Finnick and Annie [PRS]

[Åh vad det har dröjt för mig den här gången. Jag har ironiskt nog inte loggat in på mugglis så mycket eftersom att jag varit besatt av en Finnick/Annie ff på wattpad. x)
Men nu är jag här och svarar igen! ♥]

"Tjaa, jag önskar att jag bodde här, Annie", svarar han retsamt henne. Han lägger huvudet på sned och tillåter sig att betrakta när hon leker med den mjuka havssanden.
Han är tyst i några sekunder innan han tankfullt ser ut över havet.
"Tänk att aldrig behöva lämna den här platsen. Någonsin. Strunta i skolan... i att se hungerspelen och... och allt."
Det är först när det sista ordet lämnar hans läppar som han inser att han sagt alltihop högt. Inför någon som i princip är en främling för honom.
Han fnyser för att rädda den hopplösa situationen. Hur tänker han egentligen?
"Jag är så löjlig." Finnick skrattar känslokallt. "Hungerspelen är fantastiskt. Min far har rätt, jag borde inte ifrågasätta det här så mycket.
Förlåt... Annie."
Hennes gröna ögon söker sig till hans.

[Haha, vårt internet var borta i två veckor också så det passade ju perfekt Vad tycker du om att distrikt fyra är karriärister, jag gillar idén om att Annie blir utvald att spela för att straffa Finnick, men jag tycker att det skulle vara mysko om inte någon av dom var karriärister, typ tränad men inte frivillig... Äh, jag vet inte :' ) Amaanda
förlåt om du bara inte haft tid, men det var ett tag sedan nu så om du bara hade glömt det :'
De två gröna ögonen möter varandra.
"Hungerspelen är inte fantastiska, du har rätt. Men om en fredsväktare skulle..." Hon vänder sig om för att försäkra sig om att ingen är där innan hon fortsätter. "Du skulle bli förstörd. På något sätt, du skulle vara trasig resten av ditt liv." Förskräckt kommer Annie att tänka på vad som skulle kunna hända, vad som kanske redan har hänt om hennes frånvaro i skolan skulle uppmärksammas.
Hon håller kvar Finnicks blick. Tänk om alla tänkte som han tänk om all gör det. Tänk om alla vågade säga det.
Men så minns hon varför Hungerspelen finns.

[Tack för att du påminner mig! Jag har saknat det här något fruktansvärt och jag skäms över att jag glömt bort det :3 ♥

Jag gillar verkligen idéen om karriärister i distrikt 4! Dock är jag väldigt osäker om annie eller finnick ska vara det. Det senaste dialogerna är ju ganska fientligt mot huvudstaden...
I en ff jag läste en gång ordnade författaren det här genom att säga att det spreds ut ett rykte om att "arenan är otroligt svår i år. Det sägs att det bara är slumpen som avgör vem som vinner."
Det var en ganska smart grej tycker jag. Då låter karriäristerna spelen vara för ett år
Fast jag vet inte riktigt, vad tycker du? ]

"Vi borde inte prata om det här", säger han plötsligt. Rösten är så neutral att det skavar i hand öron. Det skämtsamma i hans röst är borta. Finnick vågar inte släppa Annie med blicken. Gör hand det är han rädd för att deras otillåtna samtal ska strös ut i sanden emellan dem. Han kan inte tillåta de här orden att fly sin väg. De är alldeles för farliga.
Han kan känna hur vettet försöker att ta sig tillbaka till honom. Det smyger sig in i hans huvud och viskar att det kanske inte vore så dumt att gå till skolan ändå. Varför är han ens här?
Finnick begraver besegrat ansiktet i händerna.
"Förlåt", säger han. Andetagen är tunga av ansträngning. "Jag önskar att jag kunde prata om det. Men det känns inte rätt."
Han tittar upp, möter plågat Annies gröna blick.
"Vi kanske borde gå till skolan ändå."

[ Varsåågod

Den där författaren var ju supersmart!
Så kör vi tycker jag!]

Annie vänder bort blicken, rädd. Det känns som en stor klump växer i halsen på henne, en klump byggd av sorg och rädsla. Om man inte låter folk prata om saker kommer man äta upp sig själv innefrån. Så brukade alltid mamma säga, innan.
Annie förmår sig inte öppna munnen, rädd att hennes klump ska hoppa ut genom hennes mun.
Hon nickar mot Finnick och börjar gå i samma ögonblick. Snabbt är hon borta.
Sanden känns oändligt svår att gå i, men hon tar sig framåt fort trots det.
Hon tänker inte gå till skolan. Hon går hem.
Hon kommer in och ser en kund stå och diskutera med hennes mamma. Hon går vidare och sätter sig i köket.
Efter ett tag kommer mamma in.
"Lilla gumman. Varför är du här nu?" Mamma ser oroligt på henne. Annie är förberedd på frågan. Hon har helt enkelt mått dåligt och blivit hemskickad. Denna lögn berättar hon för mamma som lättat sväljer den med hull och hår. Annie ler lite, tänk hur godtrogen hon är.
Men så känns det inte lika bra längre, hennes klump har nu fått ytterligare en ingrediens.
När hon är ensam igen hör hon två röster diskutera högljutt hurvida hon är en hemsk människa eller inte. Det verkar vara bara Annie som hör rösterna, så är det i och för sig oftast.

[Åh vad bra du skriver! Jag älskade det där med klumpen i halsen och slutet. Woow alltså! Great!

Då kör vi på det! Om ungefär ett år kommer nyheter om svåra spel att spridas ut i distriket ;P
Just nu kanske vi ska säga att de 64 hungerspelen (året innan finnicks spel) är på väg att förberedas? ]

((Åh btw, Finnick missuppfattar Annie i det här inlägget x) ))

"Annie!" Vill Finnick ropa efter henne, men inga ord kommer ut. Annie springer klumpigt genom sanden. Det dröjer bara några långa sekunder innan hon är utom synhåll för honom. Vad har han egentligen gjort? Kommer hon att berätta vad han sagt?
Finnick knyter nävarna för att inte skrika rakt ut. Hon skulle bara våga.

"Finn!"
Samuel Crewel, Finnicks bästa vän i skolan, kommer rusandes så fort han får syn på sin kompis. Det rufsigt honungsblonda håret hänger för hans ansikte, och med en van rörelse skakar han bort hårtestarna från ögonen.
"Hej, Sam", hälsar Finnick tonlöst. Han tränger sig förbi honom i den förvånansvärt fulla korridoren. Första lektionen är förmodligen redan över. Finnick kan inte bry sig mindre om att han missat den.
"Hallå!" Hojtar Sam och småjoggar upp vid hans sida. "Varför är du så butter plötsligt? Och varför kom du inte i morse?"
"Jag tänkte inte komma alls", mumlar Finnick så tyst att bara Sam kan uppfatta det. "Jag är... sjuk."
"Sjuk? Ja, när du säger det så ser du faktiskt lite grön ut. Som sjögräs." Sam stannar upp och ser menande på honom. Finnick känner honom tillräckligt väl för att veta att det bara ett skådespel för de som råkar lyssna på deras samtal. Han skapar ett hål för Finnick. Ett hål att krypa ut igenom för att nå frihet.
Finnick hakar genast på kroken. Han kniper ihop ögonen.
"Jag kanske borde... jag..." Viskar han kvävt. Elever i korridorerna har defintivt fått upp ögonen för honom nu. Han kan känna nyfikna blickar bränna mot ryggen när Sam leder honom vidare mot receptionen. Det är inte svårt att falla in i rollen som den sjuka när han redan känner sig lite ostabil.

"Vad säger man?" Mumlar Samuel när han hjälpt Finnick att få tillåtelse att gå hem och vila upp sig. Sedan lägger han händerna kring munnen och skriker efter sin vän. "Du är skyldig mig något bra!"
Finnick svarar inte, istället tar han de första stegen ut i den tidiga morgonsolen. Han kan inte vara nog tacksam för att Sam täckte upp för honom. Nu har han en hel dag för sig själv.

[Aww, tck :3 Du skriver också hur fint som helst!]


Vad gör man då, om man är sjuk en dag? Jo, man är sjuk en dag till för att det inte ska verka konstigt.
I alla fall gör man så om man heter Annie Cresta.
Under tiden Annie är "sjuk" tänker ho inte särskilt mycket. Hon ligger mest i sin säng utan hjärnaktivitet. När hon väl tänker gör hon det ofta på Finnick Odair. Han är en ganska märklig människa, och hon bestämmer att hon nog inte ska träffa honom särskilt mycket alls längre. Nästan inte alls över huvud taget faktiskt.

Mamma kommer upp med en skål skaldjurssoppa utan skaldjur. Den är inte helt utan skaldjur. Såklart. men den har bara kokat med skaldjursskal. Soppan är god, men det känns närmast väldigt fel att äta den. Falskt på något sätt.
När hon sitter och glufsar i sig soppan kommer hon att tänka på bröden hon köpte, som hon inte åt upp. Nu har säkerligen en ful mås ätit upp dem.

När hon varit "sjuk" i två dagar går hon hon till skolan, det är inte mycket kvar på skolveckan i alla fall.
Hon kan inte låta bli att undra om hon kommer se Finnick. Hon undrar om han gick till skolan efter att han själv föreslagit det?
Det år extremt tråkigt i skolan, alla bara pratar och pratar, med henne och med andra. Det är så att hon nästan blir yr.

När Finnick kommer hem ser han att den knapriga fisken han åt tidigare forfarande ligger framme på tallriken. Den glansiga ytan ser otroligt sorglig ut. Hur kan den där måltiden kännas så avlägsen? Som om det var en vecka sedan de åt den där frukosten tillsammans.
Finnick konstaterar snabbt att hans far inte är hemma. Förmodligen är han ute vid hamnen och hjälper till med frakten av fisk och skaldjur till Huvudstaden. Det är ett arbete som ingår för en av distrikets fiskare.
Av ren vana tittar Finnick till sin mamma i rummet intill hans eget. Det gör honom förvånad att se hennes ögon stirrar upp i taket, blinkar efter några eviga sekunder. Hon är vaken.
"Hej." Han puttar försiktigt upp dörren och stiger in. Slår sig ner på den vävda stolen intill hennes sida.
De klarblåa ögonen, som är så sällsynta i deras området, anstränger sig för att kunna fokusera på hans ansikte. De färglösa läpparna skälver till och blottar en kraxig röst han så väl känner igen. "Jacob?"
"Nej, Finnick."
"Hej", säger hon. Leendet är så blekt att en enda liten vindpust kan sudda ut det på ett ögonblick.
De småpratar en liten stund. Enda tills det är dags för febern att dränka ner henne under ytan ännu en gång.
Han tassar ut med en stor klump i halsen och en desperat önskan om att få ta hennes plats. Om så för bara en dag. Hans mor förtjänar så mycket bättre.

Resten av veckan är tråkig. Finnick går till skolan, plockar nät och undviker samtal så gott det går. När Sam skämtar om saker, han egentligen tycker är mycket roliga, ler han ansträngt och börjar genast att tänka på saker han inte borde tänka på. Som på hans mammas sjukdom, eller Annie. Dumma, dumma Annie. Han lider i tysthet för att han råkade berätta delar för henne. Delar om hans tankar kring den värld de lever i.
När han tänker så dumma tankar har han lust att riva sönder något. Helst allt i hela världen.

((Aah Minihäst. Jag är så uttråkad och det skulle vara så kul om du ville uppdatera cx ♥ Saknar det här rollet!))

[Alltså slutet ♥33333 Sori, jag hade noll inspiration och var allmänt död... But I'm back on track! Alltså detta är ett så underbart rollspel. Lätt mitt favorit.]

Annie fortsätter leva som vanligt. Hon hoppar hage med de andra barnen, hjälper mamma i affären.
Hon tänker på Finnick och Tobias, hennes pappa som försvann. Det blir ofta så, tänker hon på den ena dyker den andre upp. Kanske är de lika?

Just nu är Annie i skolan, och under rasten hoppar hon hage med de andra barnen
"Annie, det är din tur." Claras röst tränger sig in i Annie egna värld. Annies egna, och väldigt fina värld. Den är fin även om den är något omskakad just nu.
Clara trycker en kall och lite våt sten i handen på henne. Hon sluter fingrarna om den och smeker dess skåror.
"Kör då." Annie bara ser på henne, förstår inte riktigt vad hon menar. "Ska du vara med så får du fan köra." Det är nog svordomen som väcker henne till liv, för svär, det gör man bara inte. Inte mot sin vän.
"Ja." svarar Annie direkt när "konversationen" trängt sig in i hennes aktiva del av hjärnan. Hon kastar stenen och ger sig vingligt iväg på två ben.

Skolklockan ringer in och alla barnen springer in. Annie blir omkullknuffad, vilket är väldigt passande med tanke på att hon känner sig ganska trampad på. Av alla.
Hon borstar av sina grusiga knän och fortsätter inåt.

Några veckor senare är stämningen annorlunda i skolan. Finnick känner det redan innan Sam springer ikapp honom och berättar. Omgivningen är alldeles fylld av iver.
"Har du hört? Jason tänker anmäla sig som frivillig vid slåttern!"
"Va?" Finnick höjer på ögonbrynen i förvåning. Jason är den klenaste och fegaste pojken han känner till. Det är orimligt att han tänker anmäla sig till spelen frivilligt. Trots att han är sjutton år är hans kropp inte byggd för arenan. Nej, absolut inte.
"Ja, det är säkert!" Intygar Sam upphetsat. "Alla pratar om det!"
Finnick känner hur det hugger till lite i magen av nervositet när han går den sista biten till klassrummet. Slåtterceremonin äger rum om bara en vecka. Om Jason är korkad nog att ge sig in i spelen behöver han i och för sig inte oroa sig för att själv bli utvald. Men ändå. Det är Jason. En kille som bara bor några kvarter bort från hans eget hus.
Sam väntar fortfarande på en reaktion från sin bästis.
Finnick tar ett djupt andetag för att samla tankarna. Han känner sig nästan yr. "Jag trodde aldrig att han, av alla personer här, skulle våga anmäla sig."
"Inte jag heller." Sam rycker på axlarna. "Men jag antar att det betyder..." Hans röst dör bort.
Men det gör ingenting. Finnick vet redan vad det var han tänkte säga. Det betyder att vi inte behöver oroa oss.
Han boxar lekfullt Sam mot axeln för att lätta upp stämningen då eleverna i hans klass strömmar in genom dörrarna efter lärarinnan. "Vi ses efter första lektionen."

[Okay, jag har en idé här. Du får ogilla den om du vill, haha
Om Jason går runt i skolan och skryter om att han ska anmäla sig till spelen innan slåttern, men fegar ut på ceremonin. Alla karriärister i distriket har ställt in sig på att vänta med att vara med i spelen, så de låter också bli att anmäla sig.
Och då blir Finns kompis Sam uppropad. Men ingen anmäler sig.
Och då blir Finn ganska knäckt. Och då kommer Annie och finns för honom x) ♥
What do you think? ^__^ ]

[det är ju genialiskt! Perrrfekt
Annie och Finnick behöver behöva varandra. På något sätt.]

"Annie!" Clara och Mikael, grannpojken, kommer rusandes likt ... något djur. Mikaels ben har börjat växa otroligt fort och han kan nog liknas vid en kalv.
Annie lyfter en liten hand och hennes mungipor dras upp i ett leende.
De båda barnen sladdar in framför henne. Deras ansikten lyser leende mot henne. Det finns bara en skillnad mellan deras och Annies leende - de har en anledning att le.
Även när Annie kommer få nyheten framförd kommer inte hennes leende bli riktigt lika brett, inte riktigt lika fantastiskt lättat. Hon har inga syskon som är med i spelen. Syskon är inte alltid, för man ska aldrig säga alltid, men oftast är syskon den ömmaste punkten. Att se ens syskon dö är nästan lika illa som att göra det själv. Nästan. Ändå är det som är värre att se ens syskon döda. Att se ens syskon komma hem och veta att: Nu måste jag vinna. Nu måste jag vara lika bra.
Nåväl, tillbaks till barnen.
"Vad har hänt egentligen? Har någon fångat en val eller något?" frågar Annie, fortfarande med ett leende som inte har någon aning om vad som egentligen är på gång.
"Jason" Clara pustar efter språngmarschen. "Ska anmäla sig till spelen!"
Annie ser förvånat på henne.
Om man lägger fram det finkänsligt är Jason inte den som passar arenan. Varken hans huvud eller kropp hör hemma där. (Om någons gör det?) Fast Annie bör inte säga så mycket då hon endast sagt "hej" till honom en gång. Kanske är han extremt smart?
"Då kan ju inte Blair bli dragen!" Annie ler mot Clara som nickar ivrigt. "Eller Maja." lägger hon till med en blick på Mikeal.
"Nä." Säger de båda i kör. "De tränar ju med karriäristerna ändå, men de har lagt ner sin träning några månader!" hon hämtar andan innan hennes mun fortsätter i hög hastighet "Alltså pappa säger att det är skitfult att göra det på grund av någon liten pojke, men det är så det är."
Annie nickar. Om hon hade varit karriäristchef hade hon absolut inte lagt ned träningen så nära spelen.

Senare ligger hon i sin säng och ska sova. Hon är rädd för den dag då hon kommer stå och vänta på att ett namn ropas upp. Om något år kan det vara hennes namn. Hennes död.
Finnick ska inte spela i år alltså... Det är det sista hon tänker innan hon somnar.