Vart har vi nu hamnat?

Då ingen annan yttrade sig vågade Robin till sist lägga tillbaka pilen i kogret på ryggen och dra sig undan lutandes mot ena väggen. Utanför fönstret var det redan mörkt, men han kunde se hur konturerna utanför rörde sig i hård hastighet. Var han inspärrad i en sorts vagn som drogs av några hästar eller nån annan uppfinning? Och var gjorde de andra människorna här? Alla var underligt klädda och såg inte direkt ut som honom själv.
"Är det någon som har en idé om varför vi är här?"frågade han och tittade på var och en av dem. Om ingen annan skulle ta initiativet kunde lika bra han göra det.

Aravis såg på dem alla och sedan på han som drog bågen.
"Lugna ner dig långöra, det synes inte vara fiender bakom denna dörr?" sa Aravis med sarkasm i tonen i tron om att hon var död och hamnat i något mellanrike hon hoppades att Tash snart skulle visa förbarmande och hämta henne.
Dock det faktum att någon kunde bli en råtta förvånade henne, men vad som helst kunde hända i denna märkligavärld. Varde väg till dödensrike var alla dessa döda som hon själv?
Sedan gick hennes blick till den som yttrat sig, en pojke i hennes egen ålder. Konstigt nog verkade hon vuxit, fått mer former som en ungvuxen kvinna?
"Tillsynes är vi på väg till Tash rike, vi färdas i en hastighet som bara gudarna, må de leva storslaget, kan frambringa." sade hon artigt och än hördeman den nedvärderande tonen, ty han såg ut att vara en enkel stallpojke eller tjuv.

- Tash..Tash??
Frank tänker tillbaka på alla legender. Han hittar ingen vid namn Tash i varken sitt romerska eller sitt grekiska ordförråd.
- Var är Hazel?? Var är jag?? Frågar han och kryper ut från bänken - eller det som var bänken. Han ställer sig upp.
- Vilka är ni? Halvblod? Dödliga? Gudar?!?! Är det här en dröm? Svamlar Frank på. Och mitt i allt svammel blir han en gris. En tjock och fet en. Förvånat grymtar han till. Med möda lyckas han förvandlas tillbaka till sig själv igen, vilket är tur eftersom Frank inte gillar grisar. De påminner honom om honom själv. Även om han inte längre ser ut som en mozzarella-boll så är han ändå väldigt klumpig.
Just som den tanken far förbi i Franks huvud snubblar han på bänkträet och trillar på golvet.
- Gudars!! Mumlar han generat och ställer sig upp igen.

Legolas vände sig om och såg på damen Tash vem var det och vad menar hon med lång öra? Han la undan pilen från bågen
" vem är Tash om man får fråga damen ? " frågade Legolas han lyssnade spänt efter svar

Zeldas blick vandrade över människorna som beann sig i samma kupé som henne, de fyra männen och en kvinna. När den ena mannen drog en pil och la på strängen, hon tittade lugnt på mannen, döden skrämde henne inte, hon visste att hon skulle återfödas när hon dog, men hon visste även att hon hade magi som kunde skydda henne, dessutom var avståndet inte särskilt långt, pilen skulle inte hinna få någon fart. När mannen presenterade sig som Robin Hood och verkade anse att de skulle veta vem hon var, blev hon förvånad, det var ett namn hon aldrig hade hört förut. Hon tittade sedan på den andra mannen som verkade vara kapten, det fick henne att tänka på den tiden hon själv varit kapten, förvisso sjörövarkapten, något som fortfarande kunde förvåna henne. Men platsen han nämnde hade hon aldrig hört talas om.
Hon vände sig sedan om till den andra mannen som hade förvandlat sig till en råtta och sedan åter blivit människa, det var en ovanlig talang, hon hade endast mött Link som kunde göra något liknande, han blev en varg, men hon var ändå förvånande. Den andra mannen med båge verkade inte vara som dem andra, han hade spetsigare öron, som henne, men han verkade inte vara som henne. Den andra kvinnan började yra om en gud vid namn Tash, hon hade aldrig hört talas om denna Tash, kanske var det en gud i detta land.
"Princess Zelda" sa hon och tittade på sina medpassagerare. "Jag tror inte vi färdas emot någons rike, utan emot en okänd plats, som kan tänkas vara någons hem, i ett rike som vi ännu inte besökt" sa hon och tittade på dem alla. Hon var osäker på vart de alla gjorde här, hon gillade inte tanken på att vara ifrån sitt rike, att lämna riket oförsvarbart åt Ganondorf var en tanke hon inte uppskattade, hon bad till gudarna att Link kunde skydda hennes rike. Hon tittade på mannen som frågade om de var gudar, men valde att inte besvara denna fråga, hon hade gudablod i sig, men hon ansåg att detta inte var något dessa människor borde få ta del av.
"Kan någon av er besvara min fråga, varför vi har förts till denna plats och av vem?" Frågade Zelda och tittade på dem.

Usopp tittade på de andra med den stora hammaren över axeln, den kaxige pojken såg ut att jobba i ett stall, sedan var det en spydig flicka och ännu en konstig människa med långa öron; alla tre verkade vara någon sorts krigare, inte en havets modige krigare som han, utan något annat.
Sedan fanns det en annan pojke som verkade ha ätit en dålig djävulsfrukt då han förvandlades till olika djur utan någon som helst kontroll och så var det den långörade kvinnan; hon bar finare kläder än resten av gruppen i kupén. När någon frågade honom om han härstammade från en gud var han tvungen att svara ärligt.
"Min far är prickskyttens gud och således är jag minst en halvgud! Prickskyttskungen är mitt namn!", Skrek han ut i kupén. Vissa i tåget verkade inte ha stött på ett liknande fordon innan men det hade han så berest som han nu var. Men trots att han försökte förstå varför han hade hamnat här kunde han inte riktigt få fatt i dessa tankar och därmed svarade han inte varken pojken eller flickan om varför eller vem som hade tagit dem till tåget.

Robin stirrade på kvinnan som sagt nåt om något Tash, vart hade han riktigt hamnat? Allting han ville var att komma därifrån och tillbaka hem till Sherwoodskogen, Much var säkert barnsligt orolig redan för att han var borta. Om han inte drönde då förstås, det skulle vara den mest sannolika föeklaringen.
Förvånat hoppade han till då killen som ansåg att han var prickskyttens kung skrek ut nåt. "Lugna ner dig!" utbrast han.
Han skakakde irrietrat på huvudet och korsade armarna över bröstet då han vände sig mot kvinnan som presenterat sig som Zelda.
"Om nån av oss visste, skulle vi nog ha berättat det redan", flinade han som svar. De alla vaar så konatigt klädda och vissa hade avlånga öron, det var en dröm, det var han nästan säker på nu.

Frank suckar tyst och sätter sig på bänken. Som inte finns. Det brakar till ordentligt när han trillar ner på den avbrutna bänken.
- Ojdå!! Säger Frank igen. Han reser sig upp.
- Tja, de flesta här har ju presenterat sig så jag gör väl det med. Frank Zhang, romerskt halvblod uppväxt i Kamp Jupiter. Min far är Mars. Eller Ares, de är samma personer. Och alltså om ni inte redan märkt det så har jag ett lite annorlunda förhållande till djur....
Det låter helt fruktansvärt fånigt, så fort Frank pratat klart inser han det. Lite annorlunda förhållande till djur?? Smidigt sagt, Frank. Låter ju helt normalt. Låter inte alls fånigt. Av alla förmågor man kan ha, varför fick just Frank den förmågan? Varför kunde han inte ha styrt underjorden som Hazel? Eller kunnat kontroller vatten som Percy? Han är inte ens smart....Långt ifrån ett typiskt barn till Ares/Mars. Frank suckar tungt. I hans huvud bråkar Franks pappa med sig själv. Även om Mars och Ares är samma person ändras personligheterna, så gudarna har för vana att bråka med sig själva.

Zelda vem??

Jag gillar inte Zelda!!

Zelda är snygg!!

Döda Zelda!!

Nej, jag ska tortera henne först!!

Nej, det är MIN uppgift!!

Nej MIN!!

Vem är killen med pilbåge??

Ful pilbåge, ful grabb!!

Nej,skicklig. Ares ska göra honom till halvgud!

Nej!! Mars visar ingen nåd, döda honom!!

Tyst, din romerska drummel!!

Ingen muckar med Mars!

- TYYYYST!! ryter Frank. Rösterna i hans huvud tystnar. Med en lättad suck lutar sig Frank mot en väg.

Aravis såg på dem alla och sedan åter på långöra, det fick bli hans namn tills han presenterade sig. Så Zelda var prinsessa? Liksom hon själv då, tarkina och prinsessa var den samme.
"Du behöver inte skrika så, vi är inte döva. Var inte du havsmonsterdräpare för ett tag sedan?" sa Aravis med ett höjt ögonbryn men med betydligt trevligare stämma. Om han var nu var halvgid som han sa och Zelda var prinsessa då var de mer jämnstälda.
"Jag är den enda dottern av Tarkan Kidrash, son av Tarkan Rishti, son av Tarkan Kidrash, son av kung Illsombreh Tisroc, son av kung Ardeeb Tisroc som i rakt nedstigande led härstammar från guden Tash." presenterade hon sig, folket i Calormen där hon var uppväxt var ett mycket vältaligt folk som höll på sina släkten därav att hon skulle giftas bort.
"Tash är en gud så ja jag har gudablod i ådrorna." svarade hon både långöra och djurpojken som började skrika alldeles förskräckligt, ja han var vrickad det syntes klart och tydligt.

Usopp ögnade kvinnan som hade haft en lång utläggning om vilka hon var släkt med innan han bestämde sig för att hon faktiskt kanske var äkta vara och den spydiga killen brydde han sig inte om alls.
"Havsmonsterdräpare och skyttekung med flera tusen mannar i mina led.", Sade han och hoppades att alla faktiskt trodde på honom. Han var trots allt en mästerlig lögnare och människorna här verkade inte ha kunskaper om varken hans bedrifter eller om hans värld. Så mycket hade han lagt ihop.
"Nåväl, det skulle inte förvåna mig om en mäktig trollkarl har kallat på mig för att lösa hans problem, skyttekungen hjälper såväl gamla som barn och även en mäktig trollkarl kan behöva min hjälp.", Sade han med ett mystiskt tonläge. Men kanske var det så? Denna händelse var definitivt inte normal och då var han ändå van vid storleden; havet där skillnaden mellan ett lugnt hav och en avskyvärd storm kunde mätas i sekunder. Detta var förmodligen hans underligaste resa hittills och det utan en båt.
Frågan var om långöronen var egentliga människor eller om de var mer som dvärgarna från Green bit? Svaret på den frågan återstod fortfarande.