Född att dö

Haha, tack Coom Felton :* ♥
Fin katt
Ska kanske skriva mer, men ska skriva klart nästa kapitel i min andra fanfic (i en annan dimension) först.

Vad kul^^
Hoppas att du tycker om den :'

Damdamdamdam!!
Mer nuuuuuuuu!!!!!!

Önskar jag kunde :c
Men vi har gäster...-.-

Noo...

Det har vi också 3:

Jag bevakar det va jätte bra

Tack :3


Nästa kapitel kommer imorgon!!

Okej c;

U go girl

Kapitel 2:

"...GRYFFINDOR!!" skrek hatten. När Celine såg Fred och George ställa sig upp och applådera sprang hon skrattandes fram till dem.
"Jag visste det, Celine!" flinade Fred.
"Ja, välkommen till bästa elevhemmet!" skrattade George. Celine log och satte sig bredvid dem. Hon såg upp och mötte Harrys blick. Han log mot henne. Hon log lyckligt tillbaka. Det pirrade skönt i magen.
"Är du snabb?" frågade George tyst i hennes öra.
"Och stark?" frågade Fred i det andra örat.
"Tycker du om att flyga?" sa de sedan i kör. Celine ryckte på axlarna, "Varför undrar ni?".
"Quidditch!" sa alla som satt i närheten. Celine såg förvirrat på dem.
"Vet du inte vad QUIDDITCH är!?!? Stackars dig!!" utbrast Ron och petade sig i näsan. Tjejen med fluffigt hår såg äcklat bort från honom. "Quidditch är en slags sport!" förklarade hon och gav Celine en kall blick.
"Vad går den ut på då?" frågade Celine.
"Vinna såklart!". Tvillingarna skrattade åt sig själva. Celine suckade.
Genom hela sorteringen satt Gryffindors bord och pratade, ingen lyssnade särskilt väl.
När middagen började serveras hade Celine ingen aning om vilka småtingar som hamnat vart, fast egentligen spelade det väl ingen roll för henne.
Hon tog för sig ordentligt av maten medan George förklarade för henne om elevhemmen.

Efter middagen kunde Celine knappt stå, så mätt som hon var. Hon fick stödja sig mot tvillingarna. Tillsammans gick de upp för en massa trappor. De kom fram till en tavla där en kille stod och babblade med en kvinna i en tavla. Kvinnan svarade och log. Tavlan svängde upp och avslöjade ett hål i väggen där de alla gick in.
Celine såg sig om i rummet hon hamnat i. Det var stort och mysigt inrett med öppna spisar, soffor, mattor och annat trevligt.
"Freddie!" ropade någon tvärs över rummet. Där satt Lee Jordan och lekte med en korthög. "Kom hit vetja!!" sa han. Celine började följa efter men George stoppade henne.
"Privat!" annonserade Fred och gick sedan efter sin tvilling, fram till Lee. De satte sig och började tala upprymt om något.
Celine såg sig om i rummet. Överallt satt folk och pratade livligt med varandra. De spelade kort, schack eller bara var med varandra. Alla hörde till. Alla hörde till utom Celine, som stod i mitten av rummet och stirrade tomt ner i golvet. Vad skulle hon nu göra? Gå och lägga sig kanske....
En hand på hennes axel fick henne att rycka till och vända sig som.
"Du kan sitta med oss?" log Harry vänligt. Celine nickade ivrigt och följde Harry till en av soffgrupperna där Ron och tjejen med fluffigt hår satt. Tjejen suckade och såg argt på Celine.
"Hermione, vad är det?" frågade Ron och såg på tjejen. Så det var så hon hette, tänkte Celine.
"Hermione? Vilket fint namn!" mumlade hon och log för sig själv. Harry skrattade. "Ska vi spela kort?" undrade han. Celine nickade. "Visst!" muttrade Ron. Hermione sa inget.
Harry började dela ut korten. I slutändan spelade inte Celine, eftersom hon inte hade någon aning om hur man spelade, men det var ändå kul.
Hon satt uppkrupen i en av fåtöljerna och såg på medan de andra spelade och tjafsade. Det fick henne att längta hem lite. Men det var inget Celina borde bry sig om, för snart skulle hon vara hemma igen. Trodde hon.

Senare den kvällen, när alla gått och lagt sig, satt Celine kvar i fåtöljen, fortfarande påklädd. Sova var inget hon kunde förmå sig att göra.
"Lite luft är vad jag behöver!!".
Hon ställde sig upp, slätade ut sina kläder lite och gick sedan ut genom porträtthålet. Det var hennes första misstag. Hon kunde ju inte lösenordet! Men det tänkte hon inte på då. Andra misstaget: gå mot fängelsehålorna.
Celine visste såklart inte att det var dit hon kommit först men när hon fick syn på Malfoy insåg hon att hon befann sig på helt fel plats. Hon gömde sig bakom ett hörn och höll sig så tyst som hon kunde. Malfoys skugga dansade över stengolvet i takt med elden som brann stadig på facklorna. Stegen närmade sig och Celine blundade hårt. Sedan hördes stegen avlägsna sig och öppnade ögonen.
Hon hade skrikit högt av rädsla om det inte vart för att Malfoy höll för hennes mun. Hur han kommit dit utan att Celine märkt det visste hon inte, men visst var det han som just då lutade sig fram mot henne med en farlig min och tryckte en hand mot hennes läppar.
"Inte. Ett. Ord!" log han tyst. Celine nickade, erkände sig besegrad. Malfoy log hånfullt. Celine skulle aldrig glömma detta, han skulle allt få sin hämnd!
"Vad kul att du är ute och vandrar. Jag kan behöva lite sällskap!" mumlade Malfoy tyst i Celines öra. Hon rodnade. Malfoy skrattade tyst. Celine sa ursinnigt åt sitt inre att slutna rodna. Hon rodnade förstås ännu kraftigare bara för det. Tur att det nu var en ilsken rodnad.
"Håll dig borta, MALFOY!!" väste hon mot hans hand.
"Kalla mig Draco för all del!" flinade Malfoy retsamt. Han tog tag om en av Celines korpsvarta hårslingor och drog hårt i den. Celine kved till av smärta och ryggade tillbaka när han med en häftig rörelse örfilade henne. "Du gör bäst i att hålla dig borta härifrån, nykomling. Vi i Slytherin vill inte bli smittade av din fånighet!".
Celine brast ut i tyst, skakig gråt. Vilken hemsk ung man detta var. Hon hatade honom. Och hon hatade sig själv för att hon låtit sig själv börja gråta framför honom. Hela vägen tillbaka till Gryffindors sällskapsrum grät Celine. När hon inte kunde lösenordet grät hon ännu mer, och sjönk ihop vid väggen bredvid tavlan.
"Celine?" sa en vänlig röst plötsligt. Celine såg upp och mötte ett par varmt gröna ögon. På en sekund hade Celine kastat sig in i Harrys famn. De stod där i flera minuter. Harry strök henne lugnande över ryggen och viskade onödiga saker i hennes öra. Hon höll honom i ett krampaktigt tag och lät sig själv gråta ut.
"Jag hatar den där Malfoy!" hulkade hon. Hon kände att hela Harry stelnade till och han slutade stryka hennes rygg. "Malfoy?" sa han med hård röst. Celine blev plötsligt rädd och backade skrämt ett par steg. "Ja?" mumlade hon ynkligt. Harrys ögon blev mörka av ilska men han sa inget, föste bara in Celine i sällskapsrummet.
"Gå och lägg dig Celine. Vi ses imorgon!" sa han och gick utan fler ord upp mot vad Celine uppfattat var pojkarnas sovsal. Hon själv gick in till tjejernas men stängde inte dörren helt. Hon vill se efter en sak först - och hon hade rätt: bara någon minut senare for Harry ut ur sin sovsal, nerför trapporna och ut genom tavlan, med sin träpinne i högsta hugg. Vad som än skulle hända, tänkte Celine stoppa det. Hon sprang efter...