PRS(Aia)

Helene fick syn på en annan dörr i rummet och gick fram till den och öppnade upp. Det ledde in till ett litet badrum. Hon gick fram till en liten balja med vatten och en spegel och passade på att tvätta sig själv i ansiktet, och även klänningen så gott som hon kunde. Snart var det mesta utav leran borta i alla fall. Hon såg sig om mer i badrummet och hittade snart en kam. Hon började reda ut och vattenkamma sitt hår. Då hon var klar satte hon upp det i en fläta innan hon studerade sig själv i spegeln. Hon såg och kände sig mycket fräschare ut än på länge. Skönt att kunna tvätta sig lite.
Hon nynnade tyst på en gammal visa då det plötsligt knackade på dörren. Snabbt gick hon ut ur badrummet och stängde dörren innan hon öppnade dörren ut till korridoren. Hon var inte förvånad att det var Cole som stod därute. "Godmorgon" mumlade hon.

(Men t.ex att ifall Helene eller Cole känner sig rädd eller blir skadad känner den andra det? Och de kan skicka tankar om de vill xD)

Cole betraktade Helene en stund och rynkade på näsan något. Han var inte riktigt glad över vad han såg då hennes kläder inte passade sig eller det faktum att hon fortfarande såg ut som en ung kvinna som gick på gatan.
”Du kunde fråga om precis vad du ville och du bad inte ens om nya kläder eller att få dem tvättade. Du förbluffar mig, Helene”, sade han och tog ett steg ifrån dörren. ”Men det får vi fixa senare just nu har vi bråttom.”

[Sure. ]

Helene ryckte lätt på axlarna. "Jag tänkte ärligt talat inte ens på det" mumlade hon och gick ut ur rummet och stängde dörren. Hon hade bara velat sova lite och helt glömt bort att hon kunde fråga om vad hon ville. Och om hon hade minnas så skulle hon nog inte gjort det ändå. Det hade varit för konstigt att bara be om vad som helst.
"Vi skulle till din vän va?" frågade hon sedan och såg upp på Cole. Han var bra mycket längre än henne.

Cole drog handen genom det bruna håret innan han tog på sig hatten.
”Jag tror inte att hon ser mig som en vän men hon kommer att hjälpa oss även om hon vill det eller inte.”
Dieger räckte Cole en käpp i trä som han tacksamt tog emot.
”Dieger, jag vill att du torkar golven idag. Tyckte de var en aning leriga i gårkväll.”
Dieger sade inget utan nickade endast väl medveten om att Mary hade skvallrat på honom.
”Berätta för mig om din trollformel!” sade Cole till Helene samtidigt som han gick ut genom dörren.

Helene följde efter honom och tog på sig sin jacka som hon hittade på en galge. Den såg tvättad ut...Hon knäppte igen knapparna och följde med ut.
"Det var en formel som skulle få dig att säga sanningen till vem som helst, jag ville bara få reda på vad du var...Den håller dock bara i fem minuter" berättade hon medan de gick. "Den kräver en del koncentration...Jag måste ha tappat min eller inte koncentrerat mig tillräckligt på den". Hon hade använt den en gång förut bara, för att öva.

Cole skrattade till.
”Få reda på vad jag är”, sade han till sig själv och skrattade till lite igen.
Han höjde på handen och vinkade till sig en droska. Utan att säga någonting öppnade han dörren åt Helene och räckte henne handen för att hjälpa henne upp.

Solen värmde han ansikte och han vände det för en stund emot solen. Det gladde honom att slippa regnet för en stund även om dess spår fortfarande fanns på gatorna.

"Ja" mumlade Helene. "Du kunde inte vara en trollkarl i alla fall, trollkarlar kan inte styra andra människor så lätt...". Hon såg upp på droskan och sedan tveksamt på Coles hand. Men tillslut tog hon den och lät honom hjälpa henne upp. Hon satte sig ner på ett av sätena och såg nyfiken ut. Hon hade aldrig åkt i en droska.

Coles leende dog då hon nämnde trollkarlar. Att någon hade förväxlat honom med en trollkarl, kunde knappt vara möjligt. Han hade aldrig gillat dem, lika lite som han gillade nymfer. Deras släkten höll han sig borta ifrån men han skulle aldrig erkänna varför för någon.
”Ta oss till den gamla skogen”, sade Cole till kusken innan han själv steg in.
Droskan rörde sig utav hans tyngd då han klev upp och så fort han satt sig på sätet mittemot Helena så började de röra sig framåt.
”Vad vet du om trollkarlar?” frågade Cole något reseverat.
Han föredrog att veta allt han kunde veta om dem och om alla varelser överhuvudtaget. Cole var inte en man som gillade överraskningar även om han älskade att ge andra överraskningar.

Helene funderade kort. "De är de manliga motsvarigheterna till häxor..Män som kan utföra magi" berättade hon medan de åkte. Det kändes en aning obehagligt att ta sig framåt utan att själv gå eller rida. "De jag har träffat har inte heller varit så förtjusta i oss häxor" mumlade hon sedan. De få trollkarlar hon stött på ahde varit maktgiriga män som inte tyckte om andra som kunde utföra magi. "De är annars som oss häxor antar jag, men jag har fått uppfattningen att allmänheten har en snällare bild av en trollkarl än en häxa" sa hon med mindre glad ton än förut. När de flesta tänkte på en trollkarl tänkte de nog på en vänlig, skäggig man, men när man tänkte på en häxa tänkte man på en gammal hagga...

”De är alldeles för ovetande för att ha en annan inställning. Naiva och lättlurade som de är, människor.”
Cole tog av sig hatten igen och kliade sig i hårbottnen. Droskan åkte ned i ett lite större gupp som hade fått Cole att skrika på kusken om det inte vore för Helene som distraherade honom något.
”Så du gillar dem inte”, det var mer ett konstaterade än en fråga.