Prs(Dragon Fantasy)

"Neee!" gnällde Uriah och suckade. "Något saknas, man ser det tydligt!" muttrade han. Så kom han på vad. "AH!" utbrast han och drog ett brunt streck till i håret. "Det var hårslingan till höger som fattades!" log han.
Han pekade med penseln på en pall lite längre bort. "Sitt."

Mina bara himlade med ögonen men satte sig på pallen som hon blivit tillsagd och såg på honom med utryckslöst ansikte inte ett leende. Blek hy, svart hår och isblå hårda ögon, det var hon. Som ett hårt skal med rop på hjälp att någon skulle våga och orka.

"Men du!" suckade Uriah. "Vad hände med det där hemskt trevliga leendet som satt i ditt ansikte för bara ett litet tag sedan? Jag tänker inte måla dig om du ser ut som om du druckit ett glas pressad citron!"

"Det existerar inte, det var bara en engångsföreteelse, det var inte trevligt." sa hon och hoppade av pallen, "Jag kan gå." sa hon bara. Hon kunde inte sitta på en pall med ett fånigt leende, bevis att någon kunde komma henne nära krossa henne, hon skulle vara okrossbar.

Uriah flög upp från sin pall. Han sprang efter och hoppade upp på hennes rygg. "Nej, du! Så lätt kommer du inte undan!" flämtade han då de föll till marken.

Mina skriker till, sedan drar hon sig loss från honom och brottar ner honom på marken så att han hamnar under.
"Vad menar du med det, penselskalle." morrade hon fram med blixtrande ögon.

Uriah låg flämtandes under henne. Han hade ont, men han log.
"Jag ska rita dig leendes. Du är mitt nya projekt Mina, jag ska få dig att le ett glatt leende. Jag svär vid floden styx att jag ska lyckas!" sa han. Hans ögon glödde av vänlighet och han såg rakt in i hennes ögon.

"Lycka till, det är min mormor, flodgudinnan Styx då." sa Mina med arg underton men förvånad över att han svor vid styx, de löften fick man inte bryta.
Hon mötte hans blick och släppte honom, "Varför? Blir tavlan bättre då?" frågar hon, varför var det så viktigt, att le?

"Trevligt!" flinade Uriah. Han satte sig halvt upp, lutade sig mot armbågarna.
"Det är helt enkelt för att jag tycker om att se dig le. Det passar dig bra, och jag vill se dig le igen."

Hon klev av honom, "Fast leenden behövs inte, de är onödiga." sa Mina med alvar och rrog undan det svarta håret från sitt ansikte. Hon såg förundrat på honom, hon förstod sig inte på honom.