Varför just Tara? ff

Ok Bevakar, ska läsa efter skolan

fd f d f d f d fd f

jättebra!

Vad fint du skriver!

Såklart jag vill läsa, sweethart men jag gör det redan, så det går inte: D

jag bevakar

Jättebraa!

Det var jättebra!!!!!!!!!

Hej förlåt så mycket att det har tagit sån tid men nu kommer ett kap

Kapitel 4 Taras berättelse
När jag kommer upp på taket så hörs det att det faktiskt är fotsteg som hörs fast nu är dom lite längre bort.
Jag går en bit och sen kollar jag ner vilket jag inte borde gjort för jag får en sån chock att jag håller på att trilla ner. Jag tänkte inte på att det faktiskt var så högt.
Jag ångrar mig och tänker vända om det var väll bara någon vilsen katt eller...
Mitt huvud säger till mig att gå tillbaka men mina ben fortsätter framåt på det höga taket. När jag kommer en bit längre fram så ser jag att det faktiskt är en person som sitter på takkanten och dinglar med benen!
" Hallå där!"
skriker jag
Men inget svar
" Hallå du kan ju inte sitta där det är farligt!"
Skriker jag ännu högre
Men inget svar
Jag går fram och knackar henne på axeln.
Hon blir rädd och dinglar till och håller på att trilla ner. Men jag fångar henne.
Hon väder sig mot mig och det är Tara som sitter där.
" Men vad gör du här?"
Säger jag men jag kom på att det var dumt sagt för hon är ju faktiskt döv så han kan ju inte höra mig.
Men till min förvåning säger hon med en glad min
" Sitter här och tänker skälv?"
Jag blir helt paff och sen slipper det ur mig:
" Men är inte du döv?"
Taras leende försvinner bort och hon vänder sig om och kollar bort igen.
Jag förstår att det var dumt sagt och tar mod till mig och sätter mig bredvid henne på takkanten.
Hon kollar på mig och då säger jag
" Förlåt så jätte mycket jag ville inte göra dig ledsen men hur kan du höra mig?"
" Det kan jag inte."
Säger hon
" Jag läser bara på dina läppar vad du sejer."
" Hur har du lärt dig det?"
Frågar jag
" Ässch det är en lång historia."
Säger Tara
"Jag vill gärna lyssna."
Svarar jag och Tara börjar berätta
" Jag var bara ett år när jag blev döv
Jag hade bara lärt mig seja mamma pappa och hej ungefär men trots att jag var så liten så hade inte jag gett upp hoppet om att kunna prata. Vid sex års ålder så gick jag till en gammal tant vid min gata som lärde mig att läsa på folks munnar och att prata skälv. Mamma och Pappa blev riktigt stolta för vid sju år kunde jag prata på riktigt nästan lika bra som alla andra. Jag är mugglar född så mamma och pappa skickade mig till en mugglar skola och sen när jag fick mitt hogwarts brev så höll dom på att inte skicka iväg mig till skolan för dom sa att jag är för handikappad. Men jag sjatade och sjatade och till slut kom jag hit och alla mobbade mig för att jag var döv. Men nu när vi började andra året så fick jag en känsla att du var olik alla andra och du kanske ville vara vän med mig men jag kanske hade fel."
" Nej jag vill gärna vara vän med dig!"
Sa jag för nu när jag hört Taras berättelse så var det inte mer än rättvist att bli vän med henne.
Då sa hon
" Tack!! Det var det finaste någon någonsin sagt till mig. Alla sejer bara nej när jag frågar Tack!"
Så vi ställer oss upp för att gå tillbaka till uppehållsrummet. Men när vi ställer oss upp så snavar Tara och faller ut över takkanten.

Hoppas ni gillade det!!

Fantastiskt