade på kläderna, men hur?
- Monster! Du döda honom! Skrek en röst, Selenes, annars söta röst.
Han kunde inte riktigt se hennes ansikte tydligt, men han visste att det var hon.
Hon försökte attackera honom med en kniv som skimrade även fast ingen sol träffade den.
Mikel rullade undan och försökte berätta för henne att det inte var han, när han dödade någon blev det inte såna sår, oftast inga alls. Men det var som om ingen röst kom fram. Hon högg mot honom och han tog tag i hennes händer. Plötsligt hade han inga handskar på sig, varför hade han inga handskar på sig? Dröm-Selene blev blek och föll till marken, död. Själarna av de döda reste sig och pekade på honom.
- Monster... Viskade de alla i korrus, innan de flög mot honom och försökte ta sig in i hans kropp.

Hon öppnar boken som väger tungt i hennes knä, hon slår upp det första uppslaget med sidor som är helt tomma. Hon minns sin mormors ord "Selene, Den här boken har legat inom vårt släkte i århundranden. Den kommer inte avslöja sin text enkelt för dig. Det kommer krävas tålamod, vilja och ett rent hjärta. Men det är inte säkert att ens det räcker. Boken väljer vem som får läsa, bokens val. Men jag är säker på att du någon gång i ditt liv kommer kunna läsa den, jag har inte läst den. Jag kan öppna den men där slutar min rätt enligt boken. Jag var den första på tre hundra år som ens kunde öppna den. Men jag har stor tillit till att du kommer kunna läsa den en dag Selene..." Det var det hennes farmor berättade när hon fick boken, samma dag som hade lyckats med Levitations besvärjelsen.

Hon studerar de tomma sidorna i flera timmar, hon avbryts i sitt arbete att få boken att avslöja sig av en hög smäll. Någon som stängde en dörr otroligt ilsket. "Så mycket ilska, det bådar aldrig gott." tänker hon men åter vänder sedan till boken. Solen har helt gått ner utanför hennes fönster och himlen är klädd i vackra små stjärnor och månen lyser starkt.

När hon vänder tillbaka sin uppmärksamhet till boken så kan hon se ett vitt sken mitt mellan sidorna. Men efter tre sekunder är det borta, sidorna börjar fyllas med text.
- Det funkar! Utbrister hon med förvånad röst, sedan stirrar hon intensivt på sidorna medan texten flyter runt och efter ett tag blir stilla så att hon kan läsa vad som står.

Efter 4 timmar kommer hon fram till det hon letat efter, "vad var det Shizuka sa?" Tänker hon för sig själv och tar bort hårslingan som ännu en gång fallit ner vid sidan av hennes ansikte.
- "Du kan finna det på platsen där allt är förlorat, där allt är glömt och borttappat. Om du måste gå vilse för att komma dit kommer du aldrig lyckas men om du vet vart det är behöver du bara följa ljuset i din själ... " var vad hon sa. Men det står ju här! Utbrister hon med nyfunnen positivism och läser i ryslig fart genom de närmsta 6 sidorna i den enorma boken.

Hon ser upp från boken och tittar ut genom fönstret med en uppgiven blick. "Platsen där allt är förlorat, självklart..." tänker hon och ser bort över skogen, förbi dalen och vidare till havet. Hon vet nu vart hon sak, hon måste ta sig till Eldberget och vidare ner i grottorna under berget. Men de grottorna är som en stor labyrint och väldigt få hittar någonsin ut igen. Men hon måste ta sig dit, på något sätt.

Hon kramar boken mot sin bröstkorg och lutar sig tillbaka. Efter ett tag sluts hennes ögon och hon somnar in i en orolig och rastlös sömn. Hon drömmer om grottor, lava, Vexar, Skuggor och om... Mikel..

Han vaknade vid fyra tiden på morgonen efter sin mardröm och kallsvettades. Det där var en underlig dröm, han brukade inte drömma. Långsamt reste han sig upp och rynkade på näsan åt den klibbiga känslan han hade över hela kroppen. Det var nog bra för honom att tvätta av sig lite. Han gjorde i ordning en balja med varmvatten och suckade. Lite bekvämligheter kanske han kunde ge sig.

Efter ett bad då han skrubbat så mycket att han knappast skulle behöva sätta foten i en vattenpöl på ett tag nu, så hade han klippt av bit av håret som börjat bli långt. Det var ganska slarvigt gjort eftersom han klippte sig med sin kniv, men han var nöjd. Kläderna slängde han i baljan han tvättat av sig i och tog fram nya kläder åt sig själv. Det var i det hela nästan likadana kläder han haft förut, men de här var i en gråaktig nyans. Himlen började ljusna så det var lika bra att klä på sig.

Solen skiner in genom fönstret och värmer hennes kind, hon vaknar och sträcker långsamt på sig. Boken som glidit närmre och närmre kanten under natten faller ner och landar tungt på golvet. Det virvlar upp lite damm och hon sträcker sig ner för att plocka upp den. Hon drar med sin hand över läderomslaget och reser sig sedan från fönsterbläcket som agerat säng under natten.

Hon ställer tillbaka boken på sin rätta plats i bokhyllan och går till kitteln som hänger i eldstaden där flammorna nu slocknat. Hon lägger i ny ved och medan hon riktar handen mot veden säger hon,
- Brizinga... Det gnistrar till i hennes hand och ett vitt sken sprids under brasan och elden tar fart. Flammorna stiger i en gul röd nyans.

Hon går fram till fönstret längst bort i rummet och öppnar det, utanför finns ett rep med en hink fastknuten. Hon lossar repet från väggen och firar ner hinken mot bäcken som ringlar sig fram längst ner på marken. Hinken fylls och hon hissar upp den. Den är tung och små svettpärlor vilar på hennes näsa när hon fått upp den. Hon häller vattnet i kitteln, går bort till det stora skåpet och öppnar det. Hon plockar fram alla ingredienser hon behöver och ställer dem på det runda bordet i mitten av rummet.

Sedan börjar hon långsamt att lägga ingredienserna i kitteln medan hon då och då rör om.
- En varg tand för tur... Ett enhörningshår för ljus... *rör två varv medsols* Två tårar från en älva för mod och sex liljablad för hopp. *rör tre varv motsols* Och till slut en droppe blod från en oskuld. [i]Salingo Er-et-tokh, Erko-la Sear in-hele mone-de-li... Säger hon och rör sedan medsols fem varv. Kitteln börjar koka och vätskan blir röd, sedan lila, sedans vart och till slut genomskinlig.

Hon tar en slev och fyller fyra stycken små flaskor med vätskan.
- Man vet aldrig när man kan behöva helande eller kraftpåfyllning... Mumlar hon för sig själv medan hon ställer tillbaka alla burkar med ingredienser i skåpet. "Jag kanske borde fylla några extra flaskor... Att ge till Aragon..." tänker hon och nickar sedan för sig själv. Hon plockar fram ytterligare fyra flaskor och fyller med den klara vätskan, kitteln är nästan tom nu.

Hon lämnar rummet och vandrar tillbaka genom den smala korridorren och sedan vidare in till Aragon.
- Aragon? Säger hon när hon stiger in i salen.
- Selene, är allt som det ska? Frågar han henne medan hon går fram till honom.
- Ja, allt är bra. Jag har något till dig. Säger hon och räcker honom de fyra glasflaskorna med brygden. Aragon tar emot dem och ser förbryllat på dem.
- Vatten? Säger han sedan och ser upp på henne.
- Hihi, nej, det är en trolldryck jag fixade ihop imorse. Den är för helande och kraftpåfyllning. Jag tänkte att det kan vara bra att ha det till hands. Säger hon och ler mot honom.
- Åh, vad omtänksamt av dig Miss Devonshire. Säger Driadne och ler mot Selene som ler tillbaka och nickar mjukt med sitt huvud.
- Ja, tack Selene. Säger Aragon och fäster tre av flaskorna i sitt bälte och ger den fjärde till Driadne.

Mikel återvände till slottet och letade efter Aragon för att tala om för honom att han var här, sen så skulle han prata med Selene om det här. Han gick upp för de fyra trapporna och suckade tungt. Det kändes inte rätt, han ville göra något viktigt. Han hade en underlig känsla efter drömmen... Slagfältet, de döda kropparna. Han kom upp till arbetsrummet och dörren stod på glänt. Det verkade som om alla var samlade där inne, perfekt.

Han puttade upp dörren en bit så den långsamt gick upp med ett knarrande. Aragon vände på huvudet mot dörren och log bistert när han såg Mikel.
- Barnvakten anmäler sig till tjänst. Sa Mikel och gav honom en kall blick. Den vandrade sedan över till Selene och fortsatte till flaskorna som Aragon hade i bältet.
- Kommer inte hjälpa... Muttrade han för sig själv och rörde sig bort till Selene.
- Godmorgon, miss Devonshire. Sa han och hade blicken fäst i väggen framför sig. ' Det här kommer bli en lång dag. ' Tänkte han och suckade tungt.