The Staircase (Roll för erfarna)

Tur att jag inte är den enda xD

Namn: Ezekiel "Zek" Collar
Ålder: 17-18 ungefär.
Kön: Manligt.
Utseende:

Zek har inte intensivt blå ögon han har tvärtom relativt färglösa gråa ögon. Han är nästan två meter lång och klär sig ofta i mörkare kläder. Vid rollets start har han svarta mjukisbyxor med texten: LIMITED på högra benet i vitt och han har en vit T-shirt utan märke och en hoodie han knutit runt midjan samt en blå keps med OBEY-märket på.
Övrigt: Rollas fram.

There. xD

Toppen! Jag bytte ut den mot din förra then
Haha, kan bli väldigt kul att jämföra hans längd med colin x)

Super!
Eh... well... yeah, I love that fact. xD

Namn: Vanessa Margret Caroline Rivers
Ålder: 17
Kön: Kvinnligt.
Utseende:
Övrigt: Rollas

Woow great! Nu är alla mallar inne!
Vilket betyder att vi kan börja! Yeyey!

Det börjar med att de vaknar upp i tornets början, någon som vill skriva första inlägget? Or should I?

hahah jag suger på första inlägg såatteh

You can do it. ♥

[Fine, I will try my best ;3 ]

Ett tryck över bröstet han inte visste fanns lättar från hans hjärta då han slår upp ögonen. Han blir omedelbart bländad av ett gyllene ljus långt ovanför honom. Allt annat drunknar i ett tjockt mörker.
Stjärnor blinkar i några sekunder för synfältet innan han häver sig upp från golvet med hjälp av armbågarna.
Colin. Hans eget namn hånar honom tyst.
Han letar och letar i tankarna, men det finns ingenting annat kvar. Hela hans huvud är rensat. Inga välbekanta ansikten, platser eller bardomsminnen. Det är bara helt och hållet tomt.
När Colins pupiller lyckats ta upp omgivningens täta mörker kisar han mot allt omkring sig. Han faller nästan omkull när han ser att fyra kroppar ligger utsmetade runt omkring honom. Orörliga.
Det tar några ögonblick innan han inser att de inte är döda. De är precis som honom.
Men skillnaden är att de ännu inte vaknat.

Max drog sin darrande hand genom det korta håret. Hon älskade sitt korta hår och även om hennes mor hade blivit allt annat än glad då hon kommit hem med det kort. Ett leende spred sig över hennes läppar vid minnet men det dog snabbt. Minnet fick inte nervositeten att försvinna utan istället började hon som alltid då hon var nervös pilla på armbandet runt hennes handled, dra i det, snurra det runt, runt och runt. Som om det skulle hjälpa?
Istället för att sitta på den obekväma, hårda stolen i det sterila rummet reste hon sig, gick ett varv för att stanna vid vattenbehållaren. Händerna darrade fortfarande och hon knöt dem en stund för att sedan skaka dem, försökte få det att släppa och de verkade lugna ned sig något.
Max grabbade tag i ett av plastglasen, fyllde de med det klara vattnet. Hennes andetag hade börjat komma snabbare och det var som en tyngd lagt sig till ro över hennes bröst. Andningen blev svårare och svårare samtidigt som rummet verkade börja snurra omkring henne. Plastglaset föll i marken, vattnet for över det ljusa golvet och Max kände hur mörkret omslukade henne.

Max for upp med ett ryck, som om någon hällt ett glas med kallt vatten över henne, vilket det också verkade som om någon gjort då hennes skor och nedre delen av byxorna var våta. Hennes blick for runt hennes omgivning men mörkret verkade sluka allt förutom några skuggor runt omkring henne. Hjärtat började skena i hennes kropp då hon insåg att en av skuggorna rörde sig.
”Ni skulle bara våga röra mig, jag kan karate”, utbrast hon innan hon hann stoppa orden.

[Jag vet att det inte framgår men ja, jag vet att hon inte ska minnas något men hon har inte kommit på det än. x) ] I guess. C:]