The chosen ones

Fast, eller att de typ höt en tilldragande musik som de känner sig tvingade att följa?

Sure!
Förresten, ska vi ha en ordning? Den behöver inte vara stenhård, men bara så ingen blir utrollad. Kanske jag först sen Tom Felton, fashion7 och så AlexZz ?

Är inte det ganska jobbit? Eller? Så måste man alltid vänta ifall nån inte är inloggad?

Ingen speciell ordning tack, men kanske så att man tänker sig för och inte skriver ifrån alla andra, liksom att alla är med. Vi kan ha typ att alla måste ha skrivit ett inlägg (minst) per sida för att man ska få fortsätta?

Okej ingen ordning xD Men man kan i allla fall tänka så alla är med då och då^^ Typ lite som fashion7 säger^^ Men det är inget måste^^

Men jag startar rollet här då xD
--------------------------------------------------------------
Solen hade sakta börjat gå ner och färgade himmelen rosa och röd. Miranda var fortfarande i bokhandeln och ställde i ordning med några böcker. Hon var den enda kvar nu i butiken, resten av personalen hade gått hem och butiken hade sedan länge stängt.
Hon älskade bokhandeln, där hade hon vänner i alla fall. Böckerna. De lyssnade alltid på henne och älskade henne för att hon läste dem...
Hon stannade upp med att ställa in böcker i en hylla då hon plötsligt hörde musik. En låg, lockande ton..."Vad i?" mumlade hon och la ifrån sig boken. Vart kom musiken ifrån?
Miranda visste att radion som fanns i butiken inte var uppehovskällan, för den var trasig. Kom den utifrån? Hon bestämde sig för att sluta för kvällen och hämtade sin mörkblåa jacka och sin väska innan hon gick ut och låste butiken.
Miranda hörde tonen än. Hon bestämde sig genast för att följa den, hon visste inte riktigt varför...Snart fann hon sig i de sunkigare kvarteren i stan och utanför en gammal dansstudio. Hon kände på dörrhandtaget, öppet.
Hon öppnade dörren och gick in, en lampa var tänd och det var tomt, men musiken hördes högt...

Många andra hade redan gått upp för dagen då solen sakta med säkert började sänka sig på himlen, men Cameron hade inte någon lust att gå upp från vattnet än. Han kunde ligga ute hela natten om vågorna inte lade sig, vilket de högst troligen skulle göra om några timmar. Jay hade varnat honom för att surfa ensam på natten, enligt honom kunde det vara farligt, vilket det också var, men Cameron hade slutat bry sig om sånt.
"Jag tänkte börja söka mig tillbaka till huset", sa Jay allvarligt och tittade mot stranden. De båda satt på sina surfingbrädor i vattnet och väntade på nästa våg, det var inte världens bästa dag för surfing. Vågorna var små och kom sällan. "Det är ändå dött härute."
"Jag stannar kvar en ... hörde du det där?" Cameron snurrade runt med huvudet i ett försök att finna varifrån den tilldragande flöjtmusiken kom ifrån.
"Hörde vad?"frågade Jay med sin ljusa brittiska accent innan han flinade brett mot Cameron. "Du börjar bli senil, pojk! Jag går upp, vi ses senare."
"Visst ... "mumlade Cameron drömmande och såg hur Jay paddlade sig mot land. Den förtrollande musiken gjorde honom galen, han kände ett speciellt sug att vilja hitta stället som det kom ifrån. Han måste hitta det!
Genast då det kom en lite större våg paddlade han ifatt den och ställde sig skickligt upp på brädan för att bli ett med vågen. Då den sedan dog ut hoppade han i vattnet och stängde vant ögonen som huvudet gick under. Han älskade vattnet, det var hans flykt från verkligheten. Då han sedan kom upp ur vattnet ryckte han åt sig sin väska som låg vis strandkanten och följde sedan ljudet av musiken.

Lei tog emot två slitna hundralappar och en vänskaplig klapp på ryggen. Hon blängde på snubben som genast drog sig tillbaka och stack. Idag hade hon fått in endast tolvhundra spänn. Det verkade inte vara någon som ville röka på ikväll.
Lei suckade och drog jackan tätare om sig. Det var kyligt ute, man märkte att hösten var kommen. Plötsligt hördes en melodi spelas lite längre bort. När Lei började följa den insåg hon vart hon var påväg - slumkvarteren. Lei ryste, hon borde inte vara där. Hon hade redan åkt på styrk ett par gånger där. Men musiken....den fick henne att vilja gå dit ändå. Bara en snabb titt, tänkte hon och började gå igen. Hon kom fram till en lokal, som verkade vara något dansställe. Dörren var öppen och ut strömmade musiken. Lei tog ett darrigt andetag och steg in.

Eli satt ensam i parken den här kvällen. Han var ledig idag och faktiskt så såg det ut som att han snart skulle få sparken. Åtminstone som chefen rusade runt och klagade på allt han gjorde. Men, men, man får ta det som det kommer. Dessutom var det inte direkt så att Eli gjorde ett svårt jobb, faktiskt så bar han i princip in saker i affären, ställde dem i ordning och gjorde sedan samma sak hela dagen. Han kan göra det någon annanstans om han nu saknar jobb. Eli suckar djupt ungefär i samma tid som en underbar melodi når hans öron. Han ser sig omkring och försöker hitta källan till den extremt lockande musiken men han kan inte hitta någon annan källa förutom hans telefon eller någon annans i parken. Problemet är att det inte låter därifrån. Utan från något annat. Han känner inte igen musiken och han förstår inte var den kommer ifrån. Så han följer naturligtvis efter den. Den leder honom till hans del av stan, han bor häromkring. Fast inte just den delen som musiken för honom.

Dörren står vidöppen, han känner inte direkt igen huset. Men han gissar på att det är någon sorts studio? När han går in ser han inte mycket, det är bara en lampa tänd och då ser han bara att det är en dansstudio... och några personer han aldrig sett förut. Någonsin.

Miranda vände sig genast om då hon hörde steg och såg tyst på tjejen som kom in. Inte en lång stund senare kom ännu en person, en kille. Hon kände inte igen dem, vilket inte var konstigt, hon umgicks knappt med någon, speciellt inte i den här delen utav staden.
"Hej" sa hon tillslut tyst men insåg genast att det lät väldigt konstigt nog. "Hör ni också musiken?" undrade hon då istället snabbt, vilket lät vettigare.
Hon studerade de bakom sina glasögon med försiktig blick.

Cameron lämnade sin surfbräda utanför Jays surfshop, han skulle vara tvungen att plocka upp den på vägen tillbaka till huset för att ingen skulle stjäla den. Sedan drog han kvickt fram handduken och en ärmlös hoodie från sin ryggsäck och sprang efter ljudet av musiken. Den blev allt högre hela tiden och då den i princip tog hela hans uppmärksamhet kom han fram till en vidöppen dörr. Utan att tveka steg han in genom dörren och ryggade förskräckt tillbaka då han inte var ensam.
En annan, mycket lång, kille tillsammans med två andra tjejer var där. Snabbt drog han på sig sin ärmlösa hoodie och kastade handduken över axlarna med ett charmigt leende på läpparna.
"Det gjorde i alla fall jag", sa han då ena tjejen som hade glasögon hade frågat något precis som han stapplat in genom dörren.