The marauder's map [SV]

Oh maj gaash!
Och du säger att jag skriver braa >.<
Du är ju så JKADNSJADNMABCSKAN BRAAAA!
Skriv mer snaart♥

Har mer under arbete....
Men kommentera när du läser så jag kan skiva ett nyttinlägg!
Tagga folk kanske?

Jag taggar sen när jag är innr på datorn♥

Tack AzrabellaB!!!!
Accio fler läsare!

Men nu kommer ett lite konstigt kapitel..
Jag har stora planer och fantasier nu, men det behövdes några till.. Eller aja, ni fattar nog.


Kapitel 3 ~Snigelklubben
"Kendra min flicka!" välkomnade professor Snigelhorn mig när vi kom fram till kupé C. "Vad trevligt att se dig!" Hans blick for över till James. "Du är inte välkommen." muttrade han buttert.
"Jag är alltid bjuden." protesterade James högljutt. Om jag vore James skulle jag tagit tillfället i akt och lämnat Snigelklubben, men sådan är inte James. Lily kastade en avundsjuk blick åt James håll, och jag såg hur hans mungipor lyftes upp en bra bit.
"Inte i år. Schas på dig nu!" James vände sig om och gick tillbaka till Peter, som vi hade lämnat ensam i kupén. Hela Snigelklubben var förvånad. Det hade aldrig förut hänt att professor Snigelhorn hade skickat ut någon. "Kendra!" började han igen. "Slå dig ned!" Professor Snigelhorn lät lite som en alldeles för överbeskyddande pappa, men jag gjorde som han sa och satte mig ned. Remus slog sig ned på min högra sida (mitt inre jublade), Sirius bredvid Remus och Lily på min vänstra sida. Professor Snigelhorn satte sitt mittemot mig. Jag suckade lätt.
"Så vad har du gjort på sommaren, Kendra?" frågade professor Snigelhorn lätt.
"Inget särskilt." svarade jag i samma lätta tonfall. "Mest varit hemma och kollat på mugglare."
"Hur kommer det sig," började professor Snigelhorn, "att släkten Potter, ett renblodigt släkte, bor i en mugglarstad?"
"Eeehm. Jag vet faktiskt inte. Spelar det någon roll?"
"Nej självklart inte!" utropade professor Snigelhorn missnöjt. "Självklart inte."
Lunchen sniglade sig fram. Efter vad som kändes som över en livstid började skymningen falla. Professor Snigelhorn ursäktade att han hade tagit våran eftermiddag med våra vänner. Alla sa som vanligt att det inte gjorde något. Jag stannade i kupén lite efter att alla gått. Inte för att jag ville höra om kända trollkarlar och häxor som han hade undervisat, utan för att få veta en hemlighet. Jag gissade att de andra höll en hemlighet för mig.
Professor Snigelhorn mumlade något för sig själv. Han vände sig om och hoppade till vid åsynen av mig.
"Kendra. Jag såg dig inte." flämtade han.
"Jag undrade bara något, professorn." sa jag.
"Vad som helst, Kendra."
"Jag tror att mina vänner håller en hemlighet för mig. De är så.. Överbeskyddande. Alla är det. Och jag undrar om du..?"
"Om jag vet.. Jag förstår." Han såg lite stressad ut. "Jag vet inget Kendra. Och även om jag visste kunde jag inte säga något. Se så! Gå nu."
Remus stod utanför och väntade på mig. Han började säga något, men jag gick förbi utan att lyssna. De höll något hemligt, och professor Snigelhorn visste vad.

"Förstaårselever häråt!" Professor Timbys stämma fyllde mitt huvud. Professor Timbys var lärare i skötsel och vård av magiska djur. Han var lång och stilig, inte den sorten man skulle kunna tänka sig för det jobbet, han hade blont kort hår och blåa ögon. Många i min årskurs hade en liten crush på honom.
"Kendra!" Mitt namn. Där var det igen. Mitt namn. Ilsket vände jag mig om och stirrade på Remus. "Vad är det med dig idag?"
"Vad är det med dig?" fräste jag. Han bara stirrade på mig. Hans bruna ögon fick mig att vandra bort igen. Lugn och ilska kämpade en strid inom mig.
Tillslut vände jag mig om och skulle börja gå igen när jag hörde det.
"Kendra!"
"Vad vill alla?!" skrek jag. Ett tjut steg upp ur min strupe och jag satte min ned på huk på marken. Jag satt kvar tills bara jag och Remus var kvar. Han drog upp mig på fötter. Jag lade mina armar om honom, och han lade sina runt mig.
"Vi går nu." sa han. Sedan gick vi båda till den sista droskan som stod kvar och hoppade in. Remus lade sin arm om min midja, och jag lade mitt huvud på hans axel.
"Remus, tack. Tack för varje gång."
"Jag finns alltid här vet du." Vi var så nära nu. Vagnen skumpade till och jag flög framåt tillsammans med Remus. Han kollade på mig i ett ögonblick, och sen skrattade vi båda där. Vi skrattade och skrattade, sen saktade vagnen ner och han ställde sig genast upp och gav mig ett handtag. Jag tog handen och reste mig upp.
Hogwartsslottet var lika vackert som alltid. I stora saken hängde ljusen i taket och himmelen skimrade i solnedgången. Remus satte sig flera platser bort från mig och jag undrade om jag hade gjort något fel.
"Remus!" ropade jag efter honom. Han ignorerade mig och jag kände hur gråten kom närmare. Halsen började bränna och ögonen tårades lite. Jag torkade en tår när dörren till stora salen öppnades och förstaårseleverna kom ingående.
"När jag ropar upp er kommer no. och sätter er på pallen och ni blir sorterade i ett elevhem." sa professor Dumbledore. Dumbledore var lärare i förvandlingskonst och biträdande rektor. Han hade långt silverblont hår och skägg, blåa ögon, halvmånformade glasögon och en lång krokig näsa.
Pojken från tåget gick fram under namnet Tom Holm. Han blev sorterad i Slytherin, vilket blev ännu en anledning till att James skulle trycka med honom. Min mage knorrade högt, och jag orkade inte lyssna på sorteringen längre.
"Men över till något lite mer spännande va?" sa professor Dippet, skolans rektor. "Trekamp." Nyckelordet. Alla i salen började jubla och deltagarna från Beauxbatons dansade in. Alla i salen blev som förtrollade, eller rättade sagt alla killar. Tjejerna var annorlunda. James tog ett steg upp från bänken. Jag drog tag i James klädnad och satte honom ned igen. Jag kollade bort mot pojken i mitten. Han hade långt, lockigt, blont hår och en ljusblå klädnad. Som alla andras. Sedan vände jag lite på huvudet. Sirius stod upp bakom mig. Jag himlade med ögonen. Vad tänkte killar på? Remus satt såklart ned, han blundande stenhårt. Jag kollade upp på pojken igen, det var något speciellt med honom. Jag kunde bara inte sätta fingret på det.
Dumstrangeleverna dundrade in i salen. De saknade den elagans som Beauxbatonseleverna hade, men de var mer... Bestämda. Eleverna stod upp vid lärarbordet ett tag innan de satte sig ned. De från Dumstrang satte sig vid Slytherinbordet, men de från Beauxbatons satte sig vid Gryffindorbordet. Pojken satte sig bredvid mig.
"Hej." sa han med silkeslen röst. Han hade klara blåa ögon, med ett sådant förtrollande djup, en rak spetsig näsa, men annars hade han inte så tydliga ansiktsdrag. "Jag heter Tefelaray. Men du kan kalla mig Te."
"Hej Te." sa jag glatt. "Jag heter Kendra."
"Vilket fint namn."
"I år ska vi, som nog ganska många vet, spela turneringen i magisk trekamp!" Hörde vi alla professor Dippet säga med hjälp av sin stav. "Jag kommer att placera denna bägare," han pekade på en dåligt utsirad 150cm hög bägare, "i hallen i tre dagar. Inte mer, inte mindre. Tre. De som lägger sitt namn i bägaren kan inte dra sig tillbaka. I slutet av veckan så ska bägaren välja en deltagare från varje skola. Så mycket svårare är det inte. Har ni frågor får ni ta det med en lärare. Nu gissar jag att ni är hungriga." Ett jubel brast ut i stora salen när maten fyllde faten.
"Vad är det där?" sa jag och pekade på ett fat med skaldjur.
"Bläckfisk, mussla, hummer." svarade Te. "Det är jätteäckligt." viskade han i mitt öra. Jag skrattade lite. Tänk hur kort tid sen det var jag hade skrattat med Remus. Skulle han bli avundsjuk? Jag skrattade högre och mer tydlig så att han inte kunde missa det. Te skrattade åt min reaktion.
"Du är lite trög va?" sa han när han äntligen hade fått tillbaka andningen. Jag nickade lätt.
Vi skrattade och åt, jag och Te, men innan vi bar klara hade maten försvunnit och ersatts av efterrätter.
"Wow." sa Te avundsjukt. "Såhär mycket efterrätt får vi aldrig. Vi får mer.." Han kollade utmed bordet. "Sånt." sa han och pekade utmed bordet, jag fäste min blick på en liten fröpaj en bit bort. Jag räckte honom en chokladcupcake.
"Här." sa jag. "Gott." Lade jag till som om vi inte pratade samma språk och visade hur man åt en muffins. Han skrattade och jag tog en muffin själv.
"Så varför pratat inte du med fransk dialekt som alla andra?" frågade Remus buttert efter ett tag. Han hade, på något vis, hamnat bredvid mig nu. Jag log lite för mig själv.
"Jag är från England." svarade han lätt. Remus såg ut som om han skulle hoppa över Te i vilket ögonblick som helst. Det kanske han skulle ha gjort också om inte professor Dippet hade rest sig upp och bad oss att hoppa i säng.
"Vi ses snart igen va?" frågade Te när vi hade kommit ut utanför stora salen.
"Ja. Det gör vi. Ni har lektioner med oss va?"
"Ja, justia!" Han drog upp ett schema från fickan och kollade på det jag gjorde samma med mitt.
"Första timman!" ropade jag glatt. Men hjälp av min trollstav gjorde jag små anmärkningar på de timmarna Te skulle vara med.
"Hejdå!" ropade han efter mig när jag försvann i myllret.

Dagen efter var Remus minst sagt butter. Om det var som jag trodde, avundsjuka, betydde det något.
På frukosten satte jag mig lite närmare honom än kompisar kanske skulle göra, och lutade mitt huvud på hans axel. Remus slappnade av och jag kände hur hans axel sänktes en bit.
"Vad är det Remus?" frågade jag försiktigt. Jag kollade upp i de bruna ögonen som stirrade på mig så intensivt att det nästan var läskigt. Han svarade inte, utan reste sig upp och gick. Men då var jag säker på det. Jag hade känslor för Remus.

"Jag fattar inte vad det är med Remus." sa jag till James, Sirius och Peter innan förvandlingskonsten en timma senare. Sirius och James gav varandra en menande blick men svarade inte. "Ni vet." konstaterade jag när Te kom gående i korridoren. Han vinkade så jag vinkade tillbaka. "Jag måste gå nu!" sa jag till de andra.
När Te kom fram till mig sa han:
"Så många korridorer! Jag behöver en karta!" Jag skrattade rakt ut. Först kollade han på mig som om jag vore en utomjording.
"Man lär sig efter några år." sa jag samtidigt som jag kippade efter luft. Han log och skakade på huvet.
"Du är trög." sa han, vilket bara fick mig att skratta ännu mer.
Professor Dumbledore kom gående genom korridoren.
"Trevligt att du har hittat vänner från Beauxbatons, Kendra. Det är ju det tävlingen går ut på!" Jag kollade upp mot professor Dumbledores blåa ögon. Det var något med mig och ögon. De var så förtrollande.
"Ja, professorn." sa jag. Sedan kollade jag åt Tes håll och försökte tränga fram ett trovärdigt skratt. Jag hoppades innerligt att Remus såg nu. Då kanske han skulle fatta att det var nu eller aldrig. En slytherinare gick förbi och kollade avundsjukt på Te. Men Remus, var var Remus?
"Kom nu, Kendra." sa Te och släpade med mig efter professor Dumbledore.

"Kendra! Kendra! Kendra!" Rösterna ekade i mitt huvud. Jag stod med handen över elden. I min knutna näve höll jag en lapp med mitt namn och min skola. Valet hade varit lätt, men nu när jag stod här ekade en annan röst i mitt huvud. "De som lägger sitt namn i bägaren kan inte dra sig tillbaka." Men jag kunde inte backa ur nu heller. Jag öppnade handen och papperslappen svävade i luften i vad som kändes som en evighet. Sedan föll den ned i elden. Elden skiftade färg och en lätt vindpust svepte förbi. En röst viskade i mitt huvud: "Du är med, Kendra från Hogwarts. Nu kan du inte backa ur." Det var mäktig magi i den här bägaren.
Jag tog ett steg ut ur ringen, i ringen fick det bara vistas en person i taget. Folk jublade och sprang fram mot mig. James, Sirius och konstigt nog Remus lade också sina namn i bägaren. Alla såg lite bleka ut när de gick ut ur cirkeln. Jag log för mig själv.
"Missade jag något?" frågade Te som just kommit in genom dörren med son lapp.
"Jag, James, Sirius och Remus." sa jag känslolöst.
"Har det hänt något?" frågade han.
"Det är något med Remus. Han är inte sig själv." slank det ur mig innan jag han hindra mig. En än gång började tårarna bränna i halsen. "Jag måste gå." pep jag och började springa mot sovsalen.

Kanske några som vill läsa? Den är jue jättebra!

the marauder
Amaanda
kanelpumpa
Mellan
Soda
Eli
Nedja
Arwen
LIA15
Mily
Katla
Fred and George
chokladgrodan:D

Lika bra som vanligt
Kram!♥

Ja gärna!!!

Tack så jättemycket för taggningen AzrabellaB! ♥

Jag lovar att läsa när jag väl har tid. Läser en massa ff's just nu. Men när det "lugnat ner sig" lovar jag att ta mig tid till denna. c:

Den verkar jättebra HP_Maja!

Väldigt bra! Ser framemot att läsa mer :3

Den här fanfictionen är såå bra! Du skriver så bra och jag bara älskar marodörerna! (Förutom möjligtvis Peter men ingen gillar väl honom eller?) Jo men det jag försöker säga är att DU MÅSTE SKRIVA MEER! Det är så himla bra! ♥ Vartbfick du idén om att skriva om när dom gjorde marodör kartan, jag menar jag skulle aldrig kommit på nåt sånt det var verkligen jätte bra! ♥ ♥

Gud vad glad jag blir!!!
Tack AzrabellaB för att du taggade folk
Och tack LynnTonks,, blir så glad värmer verkligen.


GOD JUL PÅ ER!!!!



När jag skriver tankar skriver jag i kursiv stil.

Och en sak till, jag tror kanske att jag borde byta rating till PG-13. Det kommer att förekomma blod m.m. Eller är det det PG innebär..?
Vad tycker ni?

Kapitel 4 ~ Planen
Jag låg och snyftade på min säng nät Lily knackade mig på axeln.
"Vad är det?" frågade hon snyftande. Jag kollade upp mot henne. Mycket riktigt var hennes ansikte tårstrimmigt. Jag antog att jag såg värre ut än vad hon gjorde. Lily hade rött långt hår, hon var lång och smal med ovalt ansikte och gröna ögon. När jag fick starka känslor blev mitt utseende ofta förfärligt. Ibland fick jag illgrönt hår, ibland bruten näsa. Men när jag blev riktigt ledsen brukade mitt hår bli råttfärgat.
"Jag vet inte." sa jag.
"Du är ledsen." konstaterande hon. Jaha, då är mitt hår råttfärgat då. Jag nickade lätt.
"Du med." Hon nickade hon med. "Snape?" Hon nickade igen. Sen satte hon sig ned på mon säng.
"Andra gången." Jag förstod. Snape hade kallat henne smutsskalle igen. Hon snyftade till igen. Jag la mina armar om henne. I sånna här tillfällen var det skönt att ha en vän son Lily. Hon la sina armar om mig och så satt vi ett tag innan hon frågade:
"Och du?" Först funderade jag på att inte svara. Men Lily hade sagt till mig, eller snarare sagt hade hon konstaterat.
"Jag vet inte." sa jag igen.
"Är det något med han från Beaubotons?" Jag kollade upp på henne. Var det det?
"Jag vet inte." snyftade jag och gömde mitt ansikte i mina händer. "Jag vet inte." Eller gjorde jag det?
"Det är något. Ditt hår har börjat skifta i vinrött, Po."
"Kalla mig inte det."
"Jag gör det vad du än säger. Po." Jag log lite, men jag hatade smeknamnet. Po. För Potter.
"Jag tror att det är.." Jag tvekade. "Remus." avslutade jag. Ordet tycktes sväva i luften i en oändlighet.
"Remus?" frågade hon skeptiskt. Jag nickade och kände hur en tår rullade ned för min kind. Jag lade ned huvudet på den röda kudden. "Men han gillar inte dig?" Tårarna rann ned för mina kinder när jag skakade på huvudet.
"Bara som en vän. Tack Lily." Hon kollade lite förundrat på mig, men nickade och gick och lade sig på sin egen säng. Jag drog för förhängena och kollade upp i taket. Sakta men säkert somnade jag in i en orolig sömn.

Morgonen efter vaknade jag av illamående. Jag satte mig upp och världen började snurra, så jag la mig ned igen. Min mage kurrade så högt att jag trodde den skulle kunna överrösta andra världskriget och min hals stramade i brist på vatten. Jag var tvungen att få i mig nåt att äta och dricka. Jag sträckte mig mot nattygsbordet där det vanligtvis stod en vattenkanna. Jag kämpade emot illamåendet och hällde upp ett glas vatten. Sedan förde jag låset till munnen. Det svala vattnet nuddade mina läppar och jag kände hur illamåendet avtog lite. Mat, jag måste få mat. Jag ställde mig upp utan några kraftigare rörelser.
"Kendra?" hörde jag Lily säga, men jag kunde inte se henne i mörkret. "Vet du vad klockan är?" Jag kollade ned på min klocka som visade tre.
"Jag måste äta något. Det brukar finnas frukt i uppehållsrummet." fick jag ur mig och illamåendet återkom med full kraft och jag satte mig ned på golvet.
"Vänta, jag kommer med." sa hon och det lät som om hon drog på sig sin morgonrock. Jag greppade tag i min egen och reste mig upp. Tillsammans tassade vi ned för trappan.
"Hungrig?" frågade jag henne. Hon nickade till svars i det svaga ljuset från brasan. Jag slog mig ned i en av de stora fåtöljerna och ryckte åt moget äpple. Lily gjorde likadant.
"Jag somnade också innan middagen." konstaterade hon. Hon såg bekymrad ut.
"Det är något mer." Hon verkade ha väntat för hon utbrast:
"Det är Severus! Han är så annorlunda nu!" Hon lät som om hon var nära gråten igen.
"Vad hade du väntad dig? Han drev med dig hela tiden!" sa jag övertygande. Hon kollade upp på mig med blanka ögon och tiggande blick.
"Kendra, jag tror att jag är kär i honom. Jättemycket." Lily?!! Kär? Låter inte rätt. James har ju jagat efter henne i se år!
"Skojar du?" Hon skakade på huvudet. Jag suckade lätt. "Jag ska försöka."
"Tack." sa hon gråtfärdigt. Jag tog en bit av äpplet och funderade. Lily sprang upp till sovsalen, men jag satt kvar ett tag och stirrade in i elden. Sakta, sakta slocknade den.
När elden var helt släckt tog jag ett sista äpple och gick upp mot sovsalen för att byta om. Jag hade inte nån plan för Lily, men jag hade en för mig själv. Jag skulle fortsätta på mitt förhållande med Te, kanske inte bara Te, enda till Remus fattade att jag var något. Jag var tvungen att bli mer öppen.