PRS Jessica Tonks|AlexZz

Saergoth hade knappt klätt om, bara lite. Mestadels för att han visste attvilka kläder han ön hade kunde de passa till ett baltillfälle. Även om han inte var direkt förtjust i den mängd tyg som just nu hängde vid hans skjortbröst som ett underligt tyghalsband. Men när han dragit på sig jackan ovanpå så fungerade det ändå. Han hade även letat reda på en koffert med klänningar, hur länge han faktiskt haft den var ett mysterium för honom men han skickade åtminstone samma kvinna som han sagt åt att hjälpa Samantha förut för att lämna kofferten och assistera med allt annat om Samantha vill såklart.

Samantha öppnade upp dörren för kvinnan som hjälpt henne förut. Vad var det för koffert hon bar på? "Klänningar till balen miss" svarade kvinnan då Samantha frågade och öppnade upp kofferten.
Samantha började gå igenom klänningarna, de var otroligt vackra och såg ganska dyrbara ut allihopa....Hon bestämde sig dock tillslut för en beigekrämig klänning som var en aning åt det rosaaktiga hållet. Midjan var smal på den men sedan blev den bredare neråt. Den hade korta ärmar och var blygsam med urringingen. Det passade Samantha perfekt.
Hon fick på sig klänningen och såg på sig själv i spegeln igen, hon kanske skulle passa in lite på balen nu...
"Låt mig föra er till herrn, ni ska åka snart" sa kvinnan och gick ut ur rummet. Samanta följde efter och snart stod hon utanför Saergoths rum.

Saergoth ordnar de sista detaljerna och han vet att han säkerligen hade kunnat komma dit i samma kläder som de som arbetar på fälten och ändå skulle han välkomnas med öppna armar. Mestadels för att baronessan tror att han är så fruktansvärt framgångsrik när han egentligen inte behöver sakerna som vanliga behöver. Dessutom blir han till en enorm drake som terroriserar byar och städer i närheten så han får vad han behöver. Alltså underhållning.

Saergoth lämnar sitt rum när han hör att någon ställt sig utanför och möts av Samantha. Eller det är snarare bara det han ser då synen av den sköna kvinnan får honom att stanna vid henne.
"God kväll." Säger han och låter blicken som gått ned och upp stanna vid hennes ögon. "Vagnen är troligen redan framkörd." Fortsätter han informativt och gör en vag rörelse mot trappan nedåt som ligger i närheten.

"God kväll" sa Samantha och log. Hon studerade honom lätt. Han var klädd som troligtvis alla andra män skulle vara på balen, finklädda.
Hon nickade sedan och började gå nedför trappan. Hon var tvungen att hålla upp klänningen en aning med ena handen för att inte snubbla på den. Hon hade aldrig burit något liknande, aldrig något så fint eller dyrbart. Trots att hon ändå valt den enklaste klänningen som kommit in till henne.
"Tack för klänningen" mumlade hon medan hon gick då hon insåg att hon inte tackat än. Snart var hon i slutet utan trappan och såg ytterdörren. Hon gick fram och öppnade lätt upp den och tog sig ut. Vagnen stod där som han sagt.

Saergoth svarade inte på någon av uttalandena med mer än nickar. Han följer efter henne några steg bakom och beundrar hennes figur och hela henne egentligen. Men det är inget han erkänner för sig själv. I sitt stilla sinne byter han ut det till att syna henne och det gör vemsomhelst. Det är något man gör, det finns där på grund av mänsklig nyfikenhet. Saergoth är halvt om halvt ovan med att någon öppnar dörren åt sig själv förutom han själv. Det brukar ofta vara någon som öppnar den för de han faktiskt är omkring eller så låtsas de bara som att de inte kan öppna själv tills han öppnar för dem. Han ler lite innan han följer efter henne. Utanför, nedför ännu en trappa, står en vagn med fyra hästar och en kusk som liksom resten av hans tjänare tycks vara där, men inte där. Hästarna verkar inte direkt av denna världen heller, vilket de inte är. Kusken hoppar kvickt ned och håller upp dörren till vagnen för dem.

Samantha kände Saergoths blick på sig men tittade inte bakåt. Hon ville inte visa rodnaden som dykt upp på hrnnes kinder utan att hon visste varför hon rodnade.
Samantha studerade hästarna, de var vackra, hon hade inte sett liknande hästar förut. Det fanns något över dem som inte andra hästar hade. Men hon kunde inte sätta fingret på vad.
Hon log åt kusken och tog sig sedan in i vagnen, vilket tvingade henne att hålla i klänningen igen. Hon satte sig ned i vagnen och slätade ut klänningskjolen.

Saergoth slår sig ned mitt emot henne och drar lite i sin klädsel bara för att dra sig till minnes vad han lagt ned i fickan. Fast han tvingas titta på dörren nr den stängs av anledningen att han måste vara beredd på allt. Enligt honom själv. Sedan återvänder han uppmärksamheten mot hans innerficka och tar ut diademet som har små likheter med en tiara och räcker den till henne.
"Det var meningen att ge den tillsammans med klänningarna men jag måste ha glömt det." Blir den halvdana förklaringen till varför han inte gett det tidigare.

Snart kände Samantha hur vagnen började röra på sig och såg ut genom fönstret. Hon såg kvällen svepa förbi. Saergoths röst fick henne att se mot honom igen.
Samantha tog emot diademet och såg förvånad ut. "Tack Saergoth". Hon satte det försiktigt i sitt hår och log mot honom. Det var ett vackert diadem, såsom klänning hade hon aldrig burit något sådant förut.
Det kändes som det bara gick en liten stund, men som minst var en halvtimma då vagnen stannade igen och dörrvagnen öppnades. Kusken räckte fram sin hand och Samantha tog försiktigt den och tog sig ut. Det första som mötte hennes blick var en stor herrgård, lika stor som Saergoths.

Saergoth tar några steg ut ur vagnen och lägger försiktigt sin arm runt Samanthas. Det tillhör liksom seden och bruket när man går på en nobel tillställning.
"Håll huvudet högt, Samantha, du är självklart den vackraste här." Konstaterar Saergoth mjukt viskande i hennes öra. Han har lärt sig mycket över åren och man kommer längst på lite självsäkerhet inom dessa sammanhang. Åtminstone enligt honom. Kanske är han lite kliché, men än en gång väljer han att inte tänka på det, förtränga det. Han låter känslorna dölja hans omdöme. Det kommer han säkerligen få sota för, om han bara tänkte på det på det sättet.

Samantha kände Saergoths arm runt sin och hörde hans ord mot sitt öra. Hennes kinder blev rosiga av rodnad. Var hon den vackraste? Ingen hade någonsin sagt så till henne, så vitt hon mindes.
"Är jag?" mumlade hon och såg upp på honom med ett svagt leende på läpparna. "Och jag tror ni är nog den stiligaste mannen här". Det sa hon bara utan att tänka på det.
De började gå och det fanns en hel del vagnar här och där runt herrgården. När de kom fram till porten öppnade en betjänt upp och ljus slog emot Samantha. Folk i massor som dansade omkring, bord med och dryck. Kvinnor i vackra klänningar och uppklädda män. "Så mycket folk" mumlade hon. De flesta dansade eller drack. Samantha kände sig helt förvirrad över vad hon skulle göra nu. Dansa hon med? Men med vem?