Den tredje världen

(Jag vet inte om det är någon speciell ordning?)

Esther reste på sig i en sådan hög fart att hon snubblade till. Stegen hon nyss betraktat under tystnat hade skapat en hög smäll när den träffat marken och nu stod hon och betraktade pojken som orsakat smällen istället. Åh, titta, han har en pilbåge. Fan-tas-tiskt. Hon backade undan, bort från stegen och bort från människan. Sekunden efter stannade hon upp. Smällen skulle dra till sig soldater som malar till ljus. Fingrarna slöt sig om den lilla fickkniven i jackfickan. Skulle hon krypa in i huset igen? Eller stanna här?

(Fråga inte mig XD)

Shea flinar. "Värst va många vi blev här då!!" kommenterar hon, mest för sig själv. Hon granskade de andra med hungrig blick, det var ett tag sedan hon var nära andra människor - som inte var soldater. De ser ut att vara i hennes ålder. Eller kanske inte mannen, han ser lite äldre ut. Men tjejen vid hennes sida måste vara typ sjutton/arton. Stegen låter. Shea går eller snarare kryper fram till kanten med fickkniven i högsta hugg.
"Vän eller fiende!!" väser hon åt killen som står där nere. Hon är väl medveten om flickan lite längre bort från pojken men säger inget åt henne. Om hon är någon fara för Shea är hon ändå beredd.

Darren började känna sig inträngd trots att han låg på ett tag. Det fanns för många människor, som tydligt försökte hålla sig gömda så som han där och han kunde höra oväsen i gränden intill. Dessutom började en av flickorna tala och soldaterna kunde inte vara långt borta.
Han såg sig om och började sakta ta sig bakåt, bort från den största vägen. Han måste komma iväg innan soldaterna kallade på förstärkningar. Ingen av flickorna verkade vara ett hot, men man kunde aldrig vara säker. Darren ville inte komma för nära dem, i fall de kom fram till att det bästa sättet för dem att komma undan var att skuffa honom ner. Soldaterna skulle kanske nöja sig med en fånge. Darren kunde själv ha gjort så, men han hade haft svårt att leva med det beslutet.
Så i stället tog han sig till kanten av taket. Det fanns ingen i gränden nedanför, upplyst av en ensam gatulampa. Darren kastade en sista blick bakåt innan han gled ner från taket tills han höll i med bara händerna och släppte sedan taket. Fallet var inte långt och han drog sig snabbt in i skuggorna för att höra om någon var nära.

Zek lägger märke till att det är en hel del andra på taket intill och svär igen. Sedan ser han bilen som svängt och kommit tillbaka. Sedan får han en som är ungefär lika bra som att rusa rakt in i ett brinnande hus. Han reser sig alltså så att han blir fullt synlig för de flesta som är runtomkring, inklusive vakterna, spänner bågen och avfyrar en pil mot han som stod vid kulsprutan. Zek hade satsat på att träffa honom i bröstet men på grund av hans halvdana kunskaper och faktorn att hans båge är handgjord gör det nästan omöjligt och han blir glad över att bara träffa honom i axeln. På höger sida av kroppen. Strax därefter hänger Zek bågen över ryggen och bokstavligen hoppar nedför ruinen av huset och slår hårt i asfalten. Så Zek tvingas göra en misslyckad kullerbytta innan han stapplar upp på två ben och springer åt motsatt håll från soldaterna.

Esther fattade sitt beslut när killen släppte ifrån sig en pil. Hon sprang åt andra hållet, sökte efter ett plank att sparka sig igenom eller ett hus långt, långt härifrån att kräla in i. Fast varför inte bara bort härifrån? Det enda hon visste var att hon ville försvinna. Hon släppte taget om kniven i fickan och höll istället ett krampaktigt tag om väskremmen istället. Hon gled in under ett hål på botten av ett nätstängsel och stannade upp, såg sig över axeln innan hon fortsatte att springa för allt hon höll kärt.

Zet granskade tjejen som nu stod stilla framför honom och en bubblande känsla av osäkerhet växte sig stor inom honom. Han visste inte om det var av den orsaken att han inte hade haft kontakt med någon pratande varelse den senaste tiden, eller om det var för att tjejen i fråga faktiskt var ganska vacker med sitt blonda hår och 'tuffa' stil. När tjejen nämnde hans fickkniv såg han ner på den och höjde den nonchalant.
"Den här? Nej, inte om du inte anfaller mig först" svarar Zet nu med en lite lenare röst. Han var en sådan person att han kunde omställa sig själv på bara några sekunder, men detta var inte alltid bra då folk börjat tvivla på honom då de tror att han ljuger om han har ett speciellt uttryck en gång, och ett anant några sekunder senare. Detta orsakade också en viss tankspriddhet i hans huvud och han har förlorat en förmögenhet på grund av det. Tändstickor, sovsäck och sådant hade han en gång haft, men sjabblat bort.
"Kommer du att anfalla mig då?" frågade Zet, som sakta hade börjat närma sig shortsfickan med kniven.

Killen försvinner åt ett håll och tjejen, ja idiotiskt så skriker hon ner till de där nere. Men något verkar hända där nere, på den sidan hon kom från och nej dit tänkte hon inte ta sig. Försiktigt tog eller snarade ålade hon försiktigt längst taket hon visste inte om det skulle hålla, men soldater fanns där och andra människor, hellre dem en henne, tänkte hon och letade efter ett ställe att ta sig ner på.

Lotus hörde oväsen bakom sig, hon skänklade på Fedra för att få henne att öka farten, hon ville försöka undvika människor, i alla fall större folksamlingar. Hon kom ut på huvudgatan och såg att den låg öde, för öde. Hon misstänkte att det var något som inte stod rätt till. Hon stannade Fedra och studerade omgivningen, i ögonvrån såg hon en rörelse, en rörelse som avslöjade människorna som låg i bakhåll, hon misstänkte att det var soldater. Hon vände Fedra åt andra hållet och började galoppera ner för gatan, hon kunde inte lämna staden nu, hon behövde fortfarande proviant, och hon var inte villig att ge upp så lätt. Hon svängde av till höger och red in på en stor korsande gata, bakom sig hörde hon soldater, perfekt. Hon suckade, de var för många för att hon skulle klara av att göra som hon ville. Hon drog sitt svärd och fattade tyglarna i ena handen och satte fart emot soldaterna. De skingrades när hon kom galopperande i full fart emot dem. De verkade tveksamma i fall de skulle skjuta eller inte.
"Skjut inte" skrek ett befäl och Lotus log, hon hade kommit undan även denna gång. Hon stannade inte fören hon var på behagligt avstånd ifrån soldaterna. Hon fann en park och satte av, och började leda hästen efter sig.
"Stanna" sa en röst bakom henne och hon vände sig om, en ung man, en ung mans soldat stod bakom henne. Hon log emot mannen och stoppade handen innanför jackan och räckte fram några papper, soldaten såg förvånat på henne, innan han läste igenom papperna, när han var klar nickade han.
"Jag ber om ursäkt, jag skall genast hämta mat" sa han och Lotus log och nickade. Hon var glad över att hon hade kommit över papperna, de var värdefulla, mer värdefulla än pengar varit på den tiden de funnits. Hon lutade sig emot ett träd och inväntade soldatens återkomst, hon var hela tiden på sin vakt, beredd att försvara sig eller ge sig av om situationen så krävde.

Ronnie kände sig otroligt obekväm där hon stod, helt synlig för alla som befann sig i närheten av vägen att se men samtidigt ville hon inte vända mannen ryggen, inte heller gå närmare honom. Även om de stod meter ifrån varandra var det alldeles för nära för att Ronnie skulle känna sig bekväm.
Vid hans ord fnös hon ofrivilligt till. Vad skulle hon anfalla med? Vad skulle hon ens ha för någon chans då hon inte ens var kapabel till att ta en hares liv, hur skulle hon då kunna ta en människas? Det var dock något hon inte tänkte dela med sig av, inte ens hinta till den främmande mannen vars avslappnande sätt fick henne att slappna av något emot hennes egen vilja.
”Spelar det någon roll vad jag svarar?” frågade hon och gjorde en liten paus innan hon fortsatte, ”Men för tillfället så tror jag det endast skulle synka mig. Jag har ingen avsikt att skada mig själv, vilket att anfalla er troligtvis skulle bringa mig, skada.”
Anfalla, ordet fick henne att le. Ett bättre ord hade varit att begå självmord.

Ännu ett lågt brummande hördes genom skogen. Det var som om ljudet fick resten av skogen att tystna eller så var det bara hon som inte längre kunde höra de vanliga ljuden utan endast koncentrerade sig på faran. Ljudet fick henne att stelna till. Hon kastade en osäker blick på den unga mannen som hon absolut inte litade på innan hon sakta började backa emot den andra sidan av vägen, den han inte befann sig på.

Zet lade huvudet på sned då han tänkte på hennes ord. Spelade det egentligen någon roll vad hon skulle svara?
"Lustigt svar" säger han bara och hans ena mungipa kröker sig uppåt till ett synbart leende. Han fäller sedan ihop fickkniven och stoppar ner den säkert i sin ficka, då han avgör att tjejen framför honom troligen inte kommer att betyda något hot. Hoppas han.

Det brummande ljudet uppkom igen och Zet höjde hastigt blicken förfärat och stirrade på henne. När han såg att hon sakta började backa gjorde han det också, men åt andra sidan istället. Han vet inte om det var det bästa alternativet då han gärna skulle vilja ha svar på varför hon var här ensam i skogen, och om han lämnar henne just nu skulle hon säkert sticka. Men Zet backar ändå till behörigt avstånd från vägen, smiter in bakom ett högt träd med kraftig stam och borrar in sina ganska så rena fingrar i dess bark. Han hade precis innan han lagt sig till att sova tvättat händerna i bäcken, utan en minsta tanke på att den kunde vara förorenad eller radioaktiv.
Zet var egentligen för rädd för att sticka ut huvudet och kika på bilen om den skulle komma, men ändå gjorde han det och inväntade dess ankomst.