Next generation, a second chance [SV]

Super...

Nytt kapitel snart?!?!?!?

Jag vill JÄTTEGÄRNA ha kritik. Jag älskar det.

Kapitel sju. Räddningen

Mira

Jag tog upp kvasten och kofferten och började gå in mot staden. En snäll förbi passerande kvinna kom fram till mig.
"Vad letar du efter vänner?" Frågade hon.
"Båthamnen där båten till Alkatras är. Min klass ska på studiebesök" ljög jag.
"Å, jag visste inte att man fortfarande hade det ut dit. Men hamnen är där borta" jag tackade och gick bort dit. Och eftersom ingen såg mig satte jag upp på kvasten och flög iväg över havet. Och det tog bara tio minuter innan jag såg borgen. Jag landade på taket och lämnade min koffert och kvast där för att jag inte skulle bli upptäckt. Jag gick runt på taket och upptäckte en väg ner i borgen. Och när jag var nere kände jag mig stark. Som om ingen i hela världen kunde stoppa mig. Jag började springa. Och jag höll min trollstav redo i handen.
"Albus. Sover du?" Hörde jag plötsligt en bekant röst säga från en av cellerna. James.
"Nej" svarade en annan röst som tillhörde min andra bästa vän. Albus. Försiktigt gick jag fram till den cell som James satt i.
"Alohomora" tänkte jag och låset knäppte upp.
När jag sköt upp dörren satt han på britsen. Han såg trött ut i ögonen. Men när dörren gnisslande hade gått upp hade han tittat upp på mig.
"Mira, är det du" hans spruckna läppar formade mitt namn. Och jag nickade. Och rusade fram till honom. Och han omfamnade mig likadant som han alltid gjorde. Plötsligt slog dörren igen. Och ett glädjeskrik hördes ute i korridoren.
"JAG HAR HENNE, JAG HAR LINA CLARKE"


Det var ett kort kapitel. Men det kommer mer snart

Kan du läsa tankar?

Spännande, jättebra

Okej. Nu kommer en del. Det verkar som om slutet är kommer. Men jag är bara i början. Men hon måste göra det som händer för att föra den vidare.

Kapitel åtta. The duell

James kved till.
"Vet du vad de ska göra med dig?" Frågade han. Jag skakade långsamt på huvudet
"De vill döda dig" sa han och armarna han hade runt mig höll ännu hårdare.
"Det är nog inte så farligt" sa jag men märkte att jag darrade.
"Man känner nog inte så mycket hoppas jag" stora tårar droppade ner från mina kinder. Och från James kinder också. Men så kom jag ihåg en sak.
"När jag var påväg hit så drömde jag om vad din pappa och Hermione och Ron var med om. Jag tror... Jag tror att jag ska klara mig på samma sätt" sa jag.
När de kom för att hämta mig var jag beredd. Jag och James höll om varandra. Och jag fokuserade på att komma upp på taket med hjälp av att transförera sig. Och till min stora lycka gick det liga bra som innan. Men James tittar förvånat på mig.
"Kan du det?" Frågar han. Jag nickar.
"Göm dig här. Jag ska hämta Albus också" sa jag och tog mig ner till Albus cell. Han tittade förvånat på mig. Men sa som tur var inget. Jag gick fram och tog tag i i honom. Och sekunden efter var vi ute på taket.
"Stanna här. Berätta bara en sak. Var är Rose?" sa jag. James och Albus tittade på varandra.
"Vi vet inte" sa James till sist. Jag tittade lite på honom. Och han omfamnade mig.
"Var försiktig" sa han i mitt öra.
"Jag lovar" svarade jag och tog mig ner i borgen igen. Jag sprang förbi de tomma cellerna som James och Albus satt i innan. Men var är Rose. Plötsligt hör jag ett ljud från en cell. Och där inne är Rose. Men när jag tar upp henne på taket så tappar hon sin stav. Så jag tar mig ner igen. Och när jag har staven och ska upp igen känner jag en hand på min axel. Jag sliter mig loss och skickar iväg en besvärjelse.
Han skrattar och avvärjer den. Det blir en duell.
"JAMES" skriker jag. Och jag hoppas att han hör mig. Plötsligt kommer en besvärjelse jag aldrig har sett innan emot mig. Och jag hinner inte avvärja den. Utan den träffar mig rakt i magen. Och jag faller bakåt.

Oh no

Jättebra, längtar till nästa...