Ghost Hour [Rollspel]

Namn: Erin Carlson

Ålder: 25

Utseende:
(Bara för att jag är ett så stort fan av Avril Lavigne och inte orkade beskriva så ja...)

Familj&Bakgrund: Ingen vet så värst mycket om henne. Ingen vet var hon kommer ifrån och hon föredrar att inte prata om sin bakgrund, men kanske får man reda på något i rollspelet... vem vet?

Övrigt: Öh, jag kommer inte på något mer, men det kommer synas mer om min karaktär senare.
__

När rollspelet slutar tycker jag att du borde lägga upp det som en berättelse för att jag tror nog många skulle läsa den. ^^

__

Erin slog upp ögonen lugnt. Hon låg på något mjukt, först såg hon sig omkring förvirrat och lugnt, men snart skrek hon av panik.
Hon befann sig nu på en gammal himmelsäng med täcke som hade en stark gul färg, inte alls smutsigt och grått som i hennes rum. Alla dessa konstiga möbler i rummet kände hon inte alls igen. Det var fåtöljer från 1700-talet därinne och två klädskåp av blankt valnötsträ. Ett vitt nattduksbord och ett vitt skrivbord var där.
På skrivbordet fanns det fjäderpennor i alla möjliga färger. Väggen var grön och färgad med blommor och rötter som sträckte sig runt hela rummet och golvet hade en gul färg, och gardinerna vid fönstret hade det likadant.

Det första Erin gjorde var att resa sig upp ur sängen. Hon insåg att tänka katastroftankar skulle aldrig hjälpa henne att ta sig hem. Även om rummet var väldigt vackert så kunde hon aldrig tänka sig att stanna här.
Hon försökte fundera ut vad det senaste hon gjorde var innan hon vaknade här var. Hon hade gått med sin tunga bruna ryggsäck längs sidan av motorvägen in mot en mörk skog. Det var efter midnatt och alldeles kolsvart. Hon var på väg att leta efter en säker plats att sova på, vilket var svårt.
Hon skulle precis gå ut ur skogen när hon kände en hård smäll i huvudet. Mer än så mindes hon inte, men det var ändå tydligt vad som hade hänt... hon hade blivit kidnappad.
Hon kände hur det sved i bakhuvudet efter slaget, hon var fortfarande förvirrad och yr.


Hon hade längre inte sina gamla kläder utan utan nu bar hon en svart lång klänning ner till fötterna, med långa armar, det var en smal midja och det blev brett nedanför. Hon hade på sig en äkta klänning från 1700-talet.

De svarta gardinerna bredvid sängen var fördragna, och just när hon skulle dra ut dem kunde hon inte se något glas. Tegel var det som döljde sig bakom. När hon skulle gå bort för att öppna dörren såg hon att tegel också dolde sig där.

De båda utgångarna var blockerade, igenmurade, vad var ens syftet med att kidnappa henne? Ville kidnapparna bara att hon skulle bli instängd för att svälta ihjäl, eller vad?
Just när hon satte sig på sängen lade hon händerna för pannan och såg ner på golvet. Hon var varken varm i pannan eller mådde dåligt. Nu försvann nästan tankarna på att hon skulle vara sjuk och hallucinera i alla fall.

Hon gick till skrivbordet för att se om något användbart fanns där, och då kunde hon inte låta bli att lägga märke till ett brev, skrivet med rött bläck där.

"Välkommen till Ghost Hour, Erin, ta emot denna nyckel och visa den inte för någon, man vet aldrig vem som är din vän och vem som vill döda dig", stod det.
En gammal nyckel av järn låg uppe på brevet. Klänningen hade två fickor och hon stoppade ner den i en av dem, och brevet i den andra ifall det skulle bli nödvändigt att behålla det.

Ghost Hour hade hon hört talas om. Det var det där sjuka programmet som handlade om ungdomar som spärrades in på en herrgård och kämpade för att överleva mot demoner och alla slags hemska andar.
Åh nej! Av alla människor... så blev just hon en av dem.

Hon började just fundera vad en nyckel skulle vara värt för henne om hon inte ens kunde ta sig ut ur dörren. Av någon anledning fick hon för sig att gå mot dörren. Istället för att bara öppna den på direkten så stoppade hon in nyckeln och vred.
Ett ljud av en dörr som låstes upp hördes. Hon tänkte säkert att inget skulle hända, men istället för att tegelstenarna skulle stå där hände något oväntat. Dörren smälldes upp automatiskt och slog henne mot skåsdörren bredvid. Tegelstenar sköts mot fönsterrutan, som nu bara bestod av ett mörker bakom och glaset gick i bitar.

Erin kände hur hon höll på att bli galen, men var fortfarande fast bestämd att ta sig härifrån. Hon skulle precis in genom dörren då allt som var innanför var en mörk vägg med en skylt.

"FEL HÅLL"

Hon såg förvirrat omkring, men sen såg hon att fönstret plötsligt försvunnit och nu stod där en mörkgrön dörr. Nu gick hon mot dörren. Nyckeln verkade fungera där också. Hon vred om och sprang därifrån för att inte få en tegelsten på sig eller bli kastad mot ett skåp igen, om det skulle vara det som hände.
Men inget hände.
En mörk korridor var därinne och hon började gå mot den.

Fallet fick Owen att gny till. Det kändes som om någon stack en kniv i honom och vred om fast tusen gånger värre, om någon visste, visste han. Åter igen lät han sluta sina ögon för en stund och låg på den mjuka mattan under honom tills han kände hur ett drag uppstod. Någon eller något var tvunget att ha fått luften att dra ifrån eller till fönstret som stod öppet i hans rum ifrån eller till något annat ställe. Mödosamt satte han sig upp. Armen gick inte att rubba och då han blickade emot den såg han hur den låg i en onaturlig vinkel som fick honom att vilja skrika. Istället bet han sig hårt i kinden, så hårt att han kände den metaliska smaken av blod men slutade ändå inte att bita. Det var det enda som för tillfället fick honom att hålla sig ifrån att bli tokig. Hennes ansikte fanns inbränd på hans näthinna och det spelade ingen roll om han blundade eller tittade.

Ljudet av fotsteg nådde hans öron och mycket mödosamt tog han sig upp på fötter. Hans ansikte pryddes av en grimas målad av smärta. Mörkret i korridoren övervann dock och trotts de närmande stegen kunde han inte förmå sig att se någon eller något. Ljuset i rummet han befunnit sig hade bländat honom men det var inte den enda orsaken utan det var som om mörkret slukade allt ljus i korridorren.
”Hallå”, sade han och avskydde hur otroligt svag han lät. ”Är det någon där?”

Får man vara med eller är det försent?
Idén lät jätte rolig!

Av anledningen att vi nu är sju personer som är officiellt med i rollet så tror jag att det inte är bara mitt beslut. So... om resten av folket (because it's easier to say that xD) tycker det är OK så är det det. xD

AlexZz Absolut ♥. Helt ok för mig.

( tycker oxå att det är okej, men kanske inte fler efter det då vi är så många redan? )

Inte för att vata elak men vi är rätt många...men ja, hon blir den sista tycker jag.

(( en grej bara om rollet, vilken tid på dygnet är det för tillfället? så man vet med *belysningen* x''D ))

((Well, tycks vara så att Ghost Hour precis varit och om vi säger att det är sommar så kan det redan vara rätt ljust. ))

(( oukeeeej ))