Duddley, kär i en… häxa?

Så bra!

Kapitel 5
Hej. Ledsen att jag inte lagt upp på ett tag, men jag har varit sjuk och allmänt lat.
Men iallafall, mon amie -volia!

Resten av dagen kunde inte gått långsammare. Men som tur tog den slut iallafall. Nästa morgon vaknade jag tidigt, så jag tog en riktigt lång dusch och undrade vad man kunde göra i ett litet bostads område som det här. Jag hade ingen aning om när Cho skulle komma, så jag hade gått runt och vandrat i två timmar runt i huset när jag hörde knackningar på dörren.
Jag öppnade dörren och där stod, som förväntat, Cho.
"Hej!" sa jag lite för snabbt.
"Hej" -pinsam tystnad- "Ska vi gå?"
"Det hoppas jag" sa jag, samtidigt som jag la en post-It på dörren till mina föräldrar om att jag var borta. Vi hade en reserv-nyckel under en kruka på verandan, och det var den enda nyckeln jag visste vart den var.
Efter jag låst började vi gå.
"Så, jag har lite frågor."
"Jag med. Och eftersom jag bott här längst, får jag börja." Sa hon med ett leende.
"Kör till."
"Varför flyttade du hit i mitten av natten? Mamma sa att ingen visste att ni skulle komma." Jag funderade på hur jag skulle svara innan hon avbröt mig "Ta det inte på fel sätt! Du är mycket bättre än Marges hundar" la hon till snabbt med ett ursäktande ansiktsuttryck.
"Åh, det är en lång historia. Jag är inte ens själv helt säker på varför. Saker hände där borta." Sedan kom en minuts tystnad. "Min tur att ställa fråga, finns det inga andra ungdomar här än oss? Jag frågade min faster, men hon berättade inte att du bodde här, så jag litar inte på henne."
"Det smärtar mig att säga det här" sa hon samtidigt som hon la handen på hjärtat "Men det är sant, och jag är ensambarn, så mitt liv är i skolan."
"Vart går du?"
"Jag går på H...Eh, H-h-arr-roow." Sa hon nervöst. "J-Jag går på Harrow. Det ligger långt härifrån."
"Huh" sa jag och ryckte på axlarna ointressant.
"Durå?"
"Smeltings. Eller, jag gick på Smeltings, men det är jättetråkigt. Där var jag den populära bad-ass typen."
"Verkligen? Jag är väl... den smarta typen, kan man säga."
"Var du populär?"
"Kan man nog säga, eller jag dejtade några populära."
Utan varning fick jag en konstig känsla i magen.
Dejtar hon fortfarande någon sån typ eller?
Efter det gick vi i tystnad. Runtomkring oss såg man gamla par sitta på sina verandor och fika.
Finns det inte ens några som inte är 25 år äldre än oss?
Några minuter senare smet Cho in i en liten skog. Det verkade som om vi kommit till slutet av bostadsområdet.
"Vart ska vi?"
"Du får se."

Till slut öppnade det sig en liten glänta, och i gläntan fanns det några bänkar, grönt gräs och en skranglig gungställning. Man kunde bara se lite av den blåa himlen, det var massor av stora ståtliga träd ivägen.
"Vad är det här för ställe?"
"Mitt ställe, alla tror att jag gömmer mig på mitt rum. Men egentligen tillbringar jag min tid här. Jag upptäckte det när jag mindre, och som tiden gått har jag rustat upp det. Bara mina föräldrar vet om den här gläntan, och du och jag då."
"Varför visar du mig?"
"Tja, något säger mig att vi kommer bli vänner." Jag log och fick en märkligt bra känsla i magen. "Och då vill jag att vi ska kunna hänga här. Det är inte så hemskt som det ser ut. Du ska det när man är här på kvällen."
"Har du varit här på kvällen?! Finns det inte... björnar eller något?!" frågade jag vettskrämt. Cho började att gapskratta.
"Klart det inte finns! Inte visste jag att du var så lättskrämd! Och tro mig när jag säger att det inte kommer in djur eller så hit på kvällen. Jag brukar sova här på kvällen ibland, det känns... tryggare."
"Tryggare? Tryggare från vad?"
"Jag har ibland känslan att folk är ute efter mig, för att testa om jag är tillräckligt bra." Hon suckde "Löjligt, jag vet. Men om du levde i min värld skulle du förstå." Hennes ögon blev helt plötsligt smala som om hon sagt något hon inte borde. Hon kollade på mig för att se om jag fattade det hon inte fick avslöja. För att vara ärlig fattade jag ingenting, så jag satte mig ner på en utav bänkarna, Cho gjorde samma sak samtidigt som jag frågade,
"Har du alltid bott här?"
"Japp, hela mitt liv."
Jag skulle precis ställa en ny fråga när jag hörde något bakom mig.

Såå awesome!!! ♥

ÄNTLIGEN NYTT KAPITEL!! HAR LÄNGTAAAAAT ♥♥♥♥
Skitbra omg duddley & cho :***********
Ska gilla imorgon men har för tillfället slut på tummar :O

Helt klart värt att vänta på♥

Jättebra!!!
Länktar efter nästa!!

Ny läsare, älskar det!! Längtar efter mer ♥

Tackarrr ;3 ♥

Haha, har varit lite lat på senaste när jag ska ha skrivit. Så jag tog datorn och bara skrev i nån timme ♥

Tack så mycket ♥ Ska inte lata mig så mycket nästa gång när det gäller att skriva C;

Thank you very much ♥

Yay! Ny läsare ♥ c:

*kommentar*

Hejsan! Här kommer kapitel 6!
Ps om ni tycker att det tog tid, är det så att jag fic skriva av från min Ipad till min dator, för min dumma paddis har inge WiFi hos min mamma


Mitt hjärta slutade slå för några sekunder. Det där ljudet var alldeles för tillgjort för att vara "Moder Natur". Jag såg i ögonvrån hur Cho stäckte sin hand mot sin vänstra ficka, men lät den snabbt falla när hon såg vart ljudet kom ifrån.
"Mamma!" sa Cho med en stor ton av lättnad "Vad gör du här?"
Hennes mamma, en långt kvinna med svart page, svarade inte. Hon kollade bara på mig, sen på Cho, och sen tillbaka på mig igen. Cho kollade bara på sin mamma innan hon snabbt svarade.
"Mamma, det här är Dudley Dursley. Dudley, det här är min mamma Maria Chang."
Hon log lite innan hon vände sig mot Cho.
"Cho, kan jag få prata med dig. Privat "
Cho reste sig och kollade ursäktande på mig innan hon följde med sin mamma en bit in i skogen så jag inte skulle kunna höra dem. Olyckligtvis, för dem, så kunde jag höra dem.
"Vad gör han här? Vi kom överens om att du kunde sova härute om du höll det hemligt!" sa hennes mamma i en viskning.
"Ta det lungt mamma! Han är bara en muggl-"
"Använd inte det ordet här!"
"Normal, han är normal."
Tack?
"Det här stället skulle vara bara för dig, så att dom inte skulle hitta dig. Du vet att dom bara accepterar rent blod.
Rent... Blod...?
"Pojken kan råka illa ut."
Vore inte första gången
"Dom kan acceptera halvblod också! Annabeth Camina klarade sig!"
"För att hennes far gick med på att ta över hela Daily Prophet så dom stöttar nya ministeriet!"
"Det är ingen fara! Och nu, om du ursäktar, ska jag gå och lära känna min nya granne."
Jag hörde hur hennes bestämda steg kom närmre. Min rygg blev genast rakare och jag satte på mig Jag-Har-Inte-Alls-Tjuvlyssnat-Ansiktet
"Vad var det där om?" frågade jag så oskyldigt som jag kunde.
"Åh. Inget... Det var bara lite.. Sysslor som jag inte gjort" svarade hon nervöst.
Yeah, sure.


Vi pratade i timmar efter det. Hon älskar svanar, det är det djuter som reflekterar hennes själ, som Cho säger. Hon är smart, rolig *Host* Snygg *Host*, och har ett beroende av poeter. Hon pratar inte mycket om sin skola, inte för att jag bryr mig. Hennes favorit färg är blått och brons.
Blått och brons? Man kan inte ha blått och brons som favorit färg! Det är två helt olika färger ju!"
Cho bara skrattade "Kan man visst! Jag har ju det!"
"Men dom är ju två helt olika färger!"
"Det är det som är grejen, Dudley. Olika som natt och dag, svart och vitt, men fortfarande samspelta."
"Snälla säg inte att det där var en till poet-snubbe, för jag svär, det blir typ sjätte gången du citerar någon sån."
"Jing och Jang, Dudley."
"Sak samma."

När solnedgången kom pratade vi fortfarande. Vi hade förflyttat oss ner på det fuktiga gräset bredvid varandra med axlarna lutande mot varandra. Den svala augustiluften låg omkring oss.
"Nej, grejen med Shakesp-" hon avbröt helt plötsligt sig själv och lyfte blicken uppåt.
"Vad?" frågade jag dumt och kollade mig omkring
"Upp" sa hon och nickade mot himlen. Jag lyfte på huvudet och möttes av den vackra solnedgången. Vid trädtopparna fanns det fortfarande en strimma av varm gul och orange. Ju längre upp på himlen man kom desto mörkare nyans av blått blev det.
"Det här gillar jag mest, med att vara härute. Dom sena sommarkvällarna, när färgerna bara är utmålade på himlen." Om man skulle beskriva det på något sätt skulle man beskriva det så. Jag sneglade mot Cho, i hennes uppåtlutande ansikte fanns ett leende.
Hon är riktigt vacker.
"Du vet, du ser inte himlen från den vinkeln." sa hon utan att titta på mig. Jag vände hastigt huvudet uppåt och såg i ögonvrån hur Cho vände på huvudet för att kolla på mig. Efter några minuter av tystnad bröt jag tystnaden.
"Jag borde gå."
"Mm..."
"Du vet att chansen för mig att hitta tillbaka är lika stor som att hitta Narnia på vägen."
"Jahapp" sa hon samtidigt som hon reste sig upp. "Kommer du?"

Återigen gick vi en alldeles för komplicerad väg som jag aldrig kommer att lära mig. När vi väl kommit ut ur skogen var himlen helt mörkblå och månen lyste vitt. Jag tog ett djupt andetag av den friska luften och njöt av natten. Bredvid mig hörde jag ett par skallrande tänder. Cho gick med axlarna uppe vid öronen och hennes händer strök hennes bara armar. Jag tog genast av mig min munkjacka och la den om hennes axlar. Hon tittade på mig och rodnade lite. Den var alldeles för stor för henne, men hon stack i armarna och njöt av värmen som omslöt henne.
När vi kom fram till mitt hus stannade vi utanför uppfarten och njöt av tystnaden.
"Skulle du vilja sova över hos mig i gläntan någon gång? Det kan bli väldigt ensamt ibland."
Jag nickade bara som svar. Hon tog av sig munkjackan och gav tillbaka den. Jag vet inte om det var hon eller jag, men avståndet mellan oss blev mindre.
"Syns imorgon." viskade hon
"Ja" svarade jag. Helt plötsligt blev avståndet mellan oss större, tills jag kunde se hennes sillhuett försvinna nerför gatan.